JULLITTERATUR. (Fortsättning). Vinterblommor för 1835, samlade af G. H. Mellins Stvckholm hos N. H. Thomsom. Den tilla boken visar sig så elegant och så smånätt i sitt duodesformat och rosenröda sidenomslag, att man frestas att sätta Jlillfinveret i vädret, då man tager dea i handen, såsom brukligt lärer vara, då man på bildadt sätt vill fatta ett såckerbröd. Men snart önskar äfven det kritiska pekfingret att fullgöra sina funktioner, och pekar till en början på sjelfva titeln Vinterblommor-. Detta ord motsaras i verkligheten af ingenting, om icke af de figurer, som under sträng köld bildas på fönsterrutorna, och hvilka bestå af idel fruset vatten. Titeln inbjuder sålunda till en jemörelse. som aldrig kan blfva rättvis, alldenstund Hr M:s Vinterblommor hvarken äro valtniga eller frusna. Att boken är, hvad man kallar en Poetisk Kalender, vet läsaren redan af erfarenheten. Den innehåller en novell och åtskilliga lyriska poesier af flera författare. Hr N—R (Nicander) har lemnat tvenne bidrag: Lugnet i stormen, Kärleken cch En blick i djujet. Alla vittna om Författarens förmåga af est musikaliskt språk, ända derhän att påminna om Stagnelius. Men de äga äfven andra och högre förtjenster. Hr Nicanders sårger hafva i allmänhet — början, midt och slut; de äro hvar för s:g ett organiskt helt, De äro inga perlband af idder, hvartill några perlor kunna tilläggas eller hvarifrån några kunna borttagas, utan att det hela upphör att vara ett perlband. Och huru jemn är icke den Nicanderska sångmöns gång! Hon gör aldrig några lindansarsprång och hon haltav aldrig. Hennes gång liknar en flods, hvars genomskinliga silfservågor långsamt hvälfva sig öfver en botten af guldsand. Såsom bilaga till och såsom bevis för hvad jag yttrat, vill jag anföra LUGNET I STORMEN. Vädren rasa : blixtar ur molnen ljunga: Vågen häfver sig, hotande, upp mot himlen. Redlöst drifs min farkost omkring i hafvets Villande mörker. Nu jag sväfvar omkring bland vilda klippor: Vet ej, hvilken af dem min köl skall krossa. Nu på skummande vågors hvita alper Darrar min vimpel. Än jag känner doftet från blomsterlanden ; Vet dock ej, om det är den strand, jg söker, Än på djupet, skakad af storcens vinge, Vräkes jag åter. Men mitt hjerta är lungt: min själ förtröstar, Väntar ingen räddning och fruktar intet: Och min andes brinnande ljus förmå cj Vindarna släcka. Hyadan kommer du, saliga lugn 1 stormen 7 Icke skapade dig min egen styrka. Icke är du ett barn af menniskostoftets Svindlande tankar. Nej! du är den Eviges röst i s!ormen. Zebaothiskt härlig och mild den klingar!