gen kommit så långt, att en kommid är nedsatt,
Hvilken ifrade för revision af undervisningsverken?
För bildnaingsanstalter till de närande yrkena? —
H:em har sedermera yrkat reformer i vär tryckan-
de indelta arme:, och i våra administreran-
de verk? Hvem har yrkat skiljande, inom dem, af
det juridiska från det administrativa? Hvem har
slutligen Önskat den nu förbatliga och utskratiade
men inom tie år säkert nödvändig befunna represen-
tationsreformen?
Hvar och en som begrundar dessa frågor och vill
ärligt besvära dem, skail finna, att de libersla icke
blot: upphif: ett obestämd: skrik på reform , utan
att veta, hvad som skall reformeras, eller hvarfö-
re det skall reformeras. En och annan bland de
liberale — och de eller liberalismen i allmänhet må
väl icke mer än någon annan vara ansvarige
för alla objudna eller oförståndiga anhänga-
re — torde verkligen hbafva gjort sig reda för
detta hvad och detta hvarföre. Så lätt är val ic-
ke detta som Minervas taktik, att intet bör refor-
meras; denna trosartikel är lika enkel att fatta,
som att uttrycka, då man deremot å andra sidan
kanske beböfver något mera bråka sin hjerna. En
sats är visserligen lättare alt uppfatta och uttryc-
ka än flera, vore de ock aldirig så
(med hvilken sort Minerva, för att undskylla sig
sjelf, påstår att de liberala slå omkring sig)
Denona imitation, säger vår katekes, som be-
främjas af Svenska härmningslusten, kunde icke rätt
komma sig före år 1829, och lemnade derföre den
gången endast enstaka och förlorade spår efter sig;
men vid 1812 års Riksdag föll den allmänt i sma-
ken, mötte på intet håll något motstånd och
-förkofrade sig derföre märkbarligen. Detta må
stå såsom elt prof på RBapsodistsällskapets (ett
hyggligt sällskap) både ärlighet och kunskaps-
förråd. Det fröjdar henne naturligtvis, att
man vid -konstitutionsriksdagen (1809) hade
så föga begrepp om en konstitution. Mon anade
dock, att man gjort ett alldeles omoget hastverk
och testamenterade uttryckligen åt sina efterträda-
re, att, efter inhemtade fnllkomligare insigter, kom-
plettera verket. Man kände med sig, att man icke
ens hade kunskaper neg att imitera. Att denna
kunskap, likasom ett och annat för öfrigt i politi-
ken, sedermera förkofrat sig, gör just Minerva:
förtviflan. Voro tiderna ännu lika menlösa som
då, så vore Minerva ganska belåten, eller rätta:e
det behöfdes ej finnas någon Minerva.
Ci!ationen af 1812 års Hiksdag är ett af de
eklatantaste bevisen på Miverzas tilltagsenhet —
ty okunnighet supponera vi icke hos henne. Med
förvåning fråga vi: hvad imitation var det, som år
1812 föll allmänt i smaken? Månne den i hvarje
annat lagbundet samhälie exempellösa undantags-
lag, som vi känna under namn af Indragnivgsmak-
ten? Vi siå alldeles törbluff de; kan man kalla ett
så besynnerligt påfund för imitation? Hvad märk vär-
digt gjorde i öfrigt 1912 års Riksdag? Hvad dess
Hemliga Utskott gjorde, kunna vi naturligtvis icke
veta. Nationalbeväringen åter var ett ganska för-
tjenstfullt beslut, fastän just ingen imitation från
främmande land, utan blott ett mera rättvist ord-
nadt upplifvande af Sverges äldsta beväringssystem.
Man kan deremot biott invända, att det innebar
cn kränkning af roteringskontrakterna, som i och
med detsamma bordt upphöra, då de ingåtts endast
med det vilkor, att allt slags konskription skulle
apphöra. I fall kontraktsbrott äro en imitation,
då har Minerva ritt äfven i den punkten.
Så mycket om Minervas historiska kunskaper!
eller rättare om hennes ärlighet att citera histori-
ska facta! Vi öfrige kortsynte hafva ansett 1812
års Riksdag för en reaktionsriksdag (då man undan-
tager beväringens införande); men Minerva har i
det årets förhandlingar upptäckt en, naturligtvis li-
beral, emedan af henne klandrad, imitationslust.
Man ser således, huru pålitliga ultraismen histori-
ska uppgifter äro! På dem måste dock svärjas!
Någon , som synes hafva blifvit illa stött öfver
Hr Professor D. Munek af Rosenschölds i detta
blad införde artikel i afseende på föreslaget ansvar
för vårdslöshet med elden, men i synnerhet
allmänna,