och hvilken till lifvet straffade bide mordbrännaren och den som snattede et äpple. På samma grunder hvilade nu ifrågavarande lagbud, hvilket stadgad: enahanda straff för ett förhastadt ord, som för en öfrerlagd missgerning, och det vore en skyldighet att afskaffa denns, nu icke mera till grunden, gillade lag. Anledningarna till misstanka orm någon våda för samhället af denna lags upphäfvance, voro förborgad och så mycket mera outgrundliga, som endast mildring, j skärpniog, vore föreslagen, och alliså det rya straffbudet, hurusom helst tillampadt, icke boide kunva lemva rum för någon skuggiädda. — I afseende å det af Heurlin fällda yttrande, som skulle antyda, att de funnos, som voro liknöjda i sitt :eresentantkall. hvilke: troligen syftade på dem, som med fleuriin hyste olika åsigt, ville Talaren anmärka, att ehuruväl hav räknade sig till de senares sntal, ansåg han sig derföre liknöjd hvarken för sannivg och rätt eller anständighetens fordringar. Heurlins yttrande, att förslaget vore kommet från afgrunden hade af Talaren blifvit emottaget med häpnad, och vore det germenaste, som någorsin inom Ståndet blifvit fåldt. Eao Riksdagsman borde kunna urskilja om förslaget utgått från Konungen, eller afgrunden; och om Heurlin eck icie skulle kunna förmås att ålertaga ett så ohyggiigt uttryck, borde kan likväl erfara, bvilken gresselse det bos Stårdet ästadkommit. — Beiräffande sjelfva frågan, ville Tajaren numera endast erinra, att han ärnade med gerning, och icke med ord, bevisa sin tro, och att han ansåg förslaget åsyfta att förbättra, icke förvärra; men det gåfves lynnen, hvilkas vana ölvergått till verkligt behof att häckla och klandra, ja vanställa hvarje handling, äfven af dei mest rena oc oförvilliga ursprung. Med hopp att likväl deras antal icke vore stort, som läto sg förskräckas häraf, ansåg Talaren Utlåtandet böra bifallas. Flere af Ståndets Ledamöter hördes häruti instämma, hvarefter Heurlin förklarade att han, till bemötande af hsad Strindlund, angående hans anförande yttrat, endast ville svara med Strindlunds egna ord, att bvar och en må visa sin tro med sina gerningar och att hvad han skrifvit, det vore skrifvet, NILS MÅNSSON från Malmöhus län anförde, att hao ansåg det nu vara hvars och ens pligt att yttra sin öfvertygelse, på det den måtte blifva offentigen bekant, ty denna vgtiga fiåga vore nu nära sit sista afgörande. Konungens Majestät borde håljas i helgd och hans gereingar äro derföre från allt 2tal fredade. Men Konungen vore också högsta väserdet i Stats-Rådet och Högsta Domstolen, öfver hvilkas beslut Ständerne hittills ägt att öppet uttrycka sina tankar; och med den vu föresligne rörändringen fruttade talaren att denna förmån biefve dem betagen, ty Majestätet borde ständigt komma att framhållas såsom ett skydd, och denoa protektion måhända utsträckas hela Embe smansahlerarchien igenom, ända till Länsman och iK:onofjerdingsman. Det vore t. ex. icke omöjligt att någon enfaldig bonde eller fattig qvinna, i första bäpenheten öfver den at Rikets Ständer vid denna Riksdag förhöjde brännvinsskatten, utropade: det var en grufl:g skatt som Kungen Jagt på oss, och detta vore MWillvöckligt för tillämpoing hädanefter af 5 Kap. I I M.-B. Man hade väl talst om Christian Tyrann; men hvartill tjenade de basta lager, om se skulle handbafvas af dylika despoter och våldskräktare. Med hvad gruid eller sken af rättvisa nöfvade ban sina grymheter? Efter honom kom tsustaf I, och från bonoxa allt under hela Wasaä ten, hade nu gällande lag varit tillrseklig att värja Mejestätets belgd, på samma gång som den icke otidigt blottställt undersåtarnes frihet, Må vara att straffet vore strärgt för de flesia fall, men der kunde det mildras genom Konungens benådningsrätt; och den verkligt brottslige må gerna nlikta med lifvet, utan saknad eller deltagande af det samhälle, hvars innerligaste förenizrgsband han velat lossa. Talaren citerade några ställen ur Gustaf I:s tal på riksdagen 1560, och önskade i anledning deraf, att Ståndet icke måtte skynda att samtycka en lag, som å hvarje, i ett obevakadt ösonblick undfallet ord, skulle framkalla en åkla-: iv ATOE