VS VV VM OM er ORM TS OA
en motvigt. Denna motvigt finnes öfveral!t, och
har alltid funnits. Man misstar sig, om man tror,
att den är en uppfinninz af det konstitutionella
sambällsskicket. Detta är sjelft endast en litet för-
andrad form på en alltid existerande sak. Den sio-
ra massan, som förstår föga af formeas bestånds-
deiar, har likväl, inom konstitutionella som inom
despotiska stater. alldeles enahanda behof, önsknin-
gir och lynnen, och det är för dessas tillfredsstäl-
lande, soma staten existerar. Sättes statsmachinen i
jörelse för den rigtning, som motverkar dess bästa,
si blir hon lisa obreiåten, hvad form styrelsen än
må äga, och dess obelåtenhet är d-n verkliga op
positionen, den enda, en styrelse har att frukta,
den enda således, på hvilken hon behöfver göra
afseende. Skillnaden är endast, att i despotiska sta-
ter uttalar oppositionen sig först genom religionen,
hvilken t. ex. i Asien tillika är stats lära, eller ge-
nom organen af privilegierade kaster och korpora-
tioner, men vanligtvis svagt, fruktande, och otyd-
ligt, så att den styrande snarare kan förbise och
missakta den, och raerendels icke väckes ur sin
siumrner, eller återkommer från sin villa förr än
det är för seat, ech oppositionen inträdt i hand-
ling, icke sällan slutande med en faktisk och hand-
griplig vederläggning; hvaremot oppositionen i eit
konstitutionelt, d. v. s. eit bildadt samhälle, stän-
digt sjelf är vaken, och sålunda hindrar styrelsen
från att inslumra, följer hennes handlingar, anmär-
ker hennes så misstag och varnar henne för de
sora. Det ör af detta skäl, som det är lättare, eller
å.minstone mindre äfventyrligt, att regera i en kon-
stitutionel än i en despotisk stat.
Om, hvad vi här sagt, bestyrkes af historien och
erfarenheten, så torde man finn2, det Förf. origtist
vil! hönföra oppositionen, endast till de konstitu-
tisnella samhällena, eller påstå, att hon uteslutan-
de i dem är ett oundvikligen ingredierande ele-
ment, samt hos oss en altra-marinsk produkt.
Det ultra-marinska kan måhända uppletas i en
och arsan talares eller skriftstållares fraser. Men
om någon skulle göva siz samma besvär, att efter-
söka det öfverflyttade och lånta i styrelsens hand-
lingssätt, och dess svarares organer, samt derfö-
re påstå, att hela styrelsesystemet vore en utländsk
importvara, skulle sidant måhäinda icke vara väl-
kommet för henne eller hennes klieoter. örom
då heldre båda den rättvisan at medgifva, det
menniskorna, hvilket parti de må tillhöra, äro sig
skäligen lika både på denna och andra sidan haf-
vet, att de utbildas af sina intressen, sina begrepp
och af tiden, samt slutligen af båda partiernas öm-
sesidiga inflytande på hvarandra. Om följaktligen
regeringen ej kunnat undgå, att litet forma sig ef-
ter utländska mönster, så har motvigten äfven
rödgats antaga någo! af en sådan form, och erin-
rom oss slutligen den obestridliga sanningen, att
oppositionen under hvad form och i hvad sam-
hällsskick hon må framträda, aldrig bildar sig
sjelf, utan att det ar styrelseprinciperna och sty-
relsehandlingarne, som bilda henne.
I förbigående böra vi anmärka, att vi icke in-
stämma i Författarens åsigt, att härleda de
stridande partierne inom samhället evdast från mo-
tivet: enskildt vinning. Förmodligen har Förf. ic-
ke blifvit varse, att den, som framställer en sådan
sats, gifver sin motståndare alitför vådliga vapen i
händerna. Denna motståndare skulle tunna säga:
Ni tror då icke, att målet kan vara något annat än
anseende, inflytelse, enskilta fördelar. Ni mäter då
gaenniskorna efter den enda måttstock Ni känner och
har till ban ds.? Vi älska likväl att tre, det vi genom
ett sådant tilltal skulle göra Förf. orätt; vi känna ett
behof, att hys2 bättre tankar om menniskorna, ej
biott om våra vänner, utan äfven om våra fiender;
vi hafva behofvet af denna tro, för att ens kunna
fortsätta striden om satser, emedan den eljest öf-
verflyttade sig helt och hållet på det materiellas
område. Vi tro således, att det är misstaget i å-
sigter, icke i afsigter, som leda det parti, hvilket
är det förvillade, och taga derföre, med Författa-
rens tillåtelse, hvad han yttrat om hofgunst och
folkgunst, jemte sättet att söka dem, för en fras,
och för ingeoting annat,
Till följe af hvad vi bär sagt, kunna vi icke in-
stämma i, eller inse anledningen till den fördelning
af oppositionens olika stadier, som Förf. uppställt.
Det fordrades att inlåta sig på historiens vidsträck-
ta fält, och således öfverskrida gränserna för en
tidningsartikel, för att följa Författaren på den-
na bana, der det kanhända icke skulle blifva så
ee rg Am 1