stadxommas och bavnken kunde gora sina ii3gande
fonder till någon del fruktbara.
Vi taga oss friheten bedja läsaren erinra sig eni
N:o 30 af den indragna tidningen Aftonbladet införd
berättelse om en diskussion i BorgarSiåndet, hvar-
est flere ledamöter, men i synnerhet Her Helledaij
och Santesson apostroferade Hr Petrd i dess från-
varo för hans yttrande i statslånefrågan. Hr Pe-
tre har i ett senare plenum besvarat dessa yttran-
den, Ehur:uväl denna polemik icke hörer till de
egentliga riksdassämnena, hörer den onekligt till
Riksdagens karakteristik, och för öfrigt då vi om-
nämnt anfallet, är det äfven en skyldizhet att
offentliggöra försvaret. Hr Petres anförande lyder
som följer :
Hr PETRE: Den i 50 8 Riksdagsordningen hvarje Re-
presentant försäkrade yttranderätt, har under dis ussion i
anledning af mitt sista anförande i Statslånefrågan blifvit
af åtskillige talare, bland hvilka i synnerhet må nämnas
Hrr Helleday och Santesson, på ett så anmärkningsvärdt
sätt förnärmad, att jag reservationsvis måste deremot afgif-
va följande påminnelser.
Då man, på sätt under nyssnämde diskussion ägt rum,
vill förklara sitt ogillande öfver en annans anförande, är
man ovilkorligen förbunden att dertill visa skäl. Vill man
klandra anförandeti sin helhet, vare sig för framställnings-
sättet eller för deruti innefattade satser, måste man, för
att icke brista i grannlagenhet och för att icke åsidosätta
de pligter man äger, äfven emst sina vedersakare, tydligen
utveckla hvari det förmenta oriktiga uti framställningen
består och motiverna för de vppställde satsernas underkän-
nande. Är det åter endast en del af anförandet, s m man
anser böra blifva föremål för ogillandet, så är det ett ålig-
gande, att bestämdt utreda förhållandet dermed. Man må-
ste nemligen förklara om det är vissa meningar, uttryck
eller ord, hvilka man tror sig befogad att klandra och på
hvad grund sådant sker. Denna enkla sanning har vid i-
frågavarande diskussion undfaliit de flesta talare. Om min
frånvaro derctill varit vållande må andra afgöra. Hvad jag
vet, är att intet dylikt exempel förr under Riksdagen, in-
om detta Stånd existerat, ty det företag i samma väg som
ägde rum i min näryaro den 22 nästlidne December gjor-
des icke af en sörre personal inom Ståndet, utan var e-
gentligen blott ett af Hr Santessons vanliga försök emot
mig. Utan tvifvel är det i allmänhet en vådlig sak, att
diktatoriskt afkunna sina domslut. Hvarje yttrarde som
icke är underkastadt ansvar enligt Tryckfrihetslagen, som
underställts den tänkande Svenska allmänheten, kan för-
svaras äfven inför deras strängaste granskning, skulle man
väl aldrig, åtminstone vid denna Riksdag, hafva trott kun-
na komma i fråga att inom Borgare-Ståndet ogillas. Men
om jag med skäl beklagar mig öfver vissa talares, utan fö-
regången pröfning, utan ens något försök till utvecklande
af skäl, vid för:berörde tillfälle förklarade ogillande, om
jag till och med anser detta handlingssätt närmast kunna
liknas med den sedan si-ta Riksdag bekanta stora anteck-
ringen eller af några såkallade Offerfesten på Riddar-
buset, så bör jag dock icke förneka, att jag i hufvudsaken
vunnit allt, hvad jag kunonat önska. Under det man vidt
och bredt ordat om sitt omotiverade ogillande, har man
likväl icke förmått bestrida eller vederlägga de anmärknin-
gar, hvilka i mitt anförande innefattas. Hade något kun-
nat deremot erinras, så skulle, åtminstone från den sidan
som förklarat sig hafva åsyftat att prokurera anförandet en
plats under bordet, intet bemödande batva uteblifvit, för
att med någon slags bevisning underirycka dessa anmärk-
ningar. Och bvad skulle i sjelfya verket kunna emot dem
erinras? De innebira intet klander, intet domqva!, utan
föroämligast blott en antydan om de ofullständigheter i
Gruvdlagen, hvilka må afbjelpas, derest icke denna lag all-
Å sn 3
tid skall kunna eluderas på det sätt, hvarå man nyligen
sett ex-mpel. En öppen och ärlig framställning om vigtiga
samhällsbrister måtte kunna försvara sin plats i Borga -e-
Ståndets protokoll. Den må kallas reservation eller huru
som helst, men missbruk är den icke. Den skall, jag vågar
tro det, hvad vigt och värde be:räffar, uthärda jemförelse
med hvar och ca af Ståndets öfriga förhandlingar. Den är
icke af den underordnade art, att den kan hänföras till så-
dana yttranden, hvilka, enligt en talares förklarande, böra
gå in genom det ena örat och ut. genom det andra. Nej!
den förtjenar uppmärksamhet — icke missaktning OC sar-
kasmer; — den skall förr eller senare bana sig väg till
medborgerliga sinucn! Då skall det visa sig, att den icke
varit förgäfves. Då skola tilifredsställande resultater af den-
samma icke uteblifva.
Vet är inom det Stånd, till hvilket representanten hör,
som han först och trämst bör pedlägga sina opin:ionsyt-
tringar, i fråga af allmänt ictresse. Det är der, som han
med sanningens hela frimodighet och hela iunerligheten
at sin öfvertygelse, bör oförbehället framlägga de hos sty-
reisen och representationen förefunne irrissar och miss-
bruk. Sannt är visserligen, att frågor om grundlagsförän-
dringar böra bos Nonstitutions-Utskottet väckas, och det
är med hänsigt dertill, som jag uppmanat Borgare-Ståndets
Jedamöter i nämde Utskott, act af min ofvannämde framstä!l-
niag taga initiativet till beredande af grundlagens förtydligan-
de i de delar, der bristerne, enligt en nyligen vunnen erfaren-
het, ligga för en dag; men stadgandet i ofvyannämde fall
ivnebär intet hinder för representanten, att på grund af
sin fria wuttrandarstt GU adalot anföranda 411 sa On I