Poastmästaren i Uddevalla, Hr Schmalensge har hos Red. begärt rum för redanstående: Till RBedact. af Tidning för Bonde Ständet Då jag för några dagar sedan, af en h4ndelse, (med berådt mod kunde det ej falla mig in), kastade ea blick på Tid. för Boade Ståndet N:o 46-47, fann jag deruti dev ganska oförsynta tillvitelse: att Postförvaltare, alltså icke en del af dem, utan alla, utan att dertill äga laglig rätt, gör anspråk på arfvode för samma tidning, då den, icke hos dem, utan hos Red. eller dess kommissionär Hr Norman E-gström reqvireras, grundad på meddelade underättelser, från hvem? nämnes icke, om ett sådant förhållande, och beledsagad af den myndiga hotelse att, om ej det förmenta oskicket upphör, hvarom ytterligare repport af Läsarne utbedes, anmäla detsamina till rättelse hos Kongl. Öfver Post Directeurs Embetet. Under förbiseende af det impertinenta och sårani framställningssättet af denna generela beskyllning, hvars beskaffenhet redaktionens, af dess egen Tidning bäst bevittnade ringa bildning, till äfventyrs icke tillåter den begripa, vill jag fäs:ia dess upmärksamhet endast vid det olagliga deruti, enär den är aldelss obevisad, och uppmana Redact. att bestämt nppgifva, hvilken eler hvilke af oss som, såsom man plögar säga, lagt sten på bördan eller lök på laxen, det vill med andra ord säga: velat förmå de värde läsarne att betala ännu mera än hvad deredan skattat till Red., hvilket, jag är derom öfvertygad, ehuru jag icke gjort mig den mödan att efterse priset på varan, är vida mera än hvad den, med synnerligt afseende på papperet, kan vara värd. Tatill dess sådant skett, och som jag känner mig sjelf och många flera af mina embetsbröder frie från denna oss tillvitade samvetslöshet, så tager jag mig härmed friheten förklara Redaktionens ofvanförmälte anförande, för en osanning. För öfrigt erkänner jag blygsamt, och med behörig respekt för Red. auktorliga vetande, att skillnaden på lagliga och olagliga rättigheter är mig alldeles obekant, och jag tror att Red., om den, såsom det vill synas, efterjagar hvad man kallar popularit inom sin publik, hvilket Fransyska ord undertecknad tycker kunde lika så väl som månget annat stundom försvenskas och kallas till en pöbelarite, den mången fösfattare tror sig säkrast vinna derigenom att han nedskäller embetsverk och tjenstemän, skulle snarare, åtminstone hederligare, upnå sitt ändamål, om den upplyste sine läsare om beskaffenheten af denna fiaa, förmodeligen af Red. ensam kända skillnad, än då den undervisar dem derom: att 2 gånger 2 är 4: att ea offiiccer som förlorat sitt ena öga, (Gud låte Red. få behålla lika många;) brukar elt af glas, och att en dum piga tror det den som har ett sådant, nödvändigt måste hafva tvenne: att ett fruntimmer af medelklassen i Eogland tror sig vara en höna, ett omvänt förhållande vore mycket kuriösare, Attäfven Turkar kunna vara fintlige m. m, dyl. som ej så noga kann specificeras, men hvilket icke synes vara fullt passande till vårt nu varande Bonde-Stånds verkliga klokhet och upplysta begrepp, för hvilket knappest någon af våre öfriga Tidningar är ofattlig, och skulle derföre, om jag vore en af detta Hederoch aktningsvärda Stånds upplystare medlemmar, finna mig illa belåten med, kanhända litet stött öfver de radoterier jag finge läsa i den, åt mitt Stånd ensamt helgade Tidning, så vida jag icke eljest, just till