VS VV VM OM er ORM TS OA en motvigt. Denna motvigt finnes öfveral!t, och har alltid funnits. Man misstar sig, om man tror, att den är en uppfinninz af det konstitutionella sambällsskicket. Detta är sjelft endast en litet förandrad form på en alltid existerande sak. Den siora massan, som förstår föga af formeas beståndsdeiar, har likväl, inom konstitutionella som inom despotiska stater. alldeles enahanda behof, önskningir och lynnen, och det är för dessas tillfredsställande, soma staten existerar. Sättes statsmachinen i jörelse för den rigtning, som motverkar dess bästa, si blir hon lisa obreiåten, hvad form styrelsen än må äga, och dess obelåtenhet är d-n verkliga op positionen, den enda, en styrelse har att frukta, den enda således, på hvilken hon behöfver göra afseende. Skillnaden är endast, att i despotiska stater uttalar oppositionen sig först genom religionen, hvilken t. ex. i Asien tillika är stats lära, eller genom organen af privilegierade kaster och korporationer, men vanligtvis svagt, fruktande, och otydligt, så att den styrande snarare kan förbise och missakta den, och raerendels icke väckes ur sin siumrner, eller återkommer från sin villa förr än det är för seat, ech oppositionen inträdt i handling, icke sällan slutande med en faktisk och handgriplig vederläggning; hvaremot oppositionen i eit konstitutionelt, d. v. s. eit bildadt samhälle, ständigt sjelf är vaken, och sålunda hindrar styrelsen från att inslumra, följer hennes handlingar, anmärker hennes så misstag och varnar henne för de sora. Det ör af detta skäl, som det är lättare, eller å.minstone mindre äfventyrligt, att regera i en konstitutionel än i en despotisk stat. Om, hvad vi här sagt, bestyrkes af historien och erfarenheten, så torde man finn2, det Förf. origtist vil! hönföra oppositionen, endast till de konstitutisnella samhällena, eller påstå, att hon uteslutande i dem är ett oundvikligen ingredierande element, samt hos oss en altra-marinsk produkt. Det ultra-marinska kan måhända uppletas i en och arsan talares eller skriftstållares fraser. Men om någon skulle göva siz samma besvär, att eftersöka det öfverflyttade och lånta i styrelsens handlingssätt, och dess svarares organer, samt derföre påstå, att hela styrelsesystemet vore en utländsk importvara, skulle sidant måhäinda icke vara välkommet för henne eller hennes klieoter. örom då heldre båda den rättvisan at medgifva, det menniskorna, hvilket parti de må tillhöra, äro sig skäligen lika både på denna och andra sidan hafvet, att de utbildas af sina intressen, sina begrepp och af tiden, samt slutligen af båda partiernas ömsesidiga inflytande på hvarandra. Om följaktligen regeringen ej kunnat undgå, att litet forma sig efter utländska mönster, så har motvigten äfven rödgats antaga någo! af en sådan form, och erinrom oss slutligen den obestridliga sanningen, att oppositionen under hvad form och i hvad samhällsskick hon må framträda, aldrig bildar sig sjelf, utan att det ar styrelseprinciperna och styrelsehandlingarne, som bilda henne. I förbigående böra vi anmärka, att vi icke instämma i Författarens åsigt, att härleda de stridande partierne inom samhället evdast från motivet: enskildt vinning. Förmodligen har Förf. icke blifvit varse, att den, som framställer en sådan sats, gifver sin motståndare alitför vådliga vapen i händerna. Denna motståndare skulle tunna säga: Ni tror då icke, att målet kan vara något annat än anseende, inflytelse, enskilta fördelar. Ni mäter då gaenniskorna efter den enda måttstock Ni känner och har till ban ds.? Vi älska likväl att tre, det vi genom ett sådant tilltal skulle göra Förf. orätt; vi känna ett behof, att hys2 bättre tankar om menniskorna, ej biott om våra vänner, utan äfven om våra fiender; vi hafva behofvet af denna tro, för att ens kunna fortsätta striden om satser, emedan den eljest öfverflyttade sig helt och hållet på det materiellas område. Vi tro således, att det är misstaget i åsigter, icke i afsigter, som leda det parti, hvilket är det förvillade, och taga derföre, med Författarens tillåtelse, hvad han yttrat om hofgunst och folkgunst, jemte sättet att söka dem, för en fras, och för ingeoting annat, Till följe af hvad vi bär sagt, kunna vi icke instämma i, eller inse anledningen till den fördelning af oppositionens olika stadier, som Förf. uppställt. Det fordrades att inlåta sig på historiens vidsträckta fält, och således öfverskrida gränserna för en tidningsartikel, för att följa Författaren på denna bana, der det kanhända icke skulle blifva så ee rg Am 1