hvari ligser skilnaden? Lika litet som Minerva
etC. ännu gifvit ett svar på denna fråga, lika
litet skall hon någonsin gifva det. Hon skall
blott fortfera med sitt fula grin öfver deras
okunnighet, som behandla Svenska Konungens
Rådgifvare såsom Ministrar; hon skall oaflätligt bort-
blanda ett direkt svar uti infall och ovett, det ve-
ta vi. Hox skall aldrig våga ett försök till svar
så den frågan, huru hon tänker sig en komnstituti-
onell styrelse utan Rådgifvare — de må heta Mi-
nistrar eller hvad avnat som hälst — som icke er-
känna sig låde juridiskt och moraliskt ansvariga
för regeringsåtgärderna. Hon skall icke riskera ett
svar härpå, emedan bevekelsegrunden för hennes
predikan är den, att hoa vill ingen konstitutiona-
titet! För att hindra den att någoosin äga rum i
verkligheten, måste man öka inbilla dem, som ve-
derbör, att den icke finnes i dagen. Hon skall all-
drig svara, bvar det i Engelska och Franska grund-
lagarna mer än i de Svenska står skrifvet, att Mi-
nistrar äro maktägande — ett ord, som de illpari-
ge och vetande uppfunnit, men som nu eftersäges
af kräken, likasom hade de hittat nyckeln till he-
la gåtan i ett ord. Hur maktägande Arr Althorp,
Melbourne, Brougham voro, det visade sig nyss.
De: voro det, så länge Konungen ville lika med dem;
och då var det hans magt, som gerom dem giorde
sig gällande. Men de voro det icke, så snart det
föll Kenungen in att vilja annorlunda än de. Det
var hans vija, som ensam var magtägande; men
de tjenade icke längre, än de sågo, att de kunde
vilja lika med hoaom; så snart de funzo sig icke
mera kunna det, då sågo de sig tvungna — icke af
lag, ty tecken till någon dylik fiones icke. utan af
aktning för sig sjelfva — att lemna rum åt andra,
som tänkte annorlunda. Just häriligger hela grun-
den till Ministeriella makten; annan finnes sanpverli-
gen icke; och vi uppmana Minerva-följet att fram-
visa en enda lagbokstaf, som föranleder till någon
annan magt för en Engelsk Minister.
Samma makt äger ovillkorligt hvarje Konungens
rådgifvare i Sverge. Men det är just den svåra
konsten — theres the rub: — Minerva skulle visst
icke vara emot en positiv ministeriel makt, i Jag
stadgad och oberoende; men detta slags magt, som
hvilar på talangernas och karakterens öfvervälde
och ytterst på resignations-nödvändigheten , det
säcker hennes och hennes pat:oners oötvervinnerli-
ga afsiy. Eua makt, som hvilar på karaktersstyr-
ka, och på möjligheten af sjelfoppoffring! Hu!
Då kunde ju hända, att man ej finge i meklighet
iefva och slutligen dö på sin plats! Att man
skulle falla med sina grundsatser! Hu!! Nej,
bäitre är att stå med andras)
Då vi sålunda uppmanat Minerva att öppet ut-
säga, huru hon tänker sig en konstitutionel styrel-
se utan min:strar (d. v. s. sådana kronans rådgif-
vare, som icke sky ansvarighet för alla åtgärder,
så den moraliska som den juridiska), hafva vi in-
genting att tillägga. Vi vera, att hon blifver oss
svaret skyldig; och om hon det icke blefve, vo-
re hon icke Minerva. En avnan fiåga bafva vi att
göra henne: huru kan hon våga framträda med
en så absolut diktad uppgift som den, att de libe-
rale endast skrika på reformer, utan 2tt uppgifva,
hvad som skall reformeras? Sedan halftannat de-
cennium har den liherala pressen ech liberala re-
presentanter oupphörligt och tydligen framlagt de
brister, som de ansett böra afbjelpas, och det icke
blott i deta!jfrågor, utan i hela riktningen af vissa
administratio,s- och lagstiftningsgrenar. Somlige
af Mioervas trosförvandter hafva ju klagat, att in-
genting fått vara i fred för reformerings-lustan;
hon sjelf påstår, att inga ämnen, hvari reform be-
höfres, äro uppgifne, utan blott ett obestämd! skrik
på reform upphäfset. Hvem skall man tro?
Att liberalismen (den falska naturligtvis, — men
vi ute!emna epiteter, som alltid förstås inunder),
till och med stundom lyckats att genomdrifva nå-
era punkter, saknar ej exempel. Hvilket var det
gravamen, som den liberala pressen först yrkade
att få afhbjelpt, och som i början mötte ett lika
bittert motstånd, som representations-eformen nu?
Minnes Minerva det? — Jo, det var frågan om nä-
ringsfriheten. Efter halfiannat decennium har li-
beralismen härutinnan gjort sig hörd; och samma
lärer, som då utskrekos såsora nästan revolutionä-
ra, hafva numera gjort sig på hög ort gällande.
Hvem väckte frågan om handelsfriheten och tull-
väsendets reformerande? Månne ej de liberale? Dessa
frågor hafva dock äfven till en del redan kommit