VO 2 PT oo fy AA RT af han yrkade bifall till b-tänkandet, eburuväl han icke kunde neka, att eit tilistyrkande från Utskottet, att antaga K. M:ts nådiga proposition i sin kelbet och oförändrad, skulle varit honom vida angenämare. Med tillämpning af de mildare rättsbegrepp, som m:enskiighetens och kulturens fordringar medfört, bade K. M. i stället för dödsstraff, föreslagit straffbestömmeleer, hvilka efter talarens åsigt, å ena sidan voro rogz mäktiga att afhålla från de der afsedda brotten, och hämna det tilläfventyrs förolämpade samhället , samt å den andra, genom ingen blodig stränghet motverkande den felandes rättelse och ferbättring. En bra, driftig och ädel man kunde fela af öfverilving , ungdomsyra eller oförstånd , samt i alla dessa bändelser , utan elakt uppsått, och skulle derföre, Jaa med banditen , enligt nu gällande Lag , vara hemfallen under bilan, då han deremat, enligt den Kongl. propositionen, kunde afbörda sin förseelse med ett och annat års fängelse, hvars bestämmande blifvit öfverlemnadt åt domarens omdöme, på bvilket man, utan ringaste fara, kunde förlita sig, hellre vän a:t bibehålla denna föråldrade och nästan alltid olämpliga Lag. Ständerne borde derföre med all ifver omfatta det nu sig erbjudande tillfället till denna Lags afskaffande, emedan framtiden och de tänkesätt den kunde medföra, voro alldeles förborgade, samt denna förändring, i händelse den nu afsloges, icke torde stå att erhålla, då möjligen aflägspa efterkommandes olyckor ropade på en skonsammare Lag, när den nu gällande bletfve med all sin stränghet tillämpad af Regenten, ty man kunde icke vara säker att alltid kunna påräkna samma öfverseende och skonsamhet, som nu till uppenbart trotts äggat ett och annat öfvermodigt sinne. Svenska folket älskade sin Konung och vore i allmänhet laglydigt så att man icke behöfde frukta många anledningar till det ökade åtal man velat förespegla. SVEN HEURLIN från Kronobergs Län uppläste ett skriftligt anförande, deruti han förklarade, att han ansåg denna fråga, ehuru den nu kunde synas mindre vigtig, likväl vara af så stor inflytelse för framtiden, att han icke ville utsätta sig för obehaget att räknas blavd de liknöjdas antal. Oaktadt allt hvad som blifvit yttradt för propositionens antagande, kunde man likväl icke undgå att finna det aotagandet af nu ifrågavarande Utskottets afgrunmdsförslag måste leda derhän, att hvarje Svensk mans offentliga yttranderätt skulle i sina grundvalar upprifvas. Utskottet hade uti sitt nit gått längre än Konungens proposition innehöll, och i rak motsatts dermed, sökt bibehålla hvad Konungen önskat få afskaffadt, nemligen dödsstraffet. Hvarföre skulle rian gå längre än Konungen? Konungen behöfde ej acnat skydd än Lagen redan medgaf honom, och kunde väl en medborgares lif eller välfärd gifva Konungen upprättelse för ett yttrande? Om handling vore ej fråga; ty för hvarje yttrande som öfvergick till handling, såsoga myteri, ppror, m. m., funnes i Lagen de bestämdaste straff stadgade, TaJaren hade icke föreställt sig att det fordna ömsesidiga förtroendet emellan Konung och folk numera skulle vara så förardradt, att man nu borde bereda ett ytterligare stöd åt sorglösheten på thronen, genom qväfvande af snart sagdt hvarje qvidande under borgerliga lidanden. Det voreicke talet som raan åsyftade att straffa, utan endast trycket , denna för den magtägande delen i samhället förhatliga uppfinning, som beständigt utgjort ett föremål för dess öppna raseri eller hemliga motstånd. Hade Tryckfrihetsförordningen innehållit en utförlig straffbestäsamelse skulle Ståndet icke nu befunnit sig i den obehagliga belägenhet, att med sin röst afgöra detta lagförslag. Men nu hänvisar dea blott till allmänna Lagen, hvilken man önskade måtte förändras på ett sätt, att ingen Jury mera skulle behöfva tveka att fälla den, som klandrat en regeringsåtgärd; ty, säger man, Konungen styrer genom sine beslut i Regeringen; hvad Konungen beslutat är hans handling: handling är gerning gerningen får ej klandras: klander är tadel: tadel ranebår lasteligt tal: lasteligt tal är brottsligt: klandraren måste alltså straffas. Det vore alltså dena förföljda tryckfriheten, som nu gengångade ivom Svenska Bonde-Ståndet, och yttranderätten stode nu här, förebrående Ståndet den lättsinsighet hvarmed . det vid sista Riksdag ensamt lade hyende öiver svikaa löften rilj nationen, och man borde derföre icke äZapu en gåvg omvrida dolken i det sår, några förvillade medbröder gifvit den borgerlisa friheten. I förevarande fråga vore det en he