och hvilken till lifvet straffade bide mordbränna-
ren och den som snattede et äpple. På samma
grunder hvilade nu ifrågavarande lagbud, hvilket
stadgad: enahanda straff för ett förhastadt ord,
som för en öfrerlagd missgerning, och det vore en
skyldighet att afskaffa denns, nu icke mera till
grunden, gillade lag. Anledningarna till misstanka
orm någon våda för samhället af denna lags upp-
häfvance, voro förborgad och så mycket mera o-
utgrundliga, som endast mildring, j skärpniog, vo-
re föreslagen, och alliså det rya straffbudet, huru-
som helst tillampadt, icke boide kunva lem-
va rum för någon skuggiädda. — I afseende
å det af Heurlin fällda yttrande, som skulle
antyda, att de funnos, som voro liknöjda i sitt :e-
resentantkall. hvilke: troligen syftade på dem, som
med fleuriin hyste olika åsigt, ville Talaren anmär-
ka, att ehuruväl hav räknade sig till de senares
sntal, ansåg han sig derföre liknöjd hvarken för san-
nivg och rätt eller anständighetens fordringar. Heur-
lins yttrande, att förslaget vore kommet från af-
grunden hade af Talaren blifvit emottaget med häp-
nad, och vore det germenaste, som någorsin inom
Ståndet blifvit fåldt. Eao Riksdagsman borde kun-
na urskilja om förslaget utgått från Konungen, eller
afgrunden; och om Heurlin eck icie skulle kunna
förmås att ålertaga ett så ohyggiigt uttryck, borde
kan likväl erfara, bvilken gresselse det bos Stårdet
ästadkommit. — Beiräffande sjelfva frågan, ville Ta-
jaren numera endast erinra, att han ärnade med ger-
ning, och icke med ord, bevisa sin tro, och att han
ansåg förslaget åsyfta att förbättra, icke förvärra;
men det gåfves lynnen, hvilkas vana ölvergått till
verkligt behof att häckla och klandra, ja vanställa
hvarje handling, äfven af dei mest rena oc oför-
villiga ursprung. Med hopp att likväl deras antal
icke vore stort, som läto sg förskräckas häraf, an-
såg Talaren Utlåtandet böra bifallas.
Flere af Ståndets Ledamöter hördes häruti in-
stämma, hvarefter Heurlin förklarade att han, till
bemötande af hsad Strindlund, angående hans an-
förande yttrat, endast ville svara med Strindlunds
egna ord, att bvar och en må visa sin tro med si-
na gerningar och att hvad han skrifvit, det vore
skrifvet,
NILS MÅNSSON från Malmöhus län anförde, att
hao ansåg det nu vara hvars och ens pligt att ytt-
ra sin öfvertygelse, på det den måtte blifva offent-
igen bekant, ty denna vgtiga fiåga vore nu nära
sit sista afgörande. Konungens Majestät borde hål-
jas i helgd och hans gereingar äro derföre från allt
2tal fredade. Men Konungen vore också högsta vä-
serdet i Stats-Rådet och Högsta Domstolen, öfver
hvilkas beslut Ständerne hittills ägt att öppet
uttrycka sina tankar; och med den vu föresligne
rörändringen fruttade talaren att denna förmån
biefve dem betagen, ty Majestätet borde ständigt
komma att framhållas såsom ett skydd, och denoa
protektion måhända utsträckas hela Embe sman-
sahlerarchien igenom, ända till Länsman och iK:o-
nofjerdingsman. Det vore t. ex. icke omöjligt att
någon enfaldig bonde eller fattig qvinna, i första bä-
penheten öfver den at Rikets Ständer vid denna Riks-
dag förhöjde brännvinsskatten, utropade: det var en
grufl:g skatt som Kungen Jagt på oss, och detta
vore MWillvöckligt för tillämpoing hädanefter af 5
Kap. I I M.-B. Man hade väl talst om Christian
Tyrann; men hvartill tjenade de basta lager, om
se skulle handbafvas af dylika despoter och vålds-
kräktare. Med hvad gruid eller sken af rättvisa
nöfvade ban sina grymheter? Efter honom kom
tsustaf I, och från bonoxa allt under hela Wasa-
ä ten, hade nu gällande lag varit tillrseklig att
värja Mejestätets belgd, på samma gång som den
icke otidigt blottställt undersåtarnes frihet, Må
vara att straffet vore strärgt för de flesia fall, men
der kunde det mildras genom Konungens benåd-
ningsrätt; och den verkligt brottslige må gerna
nlikta med lifvet, utan saknad eller deltagande af
det samhälle, hvars innerligaste förenizrgsband han
velat lossa. Talaren citerade några ställen ur Gu-
staf I:s tal på riksdagen 1560, och önskade i an-
ledning deraf, att Ståndet icke måtte skynda att
samtycka en lag, som å hvarje, i ett obevakadt ö-
sonblick undfallet ord, skulle framkalla en åkla-:
iv ATOE
