Det är förvånande, huru en man med Hr B. af-
färskännedom kunnat debitera en sådan upgift, då
det likväl är notoriskt, att de flesta publika kas-
sor ru få nöja sig med 3 procent, der 30d säker-
het erbjudes. ä
Upptagandet af inrikes lån skulle Bmotverka den å-
syftade ränte-nedsättningen, ty en inrättning, som både
upp- och utlånade inom landet, skulle i samma mån öka
efterfrågan och utbjudandet af kapital.
Enär upplägingen sker emot obligationer, som gå i all-
mänra rörelsen, hvaraf följden blir ett ökadt rörelse-api-
tal, hvilket icke är fallet med kassans inteckningshandlin-
gar, så måste det medverka till och icke motverka ränte-
ncdsättningen.
Det vissa är, att ett inrikes lån skulle draga
penningarne från stadsmanna-industrien och fabriks-
näringarna för att låna till fastigheter och skrin-
lägga obligationerna, Det är likväl de öfriga nä-
ringarna, som hufvudsakligen behöfva förlag, äfven
för landtmannens skuli, hvars fördelas bäst befräm-
jas genom de medel, som verka en ökad afsättning
på hans produkster. Detta kan ej ske utan att en
större del af befolkningen sysselsättes äfven utan jord-
bruket och förtär hvad detta har till afsalu.
Att Staten ej bör blanda sig i enskildas affärer.
Detsamma åsyftades genom Hypoteks-föreningar.
Hvad will delta säga, när staten skall gå i bor-
gen för hypotheksföreningarna? Bestå de ej af en-
ssilda? och har j proprie borgen för andras skuld
alltid varit ansedd för en ganska känbar inbland-
ning i andras affärer?
Att Rikets Ständer ej böra frångå redan fattade beslut.
Detta har redan skett, då Ständerna återkallat sitt be-
slut om 2 millioner Rdrs lån. Nu är egentligen endast
fråga om garanti, hvarom Ständerne ännu icke fattat nå-
got beslut.
Nyssnämnde beslut fattades vid förra riksdagen.
Ett annat beslut vid en annan riksdag kan ej kallas
ett fringående. Men att vid samma riksdag fatta
ett beslut, som strider mot ett föregående, blir der-
emot att frångå detta.
Att riket ej utan tvingande nödvändighet bör indragas i
utländsk skuldsättning.
Afdelningens förslag harjej åsyftat någon Rikets skuld-
sättning.
är det således icke en skuldsättning, att iklida sig
ansvarigheten för en annans gäld? —
Vi tvifla att någon hög embetsman i ett annat
Yand än här, skulle våga framkomma men sådane
sofismer, som dem Hr af Billbergh här framlagt?
Åtminstone skulle hans anseende såsom statsman
och tänkare derigenom högligen äfventyras när
satserna söndarfalla vid första påseende, och flere
fakta äro uppenbart stridande mot sanningen.
Vi sluta med anförande af följande stälie ur Ut-
skotitets betänkande:
Fåfängt väntar man, att hvad räntenedsättning och hvad
lånetillgångar som helst skola åstadkomma betydlig minsk-
ning af de jordägandes sammanräknade skulder, om man ej
vill förbjuda den, som äger ograverad jordegendor, att
försälja den, för att i ro lefva af sina penningar, och om
man ej äfven vill förbjuda den, som med ringa kapitaltill-
gång förenar kredit och duglighet, att köpa samma egen-
dom.
Den sistnämde, ehnru synlig jordägare, är i sjelfva ver-
ket endast den förstnämdes arrendator, men detta är lik-
giltigt för staten, hvars medlemmar de båda äro. I samma
mån räntefoten nedsättes, skall naturligtvis spekulationen
hos köpare uppjaga egendomsprisen, ty dep, som anser en
egendom kunna gifva 6 procent å 50,000 Rdr, anser den
väl ock å 100,000 Rår kunna gifva 3 procent. Om det der-
före vore möjligt att nedtvinga räntefoten ända till det-
ta belopp. är det troligt, att man derefter skulle få höra
alldeles samma nödrop som nu, ait jordbruksnäringen ej
ifver 3 procent, att jordbrukaren aldrig kan afbetala sin
skuld, så länge den höga räntan fortfar o. s. v.
Det är i synnerhet hos högvördiga Preste-Stån-
det, som ansträngningarne nu äro å bane, för att
få saken genomdrifven. Detta lärer också icke va-
ra utan allt hopp, om man får döma af hvad fle-
re Ledamöter i Ståndet nyligen yttrat:
Också finna vi det i denna fråga mindre un-
derligt än i andra, om Rådgifvare-personalen är
intresserad för sakens framgång, emedan en demen-
ti af Rikets Ständer åt sitt redan fattade beslut,
och det erkännande, som ett bifall till lånet skulle
från andra sidan genast antagas innebära, att Sty-
relsemakten numera kan förbjuda Ständeraa att för-
ordna om en angelägenhet, som hittills odeladt till-
hört dem såsom en del af folkets sjelfbeskattnings- ,
rätt, utan tvifvel skulle vara den fullständigaste se-
ger ministeren kunde önska sig. Men den som le-
Ges, icke af personliga. konsiderationer , utan ute- .:
slutande af omhugnad för statens bästa, måste