- VM RER FERM MM Pr BPR MM MISS PE RRVe Ives 26 MM hård ss I
förekommer will öfverläiggning har inom Riks-Stån
den redan varit föremål för så utförliga framställ-
ningar mot och med, att jag icke ämnar upptaga
Ståndets tid med sjelfva ämnets utredande under
alla dess juridiska synpunkter, i synnerhet som det
redan ger oss anledning att bedöma frågans rät-
ta beskaffeshet, när man ser att nitet för försla-
gets genomdrifvande egentligen uppenbarar sig på
samma sät, som nitet för de ökade anslagen, hvar-
af frukterna få skördas i en ökad bevillning och
försvårade afgifter på Landtmanbna-näringar; men:
på en sak utber jag mig få fästa Ståndets noggran-
na uppmärksamhet, att intet ämne ännu vid denna
Riksdag för-varit af så oberäknelig vigt för framti-
den, som detta. Vi känna alla Utskottets förslag
och de bevekande motiver, som blifvit uppställda
för detsamma; men om vi också genomlästz dessa
vackra ord hundrade gånger, så står den enkla
sanningen fast, att Utskottet genom sitt betänkan-
de föreslagit ansvaret för lasteliga yttranden om
konungahuset att afgöras, icke efter någon lag, utan
efter rent godtycke, då det föreslagit en straff-be-
stämmelse ifrån två års fästning ända till dödsstraf-
fet. Till att finva denna sanning erfordras ingen
juridisk klyftighet , utan endast sunda förnuftets
tillbjelp; ty hvad är väl betydelsen af en strafflag,
om icke den att besämma ett visst ansvar. för ett
visst brott; och hvad är väl deremot godtycket i
bestraffning, som är motsatsen af lag, anrat än att
säga a:t det eller det brottet skall bestraffas efter
domarens oinskränkta godtfinnande, att välja buru
stort straff han behagar, utan annan begränsning
ända till lifvets förlust, än att två års fästning blir
det minsta straffet, äfven för det obetydligaste för-
hastade uttryck, framburet af sqvallret eller misstydt
af angifvare. De fleste Ledamöter af Ståndet äro
icke okunnige om de starka bemödanden, som
blifvit använda för att här genomdrifva denna frå-
ga, emedan dess afgörande än beror på Bonde- Stån-
det. Måtte vi derföre icke glömma den vigtiga
omständigheten, att ehvad man kan invända mot
den gamla lagen, så har den åtminstone haft den
fördelen, att det varit åt Konungens egna höga tänke-
sätt, som det i första rummet varit lemnadt att afgöra
om förbrytelser af detta slag behöfde åtalas eller
icke. Dessa tänkesätt bafva också vid flere tillfäl-
len gifvit sig tillkänna på ett sätt, som blifvit he-
mött med folkets erkänsla, då Konungen låtit tyst-
naden, glömskan och föraktet biifva det ezxda straf-
fet åt blotta obetänksamheter och lättsinniga ut-
tryck, angifoe af fjäsket och lycksökeriet, och i ig-
tigare fall der lagens stränghet uttalat sig öfver
den anklagade, begagnat Majestätets rätt att utöfva
mildring eller nåd emot förbrytelser, som endast
angå:t Majestätet, hvaröfver således ingen närmare
än Konungen varit befogad att sig utlåta. Hvad
vill man nu med det ifrågavarande förslaget? Man
vill rycka denna företrädesrätt från Majestätet och
öfserlemna den åt godiycket hos domaren, som
icke allenast kan missbruka densamma utan
äfven, om ej han vill missbruka den, åtminstone
skall finna sig för hvarje förekommande fall
i den högst betänkliga ställningen, att genom
sjelfva nödvändigheten af det godtyckliga val af
det straff han har att tillämpa, utsätta sig för möj-
liga misstankar, antingen å ena sidan, om för myc-
ken mildhet och öfverseende med brottet, eller å
andra för grymhet och förföljelse, hvilket deremot
aldrig kan inträffa så länge sakens afgörande beror
på den höga personen sjelf, innan den kommer till
Domaren, som då endast har att uttala en bestamd
lag. Jag frågar en och hvar på sitt samvete, hvil-
ketdera skall Svenska folket nu häldre se, att den
högsta personen i samhället, Konungen sielf, med ut-
öfningen af den storsinthet, som tillkommer bans app-
höjda plats, afgör om han anser sitt Majestät förnärmadt
af ett ord, ett yttrande eller att detta först skall
genomgå de långsamma domstolsinstanserne, och den
angifne under tiden afbida sitt öde inom fängelse-
murarne? Låtom oss väl gifva akt derpå, att om
godtycket vid voteringen i dag segrar, så skall äfven
det minst anstötliga ord, som faller eller aflockas
obetänksamheten och enfalden af en falsk vän eller
en luracde fierde, blifva föremål för angifvelse,
ransakning ech dom, enär sjelfva mildringena i straf-
fet, som man så besynnerligt kallar ett förslag, hvari
likväl dödsstraffet är bibehållet, nödvändigt skall
mårgdubbla anklagelserne. Må man häremot icke
invända skälet af någon osannolikhet. Erfarenheten
intygar motsatsen med mångfaldiga exempel, bland
hvilka jag nu händelsevis erinrar mig huru en
skoömakareoecill för nåra år sedan nå ov tienstak-