En annan förvillelse har jag funnit temligen ut-
bredd, att invisningar efter godtycke kunde förän-
dras genom endossement till vexlar. Sådant skul-
le dock i min tanka få den påföljd, att mången o-
vetande iklädde sig växelansvaret, och att menig-
heten icke hade någon säker regel hvarifrån den
kunde skilja växel från invisning.
Det ofvananförda torde vara tillräckligt för att
ådagaligga att jag åtminstone ägt och gjort mig
reda för moiiver till en ny gemensam lag.
Gerna vill jeg deremot medgifra att mitt förslag
dertill, fastän utarbetadt efter en nogsrann jemfö-
relse emellan våra Svenska, samt de Franska, Envgel-
ska, Pceussiska och Danska lagarre likväl kan tåla
mycken förbattring. Dess anledning var egentligen
att få en uppränning, tili lättnad för Utskotten, iör
hvilka växel och assignationsfrågorne alltsedan Riks-
dagens början icke velat gå synnerligen åstad. Ha-
de de personer, som, förenande praktisk kännedom
om växel:örelse med vana vid lagstiftningsärender,
sträckt sist mt i detta ämne ända derhän, att de
verkligen undersökt frågan i botten, så hade jaz,
scm sent inträdde i denna R-ksdagsförhandlingar,
gerha sett art en pligt varit undangjord som jag nu
endast taliter qualiter kunnat uppfyila, men hvar-
efter jeg, u!an att längre vilja strida emot strömmen
avser mig kuova två mina händer, ifall, med fö-
kastande af förslaget att stifta gemenasam lag, för
ut- och inrikes växlar, man omsider, fastän realisa-
tionens verkställighket nu dertill uppmacar, icke er-
hålier någon användbar, hvarken ut- eller inrikes-
Stockholm d. 7 Febr. 1835.
DAVID FRÖLICH.