skarpsynthet, betviflade ej ett ögonblick dess väldes ; varakt:ghet, till dess han var i landsflykt. I Spanien fiona vi Minerva uppresa sig till sakförare för Pretendenten Don Carlos, och förkunna högt dess slutliga seger, troligen med samma skarpa blick, som hon ådagalagt i Portugals angelägenhater. i Nästan allena bland Europas magter vill Minerva ännu icke erkänna Leopold på Belgiens thron, troligen derföre att han blifvit vald af Folket, och icke bär sin krona i stöd af den Heliga Alliancens lesitimitetsprincip. I Frankrike finna vi Minerva väldigt fäkta mot den i följd af en Folk-Revolution på thronen uppstigna nya Dynasti, och resa sig till sakförare tör Pretendeatens rätigheter, grundade på den oftanämnda Iegitmitetsprincipen. M-n af bvad händelse uppreser sig då Svenska Miverva till Riddare för så många Pretendenter i Europa? Ej må hennes valspråk vara den okände Riddare s, som prydde sin sköld med de orden: skall tecknas af framtiden? Men om det skulle lyckas Minerva att göra sina åsigter gillande i Sverge, (hvilket vi med fullt förtroende till Natioaens ära och sans, anse för omöjligt), hemställa i till henzes eget bepröfvande, samt till deras, som nog enfaldeligena följa den gina isepulsen — utan att se hvarthän vägen leder — hvad skulie väl tillämpningen deraf kunna blifva hos oss? Lycklig visserligen ej! — Ö . Å( ee Hvarifrån kommer väl Minervas oenägenhet att försvara till och med egna Mecenater, när de acfallas från ett håll, hvars färg är — Skildringarnes? Kanske är det ur samma orena källa, som det mera löjliga än fruktansvärda hat härflyter, hvilket bon egnar åt de få återstående mån, som tillvägabragt 1809 års regementsförändring, och i sysnerhet at dem af desse, hvilka, med bibehållen sann och innerlig tillgifvenhet för sakernes nuvarande ordning, likvul icke glömt principerne, på hvilka den sig grundar. Det tillhör visserligen icke oss att ransaka bjertan och att tyda syfren 3 vi tro dem rena, men vilja just derföre göra Minerva uppmärksam på ink onseqvensen af hennes språk, och på oförståndet at heanes tendeus och tankeleduiag! Vi vilja äfven göra heone uppmärksam på, att retsamheten af bennes polemis, osvenskheten af hennes tänkesätt, och ultraismen af bennes grundsatser, afligsna från och skada mer dem, åt hriika hon synes vilja egna sin tjenst, än mången torde förestäda sig; att ej annat än komplett brist på omdö:sesförmåga, eller hvad sämre vore, en lika sior brist på redlighet i mening, kan lösa det tvetydiga problemet, Vi vete att Mioerva påstår sig vara den Monarkiska principens törsvasare; men äfven åi denna syuves hov viljs grfva ena annan tydning, än hvad man i allmänhbet hos oss dermed menar: Regeringens; evär hon uti sitt blad för d. 18 sistlidne Mars yttrar: Eaovisas man (Regevingen) att såsom opposition anse vår öfverklagade uppgilt om hindelserne den 11 Mars (72 4:s afslående), så kunna vi endast beklaga en sådan förvillele, som tager väderqvarnar för jättar, och lyckligtvis ännu är fullkomligt okunnig om, huru en verkligen BRoyalistisk opposition (kravske en sådan sem den i all. annat, utom talanger, efierhärmade Gazetre de France frawmter) om den nödg.udes framträda, skulle se ut, och hurudane de ofelbara verkningarne deraf skulle blifva. Men qvickheten och reaöligheten iörirra sg litt på villovägen ; må eftertankan och luguet återföra Minerva på den rätta, och hon upphöra att vara, byad hon sjelf kallat sig — en väderqvarn. Tertius interveniens.