Det är förvånande, huru en man med Hr B. affärskännedom kunnat debitera en sådan upgift, då det likväl är notoriskt, att de flesta publika kassor ru få nöja sig med 3 procent, der 30d säkerhet erbjudes. ä Upptagandet af inrikes lån skulle Bmotverka den åsyftade ränte-nedsättningen, ty en inrättning, som både uppoch utlånade inom landet, skulle i samma mån öka efterfrågan och utbjudandet af kapital. Enär upplägingen sker emot obligationer, som gå i allmänra rörelsen, hvaraf följden blir ett ökadt rörelse-apital, hvilket icke är fallet med kassans inteckningshandlingar, så måste det medverka till och icke motverka räntencdsättningen. Det vissa är, att ett inrikes lån skulle draga penningarne från stadsmanna-industrien och fabriksnäringarna för att låna till fastigheter och skrinlägga obligationerna, Det är likväl de öfriga näringarna, som hufvudsakligen behöfva förlag, äfven för landtmannens skuli, hvars fördelas bäst befrämjas genom de medel, som verka en ökad afsättning på hans produkster. Detta kan ej ske utan att en större del af befolkningen sysselsättes äfven utan jordbruket och förtär hvad detta har till afsalu. Att Staten ej bör blanda sig i enskildas affärer. Detsamma åsyftades genom Hypoteks-föreningar. Hvad will delta säga, när staten skall gå i borgen för hypotheksföreningarna? Bestå de ej af enssilda? och har j proprie borgen för andras skuld alltid varit ansedd för en ganska känbar inblandning i andras affärer? Att Rikets Ständer ej böra frångå redan fattade beslut. Detta har redan skett, då Ständerna återkallat sitt beslut om 2 millioner Rdrs lån. Nu är egentligen endast fråga om garanti, hvarom Ständerne ännu icke fattat något beslut. Nyssnämnde beslut fattades vid förra riksdagen. Ett annat beslut vid en annan riksdag kan ej kallas ett fringående. Men att vid samma riksdag fatta ett beslut, som strider mot ett föregående, blir deremot att frångå detta. Att riket ej utan tvingande nödvändighet bör indragas i utländsk skuldsättning. Afdelningens förslag harjej åsyftat någon Rikets skuldsättning. är det således icke en skuldsättning, att iklida sig ansvarigheten för en annans gäld? — Vi tvifla att någon hög embetsman i ett annat Yand än här, skulle våga framkomma men sådane sofismer, som dem Hr af Billbergh här framlagt? Åtminstone skulle hans anseende såsom statsman och tänkare derigenom högligen äfventyras när satserna söndarfalla vid första påseende, och flere fakta äro uppenbart stridande mot sanningen. Vi sluta med anförande af följande stälie ur Utskotitets betänkande: Fåfängt väntar man, att hvad räntenedsättning och hvad lånetillgångar som helst skola åstadkomma betydlig minskning af de jordägandes sammanräknade skulder, om man ej vill förbjuda den, som äger ograverad jordegendor, att försälja den, för att i ro lefva af sina penningar, och om man ej äfven vill förbjuda den, som med ringa kapitaltillgång förenar kredit och duglighet, att köpa samma egendom. Den sistnämde, ehnru synlig jordägare, är i sjelfva verket endast den förstnämdes arrendator, men detta är likgiltigt för staten, hvars medlemmar de båda äro. I samma mån räntefoten nedsättes, skall naturligtvis spekulationen hos köpare uppjaga egendomsprisen, ty dep, som anser en egendom kunna gifva 6 procent å 50,000 Rdr, anser den väl ock å 100,000 Rår kunna gifva 3 procent. Om det derföre vore möjligt att nedtvinga räntefoten ända till detta belopp. är det troligt, att man derefter skulle få höra alldeles samma nödrop som nu, ait jordbruksnäringen ej ifver 3 procent, att jordbrukaren aldrig kan afbetala sin skuld, så länge den höga räntan fortfar o. s. v. Det är i synnerhet hos högvördiga Preste-Ståndet, som ansträngningarne nu äro å bane, för att få saken genomdrifven. Detta lärer också icke vara utan allt hopp, om man får döma af hvad flere Ledamöter i Ståndet nyligen yttrat: Också finna vi det i denna fråga mindre underligt än i andra, om Rådgifvare-personalen är intresserad för sakens framgång, emedan en dementi af Rikets Ständer åt sitt redan fattade beslut, och det erkännande, som ett bifall till lånet skulle från andra sidan genast antagas innebära, att Styrelsemakten numera kan förbjuda Ständeraa att förordna om en angelägenhet, som hittills odeladt tillhört dem såsom en del af folkets sjelfbeskattnings, rätt, utan tvifvel skulle vara den fullständigaste seger ministeren kunde önska sig. Men den som leGes, icke af personliga. konsiderationer , utan ute.: slutande af omhugnad för statens bästa, måste