skarpsynthet, betviflade ej ett ögonblick dess väldes ;
varakt:ghet, till dess han var i landsflykt.
I Spanien fiona vi Minerva uppresa sig till sak-
förare för Pretendenten Don Carlos, och förkun-
na högt dess slutliga seger, troligen med samma
skarpa blick, som hon ådagalagt i Portugals ange-
lägenhater. i
Nästan allena bland Europas magter vill Miner-
va ännu icke erkänna Leopold på Belgiens thron,
troligen derföre att han blifvit vald af Folket,
och icke bär sin krona i stöd af den Heliga Alli-
ancens lesitimitetsprincip.
I Frankrike finna vi Minerva väldigt fäkta mot
den i följd af en Folk-Revolution på thronen upp-
stigna nya Dynasti, och resa sig till sakförare tör
Pretendeatens rätigheter, grundade på den ofta-
nämnda Iegitmitetsprincipen.
M-n af bvad händelse uppreser sig då Svenska
Miverva till Riddare för så många Pretendenter i
Europa? Ej må hennes valspråk vara den okän-
de Riddare s, som prydde sin sköld med de orden:
skall tecknas af framtiden?
Men om det skulle lyckas Minerva att göra sina
åsigter gillande i Sverge, (hvilket vi med fullt för-
troende till Natioaens ära och sans, anse för o-
möjligt), hemställa i till henzes eget bepröfvande,
samt till deras, som nog enfaldeligena följa den gi-
na isepulsen — utan att se hvarthän vägen leder
— hvad skulie väl tillämpningen deraf kunna blif-
va hos oss? Lycklig visserligen ej!
— Ö . Å( ee
Hvarifrån kommer väl Minervas oenägenhet att
försvara till och med egna Mecenater, när de ac-
fallas från ett håll, hvars färg är — Skildringar-
nes? Kanske är det ur samma orena källa, som
det mera löjliga än fruktansvärda hat härflyter,
hvilket bon egnar åt de få återstående mån, som till-
vägabragt 1809 års regementsförändring, och i sys-
nerhet at dem af desse, hvilka, med bibehållen
sann och innerlig tillgifvenhet för sakernes nu-
varande ordning, likvul icke glömt principerne, på
hvilka den sig grundar.
Det tillhör visserligen icke oss att ransaka bjer-
tan och att tyda syfren 3 vi tro dem rena, men
vilja just derföre göra Minerva uppmärksam på
ink onseqvensen af hennes språk, och på oförstån-
det at heanes tendeus och tankeleduiag! Vi
vilja äfven göra heone uppmärksam på, att ret-
samheten af bennes polemis, osvenskheten af hen-
nes tänkesätt, och ultraismen af bennes grundsat-
ser, afligsna från och skada mer dem, åt hriika
hon synes vilja egna sin tjenst, än mången torde
förestäda sig; att ej annat än komplett brist på
omdö:sesförmåga, eller hvad sämre vore, en lika
sior brist på redlighet i mening, kan lösa det tve-
tydiga problemet, Vi vete att Mioerva påstår sig
vara den Monarkiska principens törsvasare; men
äfven åi denna syuves hov viljs grfva ena annan tyd-
ning, än hvad man i allmänhbet hos oss dermed
menar: Regeringens; evär hon uti sitt blad för d.
18 sistlidne Mars yttrar: Eaovisas man (Regevin-
gen) att såsom opposition anse vår öfverklagade
uppgilt om hindelserne den 11 Mars (72 4:s afslå-
ende), så kunna vi endast beklaga en sådan förvil-
lele, som tager väderqvarnar för jättar, och lyck-
ligtvis ännu är fullkomligt okunnig om, huru en
verkligen BRoyalistisk opposition (kravske en
sådan sem den i all. annat, utom talanger, efier-
härmade Gazetre de France frawmter) om den
nödg.udes framträda, skulle se ut, och hurudane
de ofelbara verkningarne deraf skulle blifva.
Men qvickheten och reaöligheten iörirra sg litt
på villovägen ; må eftertankan och luguet återföra
Minerva på den rätta, och hon upphöra att vara,
byad hon sjelf kallat sig — en väderqvarn.
Tertius interveniens.