dra enskilda låneinrättningar, som ännu icke funnos till, och innan ännu en enda bokstafs föreskrift vore uppgjord, i afseende på deras blifvande funktioner, som kunde trygga staten mot vådan af förluster, så fruktade han att den främmande skulle häpna för ett sådant projekt och tänka, att hvarken Styrelsen som hade föreslagit, eller de representanter, som gingo in derpå, gjorde sig förtjenta af det allmänna. Sådan syntes tal. frågan i sitt enklaste skick, och under denna form vore hon äfven i hans tanka lättast besvarad. Också tviflade han att något enda land icke blott i Europa, utan i hela verlden kunde nämnas, i hvilket ett så vidunderligt steg blifvit vidtaget. Hvad beträffade den episod som nu uppkommit i följd af en talares uttryck å f. m., och H. Exc. Grefve af Wetterstedts till honom ställda förnyade uppmaning, så hemställde Hr H. huruvida icke Friherrn redan fullgjort denna uppmaning genom förklarandet af sitt deltagande i den opinion KorstitutionsUtskottet och JustitieOmbudsmannen haft om Styrelsens handlingssätt i detta samma mål, såsom anledningen till sitt yttrande, och huruvida icke, då den åsigten, att styrelsen i denna sak handlat grundlagsvidrigt, och således äfven otillåtligt, delades af ganska många, fastän den bhfvit underkänd af Riksrätten, detta kunde antagas, om icke såsom en giltig anledning till sjelfva yttrandet, åtminstone såsom nöjaktig förklaring och ursäkt derför. Hr ROSENBLAD riposterade Hr Hjertas förfrågan om dylika låneanstalter funnos i något annat land, med den uppgiften, att en dylik inrättning för längre tid sedan blifvit vidtagen i Pohlen, ock att Pohlska banken ingått garanti för dervarande hypoteksföreningar. För öfrigt erinrade talaren om det förbehåll som vore gjort såsom villkor för den föreslagna garantien, nemligen att medlemmarna i hypoteksföreningen skulle svara, en för alla, och alla för ränteliqviderna. — Hr Hjerta svarade härpå tillbaka, att han väl kände det förhållande Hr Rosenblad uppgifvit om Pohlska banken; men han ville äfven minnas, att staten derstädes i sednare tid måst frångå den omnämnda garantien och att jordegarne nu hvar för sig fingo skaffa sig penningar bäst de kunde på hypoteksföreningarnes solidariska förbindelser. Månne icke detta vore ett af de mest talande bevisen derpå, att erfarenheten förkastat statens inblandning såsom vådlig? I afseende på invändningen om det förbehåll Ständerna skulle göra om gemensam ansvarighet af hypoteksinrättningarnas delegare, så visade detta ingenting annat än att man önskade sig en säkerhet, men innefattade icke någon sådan. Denna berodde icke så mycket på förbindelsens afgifvande, som på vwissheten ait den alltid kunde uppfyllas, och detta åter i sin ordning på de blifvande reglementerna för hypoteksinrättningaroas lånerörelse, som det icke lärer blifva öfverlemnadt åt Rikets-Ständer att föreskrifva och fastställa. Hr ar BILLBERGH talade för lånet, och försvarade .sin reservation. För öfrigt replikerade han Frihrr. Boije, Kantzou och Nordin, Grefve Frölich, Hrr Dalmran, Cederschöld, von Qvanten m. fl. Under diskussionens fortsättning hade de talare som yttrat sig för lånet i stället att såsom i början skett yrka bifall till Hr af Bilibergs reservation, sedermera blifvit ense om, att begära instämmandet i Presteståndets beslut. I detta beslut fann likväl Hr Cedershöld ordet: gemensam ansvarighet icke tillräckligen tydligt, utan ville, att det skulle utbytas, emot orden: en för alla och alla för en. Härom uppstod någon debatt emellan Grefve Frölich och Friherre Boye, som voro af olika tankar öfver de serskilta ordalagens betydelse. Hr CRUSENSTOLPE erinrade, i anledning af yttrandet per fas aut nefas, såsom exempel på styrelsers taktik, om förhållandet med indragningsmakten 1812, och frågade om det varit per fas sem den tillkommit. Han ärnade likväl nu icke uppehålla sig dervid, utan tänkte deremot göra Regeringen en tjenst derigenom, att han föreslog den Kongl. Propositionen i hela sin ordalydelse till kontraproposition, hvarigenom Konungens Rådgifvare skulle hafva det nöjet, att få det Kongl. förslaget oförryckt antaget. Efter en temligen vidlyftig debatt om formen för kontrapropositionens lydelse, företogs slutligen votering om, huruvida Prestestiåndets beslut skulle blifva kontraproposition. Om detta ej blefve fallet, så skulle särskilt votering företagas, för att utröna, antingen Konungers proposition eller den af Hr Cederschöld föreslagna förändrade redaktion af Pre