A sk låta hålla undsättningsspavmålg tillhanda i mssväxtår vid magazinerna, för fatt derigenom minska missnöjet med sin bränneri-rörelse; och att det sedan tidia!s fortfarit, vållades i synnerhet af all männa magasinos-inrältningens utvidgade handelsrörelse och det derför gällande vilkor, att säd skulle vid magaziverna få till visst pris köpas och till visst pris säljas. Hade ej dessa omständigheter, folkets bön förutan, framkallade af Styrelsens eget system, föranledt de onaturliga anspråken i detta fall, så hade säkert Regeringen nu kunnat vara luga för den oiyckliza fördomen hos någon enda del af Svenska allmänheten, att det vore Styrelsens skyldighet att skala spannmål åt alla och enhvar. Men en annan fråga är: om Regeringen sjelf numera verkligen ville utbyta denna besvärande skyldighet emot den tillredställaude, att kunna visa sig inför folket såsom den nåderika makt, som förmår allt, och således äfven att skaffa bröd i öknen? Derom ullhör det ej oss, att nu dömma; men oss synes, som regeringen just icke behöfde taga mer illa vid sig, att slippa denna moraliska pligt, än att icke anses behöfva skaffa kläder, sker och halmbädd till enhvar, som hvarken äger penningar eller kredit: hvilket Statstiuniogen synes gora till vilkor för regeringens spanmå!lsundsättaingsomsorg. Ett sådant vilkor tyckes likväl regeringen icke sjelf anse vigtigt; emedan det ju för undsättningslånen brukas taga siker borgen, till och med af hela socknar, en för alla och alla för en. Såsom en följd af ett sådant system har man, äfven helt nyligen, haft de mest talande bevis på de olyckor det medfört i det hela, fastän i det skick sakerna nu kommit, många: enda utväg varit, ati i brist på annan spanmålstillgång få tWillita denna källa. Emellertid våga vi, i trots af Statstidningens vackra ösigt, att med den noggranna redovisning, som eger rum för de endast i nödens stund använde medlen, att fara för missbruk är afvänd, samt med äfventyr att icke falla behagliga för de riksdagsmänner ifrån norra orterna, som Stats-tidningen berömmer, för det de, efter sine olyckliga lokaloch näringsförhållanden, sökt bibehålla åt öfriga riket ett onödigt och kostsamt undsättnings-system, det oaktadt förutsäga, att den klandrade Riksdagsmannens få, men tänkvärda ord torde komma att i framtiden af många utvecklas och erhålla mera betydelse, till nytta för det allmänna. ) ?