Uti Dagbiet Allehanda för i dag läses en artikel angående statslånen, hvari följande förtjevar att allvarhigt behjertas: Någonting verkligen lustbart är det eljest, att läsa i Starstidningen och Dagbladet, hburuiedes detta lån skulle komma att sprida trefnad och välsignelse i den betryckte jordbrukarens hydda — och huruledes det endast är ett sniket kapitalistintresse, som motarbetar detsamma. Och detta kan Sveriges Allmoge låta inbilla sig? och tro, att endast Regeringens måhnhet om lindring i dess betryck löranledt framställningen af lånet? Vi fråga då: hvarföre hafva först alla möjliga bemödanden blifvit använda, för att till andra inproduktiva ändamål, såsom gevär, fästningar, etc., erhålla lån, ivnan ens håga väcktes om lån för Jordbruket? Och hur stor del tror man väl, att Sveriges Allmese kan få af dessa nya låntillgångar? Säkerligen en så ringa, att den ej förtjenar nämnas. I öfrigt är det af Stats-Utskottet ådagalagdt, att hela den förmenta räntenedsättningen cke uppgår till mer än omkring en half procent d. v. s, att lånet ej kan betalas på mindre än 60 a 70 år, under hvilken långa tid Staten skulle fortfara med sin garanti. i Lägger man nu härtill, att inga kypotheks-föreniogar finnas, att man säledes ej vet, hvad säkerbet kan erbjudas i deras organisation, eller huruvida de ens-Mifvar så inrättade, att de icke göra skada i stället för nytta, så synes det vara temligen fåviskt, att kasta vårt fattiga Sverige i armarna på utländska penninge-judar, för ett ändamål, som ännu liknar en bild i den tomma rymden.