dra enskilda låneinrättningar, som ännu icke funnos
till, och innan ännu en enda bokstafs föreskrift vore
uppgjord, i afseende på deras blifvande funktioner,
som kunde trygga staten mot vådan af förluster, så
fruktade han att den främmande skulle häpna för
ett sådant projekt och tänka, att hvarken Styrelsen
som hade föreslagit, eller de representanter, som
gingo in derpå, gjorde sig förtjenta af det allmän-
na. Sådan syntes tal. frågan i sitt enklaste skick,
och under denna form vore hon äfven i hans tanka
lättast besvarad. Också tviflade han att något en-
da land icke blott i Europa, utan i hela verlden
kunde nämnas, i hvilket ett så vidunderligt steg
blifvit vidtaget. Hvad beträffade den episod som
nu uppkommit i följd af en talares uttryck å f. m.,
och H. Exc. Grefve af Wetterstedts till honom
ställda förnyade uppmaning, så hemställde Hr H.
huruvida icke Friherrn redan fullgjort denna upp-
maning genom förklarandet af sitt deltagande i den
opinion Korstitutions- Utskottet och Justitie- Om-
budsmannen haft om Styrelsens handlingssätt i det-
ta samma mål, såsom anledningen till sitt yttran-
de, och huruvida icke, då den åsigten, att styrelsen
i denna sak handlat grundlagsvidrigt, och således
äfven otillåtligt, delades af ganska många, fastän
den bhfvit underkänd af Riksrätten, detta kunde
antagas, om icke såsom en giltig anledning till sjelf-
va yttrandet, åtminstone såsom nöjaktig förklaring
och ursäkt derför.
Hr ROSENBLAD riposterade Hr Hjertas förfrå-
gan om dylika låneanstalter funnos i något annat
land, med den uppgiften, att en dylik inrättning för
längre tid sedan blifvit vidtagen i Pohlen, ock att
Pohlska banken ingått garanti för dervarande hy-
poteksföreningar. För öfrigt erinrade talaren om det
förbehåll som vore gjort såsom villkor för den fö-
reslagna garantien, nemligen att medlemmarna i hy-
poteksföreningen skulle svara, en för alla, och alla
för ränteliqviderna. — Hr Hjerta svarade härpå
tillbaka, att han väl kände det förhållande Hr Ro-
senblad uppgifvit om Pohlska banken; men han vil-
le äfven minnas, att staten derstädes i sednare tid
måst frångå den omnämnda garantien och att jord-
egarne nu hvar för sig fingo skaffa sig penningar
bäst de kunde på hypoteksföreningarnes solidariska
förbindelser. Månne icke detta vore ett af de
mest talande bevisen derpå, att erfarenheten förka-
stat statens inblandning såsom vådlig?
I afseende på invändningen om det förbehåll Stän-
derna skulle göra om gemensam ansvarighet af hypo-
teksinrättningarnas delegare, så visade detta ingenting
annat än att man önskade sig en säkerhet, men innefat-
tade icke någon sådan. Denna berodde icke så mycket
på förbindelsens afgifvande, som på vwissheten ait
den alltid kunde uppfyllas, och detta åter i sin ord-
ning på de blifvande reglementerna för hypoteks-
inrättningaroas lånerörelse, som det icke lärer blifva
öfverlemnadt åt Rikets-Ständer att föreskrifva och
fastställa.
Hr ar BILLBERGH talade för lånet, och för-
svarade .sin reservation. För öfrigt replikerade han
Frihrr. Boije, Kantzou och Nordin, Grefve Frö-
lich, Hrr Dalmran, Cederschöld, von Qvanten m. fl.
Under diskussionens fortsättning hade de talare
som yttrat sig för lånet i stället att såsom i början
skett yrka bifall till Hr af Bilibergs reservation,
sedermera blifvit ense om, att begära instämman-
det i Presteståndets beslut. I detta beslut fann
likväl Hr Cedershöld ordet: gemensam ansvarighet
icke tillräckligen tydligt, utan ville, att det skulle
utbytas, emot orden: en för alla och alla för en.
Härom uppstod någon debatt emellan Grefve Frö-
lich och Friherre Boye, som voro af olika tankar
öfver de serskilta ordalagens betydelse.
Hr CRUSENSTOLPE erinrade, i anledning af
yttrandet per fas aut nefas, såsom exempel på sty-
relsers taktik, om förhållandet med indragnings-
makten 1812, och frågade om det varit per fas
sem den tillkommit. Han ärnade likväl nu icke
uppehålla sig dervid, utan tänkte deremot göra Re-
geringen en tjenst derigenom, att han föreslog den
Kongl. Propositionen i hela sin ordalydelse till kon-
traproposition, hvarigenom Konungens Rådgifvare
skulle hafva det nöjet, att få det Kongl. förslaget
oförryckt antaget.
Efter en temligen vidlyftig debatt om formen för
kontrapropositionens lydelse, företogs slutligen vo-
tering om, huruvida Prestestiåndets beslut skulle blif-
va kontraproposition. Om detta ej blefve fallet, så
skulle särskilt votering företagas, för att utröna, an-
tingen Konungers proposition eller den af Hr Ce-
derschöld föreslagna förändrade redaktion af Pre-