JULLITTERATUR.
(Fortsättning).
Vinterblommor för 1835, samlade af G. H.
Mellins Stvckholm hos N. H. Thomsom.
Den tilla boken visar sig så elegant och så små-
nätt i sitt duodesformat och rosenröda sidenomslag,
att man frestas att sätta Jlillfinveret i vädret, då
man tager dea i handen, såsom brukligt lärer va-
ra, då man på bildadt sätt vill fatta ett såcker-
bröd. Men snart önskar äfven det kritiska pekfin-
gret att fullgöra sina funktioner, och pekar till en
början på sjelfva titeln Vinterblommor-. Detta ord
motsaras i verkligheten af ingenting, om icke af
de figurer, som under sträng köld bildas på fön-
sterrutorna, och hvilka bestå af idel fruset vatten.
Titeln inbjuder sålunda till en jemörelse. som al-
drig kan blfva rättvis, alldenstund Hr M:s Vin-
terblommor hvarken äro valtniga eller frusna.
Att boken är, hvad man kallar en Poetisk Ka-
lender, vet läsaren redan af erfarenheten. Den in-
nehåller en novell och åtskilliga lyriska poesier af
flera författare.
Hr N—R (Nicander) har lemnat tvenne bidrag:
Lugnet i stormen, Kärleken cch En blick i dju-
jet. Alla vittna om Författarens förmåga af est
musikaliskt språk, ända derhän att påminna om
Stagnelius. Men de äga äfven andra och högre för-
tjenster. Hr Nicanders sårger hafva i allmänhet —
början, midt och slut; de äro hvar för s:g ett or-
ganiskt helt, De äro inga perlband af idder, hvar-
till några perlor kunna tilläggas eller hvarifrån
några kunna borttagas, utan att det hela upphör
att vara ett perlband. Och huru jemn är icke den
Nicanderska sångmöns gång! Hon gör aldrig några
lindansarsprång och hon haltav aldrig. Hennes gång
liknar en flods, hvars genomskinliga silfservågor
långsamt hvälfva sig öfver en botten af guldsand.
Såsom bilaga till och såsom bevis för hvad jag ytt-
rat, vill jag anföra
LUGNET I STORMEN.
Vädren rasa : blixtar ur molnen ljunga:
Vågen häfver sig, hotande, upp mot himlen.
Redlöst drifs min farkost omkring i hafvets
Villande mörker.
Nu jag sväfvar omkring bland vilda klippor:
Vet ej, hvilken af dem min köl skall krossa.
Nu på skummande vågors hvita alper
Darrar min vimpel.
Än jag känner doftet från blomsterlanden ;
Vet dock ej, om det är den strand, jg söker,
Än på djupet, skakad af storcens vinge,
Vräkes jag åter.
Men mitt hjerta är lungt: min själ förtröstar,
Väntar ingen räddning och fruktar intet:
Och min andes brinnande ljus förmå cj
Vindarna släcka.
Hyadan kommer du, saliga lugn 1 stormen 7
Icke skapade dig min egen styrka.
Icke är du ett barn af menniskostoftets
Svindlande tankar.
Nej! du är den Eviges röst i s!ormen.
Zebaothiskt härlig och mild den klingar!