åter landtmannen till sin lemnade hantering —
1817—18 årens starka spannmåls export uppehöll
ännu spannmålsprisen och retade till öfverproduk-
tion; spekulaionsandan tog sin riktning åt fastighe-
ter; men konjunkturen var kort — redan 1819 med-
förde en hvälfning i dessa förhållanden; England
behöfde nästan icke mera säd och den föll i van-
pris i norra Tyskland — 1814—19 stod rågen
uti I Rdr 11 groschen — efter 1819 till 24 emellan
10 och 14 groschen. Rabsaam föll till 4o pre. —
tobaken till 3 utaf värdet; arbetslönerne icke så —
de förhölio sig 1819 mot rågen såsom I till 6 —
sedan såsom 1 till 3. — Trädvarubandelno på Eng-
land af!og; nu började skulderna och skatterna från
kriget att irycka .— bankrutterne följde, der fun-
nos trakter 1 Ostfriesland och Oldenburg, hvarest,
1523, rära hälften af egendomarne voro under kon-
kurs, priset var fallit till hälfien mot 1818 — i
Pommern, Osi- och Vestpreussen såsom egentligen
sädesproducerande orter, hade egendomspriset fallit
till 3 — Scblesien och Lausitz ledo ej mindre. Un-
der allt detta var icke brist på kapitaler men de
tillföllo icke jordbrukaren, som mest lidit af kriget.
— Regeringen började söka upphjeipa sina finarcer
genom statslån , kapitalisterne spekulerade i fon-
dernez Vexel- och Statspappershandeln tilltog på
Börserna i Hamburg, Fankfurt, Berlin, Leipzig och
och Wien. -Kapitalerna funnos samlade i städer-
na och räntan var ofta nere till 2 pet; men landt-
mannens belägenhet var för mycket nedtryckt att
han skulle kunna vinna kredit hos fondspekulan-
terne.
Man finner lätt att det problem, som statsman-
pen der borde lösa, var belt annat än det, som nu
sysselsätter oss. — I Tyskland finns stora kapi-
taler att tillgå till låg ränta, och det gälde att
medlande emellan samhällets intressen, leda dessa
till jordbrukets upphjelpande och återställa jemn-
vigten — Det var lätt att finna afsättning åt pant-
brefven, då de erhöllo den begärliga Stats-pappers
formen och garanterade en tillfredställande ränta.
Hos oss är räntan hög och ingen anledning att tro
på obligationernes kurserande gångbarhet, Kapitaler-
ne brista, — handela saknar medel att förlägga,
emedan låneanstalterne alltid bemödat sig att föra
kapitalerne till fastigheterna, och bär bemödar man
sig alt i metsatt riktning inleda dem uti fond-
spelet. — I Tyskland verkade ännu den mo-
raliska kraften, som sträfvar efter skuldbefrielse,
och att återvinna ett oberoende välstånd, och
som ensam utgör garanti för amortering, och
det var en handling af rättvisa, att staten trädde
emellan, lät upplåna de bhopade kapitalerne, som
öfriga nåringarne och hardeln ej kunde absorbera,
och dermed understödde landimannnens bemödan--
den. — I Sverge slumrar denra kraft, qväfd ge-
ft felaktiet Jånesvstem — tillgångarne för
handel och spekulationer äro inga, un AGnanspla-
nen går derpå ut, att genom allmän upplåning gif-
va en ny stöt åt andra näringar och handel, hvar-
på dock jordbrukets flor äfven hvilar.
Att den bjelp man i låneväg söker att bereda
endast är artificiell, har i min ianka StatsUtskottet
tillfredställande utrett. Huru Riksgäldskontorets,
Armedns pensionskassas, Bankens, Bruksögares HAypo-
teksförenings m. fl. upplånivgar itom riket vilja
lyckas, erfara vi redan, och vi vinna dersf en aning
om Hypotcksobligationens begärlighe!;s och hvad
Utländsk upplåning angår, så måste man misstaga
sig, om man icke tror att ett genom Hypoteksföre-
nicgens konkurrens, till belopp af några hundrade
tusen Rdr för hvarje år ökadt vexelbehof, som af
vexelsäljaren kan så säkert beräknas, icke skall ver-
ka till kursens stegring och en tryckning på ban-
kens metalliska fond.
Jag hyser äfven den fruktan, att den förespeg!a-
de lättheten att få låna utländska kapitaler till låg
ränta, kommer att slå annorlunda ut än man vän-
tar sig, och i såd.nt fall lära inga hypo!eksföre-
vingar uppstå; och denna frågas afgörande kunde
anses likgiltig, om icke i sjelfva beslutet låge en
uppmuniran till egendomsspekulationen, och om ic- :
ke hvarje fizanciell missräkning nedsätter statsmak-
tens anseende och skadar statskrediten.
Jag ogillar således hela idden att Staten skall
träda emellan och till jordbruket lemna de kapita-
ler, som man snarare borde gifva åt industriens
allmänna vårdare, handeln; och jag tillstyrker bifall
till Utskoitsbetänkandet, (Forts. följer.)
RR a a
STOCKHOLM