VM RER FERM MM Pr BPR MM MISS PE RRVe Ives 26 MM hård ss I förekommer will öfverläiggning har inom Riks-Stån den redan varit föremål för så utförliga framställningar mot och med, att jag icke ämnar upptaga Ståndets tid med sjelfva ämnets utredande under alla dess juridiska synpunkter, i synnerhet som det redan ger oss anledning att bedöma frågans rätta beskaffeshet, när man ser att nitet för förslagets genomdrifvande egentligen uppenbarar sig på samma sät, som nitet för de ökade anslagen, hvaraf frukterna få skördas i en ökad bevillning och försvårade afgifter på Landtmanbna-näringar; men: på en sak utber jag mig få fästa Ståndets noggranna uppmärksamhet, att intet ämne ännu vid denna Riksdag för-varit af så oberäknelig vigt för framtiden, som detta. Vi känna alla Utskottets förslag och de bevekande motiver, som blifvit uppställda för detsamma; men om vi också genomlästz dessa vackra ord hundrade gånger, så står den enkla sanningen fast, att Utskottet genom sitt betänkande föreslagit ansvaret för lasteliga yttranden om konungahuset att afgöras, icke efter någon lag, utan efter rent godtycke, då det föreslagit en straff-bestämmelse ifrån två års fästning ända till dödsstraffet. Till att finva denna sanning erfordras ingen juridisk klyftighet , utan endast sunda förnuftets tillbjelp; ty hvad är väl betydelsen af en strafflag, om icke den att besämma ett visst ansvar. för ett visst brott; och hvad är väl deremot godtycket i bestraffning, som är motsatsen af lag, anrat än att säga a:t det eller det brottet skall bestraffas efter domarens oinskränkta godtfinnande, att välja buru stort straff han behagar, utan annan begränsning ända till lifvets förlust, än att två års fästning blir det minsta straffet, äfven för det obetydligaste förhastade uttryck, framburet af sqvallret eller misstydt af angifvare. De fleste Ledamöter af Ståndet äro icke okunnige om de starka bemödanden, som blifvit använda för att här genomdrifva denna fråga, emedan dess afgörande än beror på BondeStåndet. Måtte vi derföre icke glömma den vigtiga omständigheten, att ehvad man kan invända mot den gamla lagen, så har den åtminstone haft den fördelen, att det varit åt Konungens egna höga tänkesätt, som det i första rummet varit lemnadt att afgöra om förbrytelser af detta slag behöfde åtalas eller icke. Dessa tänkesätt bafva också vid flere tillfällen gifvit sig tillkänna på ett sätt, som blifvit hemött med folkets erkänsla, då Konungen låtit tystnaden, glömskan och föraktet biifva det ezxda straffet åt blotta obetänksamheter och lättsinniga uttryck, angifoe af fjäsket och lycksökeriet, och i igtigare fall der lagens stränghet uttalat sig öfver den anklagade, begagnat Majestätets rätt att utöfva mildring eller nåd emot förbrytelser, som endast angå:t Majestätet, hvaröfver således ingen närmare än Konungen varit befogad att sig utlåta. Hvad vill man nu med det ifrågavarande förslaget? Man vill rycka denna företrädesrätt från Majestätet och öfserlemna den åt godiycket hos domaren, som icke allenast kan missbruka densamma utan äfven, om ej han vill missbruka den, åtminstone skall finna sig för hvarje förekommande fall i den högst betänkliga ställningen, att genom sjelfva nödvändigheten af det godtyckliga val af det straff han har att tillämpa, utsätta sig för möjliga misstankar, antingen å ena sidan, om för mycken mildhet och öfverseende med brottet, eller å andra för grymhet och förföljelse, hvilket deremot aldrig kan inträffa så länge sakens afgörande beror på den höga personen sjelf, innan den kommer till Domaren, som då endast har att uttala en bestamd lag. Jag frågar en och hvar på sitt samvete, hvilketdera skall Svenska folket nu häldre se, att den högsta personen i samhället, Konungen sielf, med utöfningen af den storsinthet, som tillkommer bans apphöjda plats, afgör om han anser sitt Majestät förnärmadt af ett ord, ett yttrande eller att detta först skall genomgå de långsamma domstolsinstanserne, och den angifne under tiden afbida sitt öde inom fängelsemurarne? Låtom oss väl gifva akt derpå, att om godtycket vid voteringen i dag segrar, så skall äfven det minst anstötliga ord, som faller eller aflockas obetänksamheten och enfalden af en falsk vän eller en luracde fierde, blifva föremål för angifvelse, ransakning ech dom, enär sjelfva mildringena i straffet, som man så besynnerligt kallar ett förslag, hvari likväl dödsstraffet är bibehållet, nödvändigt skall mårgdubbla anklagelserne. Må man häremot icke invända skälet af någon osannolikhet. Erfarenheten intygar motsatsen med mångfaldiga exempel, bland hvilka jag nu händelsevis erinrar mig huru en skoömakareoecill för nåra år sedan nå ov tienstak