HH t HBllms ssonnnnJnmJxmmmnn Mn hållande, som alldeles obestridligt ligger i den andra, evinrar om bin håles särt att läsa bibeln. Han fann, som bekant är, allt hvad han ville finna deri. Så ungefär göra äfven nu Minerva och hennes Insändare, och deras konst är ej att föraka, ty deras Läromästare är i sanning en Auktorit:t att åberopa. Icke för alt vederlägga denna Anusatoritet, men för att gifva Minerva anledning till nigra flera artiklar, taga vi oss friheten göra en liten anmärkning vid hennes invändasingar: Att allmogen 1cse låter döda sina inteekningar, vär hon kan det, visar sig af sjelfva uppg frerna i den citerade Em! yetsberätt elsen vara ett rägot förhastadt påstående, ty hen har hvartdera af de 3 åren låtit döda til ett bre lopa af mer än 610 000 Rår. Men avotagom, stt hon försummade detta, så måste mana å minsione m:dgifva, artnyainteck inger vanligen ice ske, så fremt den g: mia kn transporteras. I allt fall är det säkert, att ingen förnyar e redan mmlösta. Dessa skola såletes efier 10 års för lopp af siz sjelfva försvinna, och upphöra att gravera egendomen. Minerva torde sålunda vid tillfälle kunna tjena oss med en liten uppsats, huru det sår till med de S-enska bondh-mmanen, som ef er hvad bon sjelf erkänner, för 3 år sedan voro intecknade med nära 24 millioner, eller mer än 13 procent af deras virde, huruvida inoteckningsbeloppet då var större eller mindre än to år förut. Man torde då icke kunna undskylla sig med, att allmogen försummat låta döda de inlösta ty dessa bafva då natusbligtvis dödat sig sjeltva, de smnåtte harrört från arfstiften eller från en, på hvad sätt som belst, äsamkad gäld. Vidare hemstäalla vi till Minervas Insändare, som vill finna orsaken till de nya inteckvingarna i de nya egendomsköpen, om icke vid de fl-sta sådana köp i synnerhet bland allmogen til!g5r på det sättet, att sällan någon säljer ea oaraverad egendom, endast af lus att bli af med densamma, utan att ägaren vanligtvis säljer derföre, att han ser sig tvungen dertill, att egendomen är så skuldsatt, att den ej kan bära någon högre inteckning och att nåon af de deri befintliga inteckmingarna är udpsagd och förfallen ull betalni g. Icke sillan måste inteckningshafvaren blifva vid egendomen, för att frälsa sin inteckning, eller måste köparen lösa ut någon sådan bvi! ken blifvit upps-gd, och för hvilken ägaren forceras. Of:a min-kes således inteckningsbeloppet genom köpen. WVisserligen händer det äfven att någon exda köpare, för den obetalta köpesumman låter taga en ny inlecknizg; men dessa fall torde nu för tiden vara sällsyntare, än de, då inteckningar dödas genom köp. Antacer man emellertid att dessa båda förhå!landea äro lika — och man torde genom elt sådant antagande verkligen gynna Mioervas Iosändare —, så uppkommer det faktum, att köpen hvarken ökat eiler minskat det allmänna in!eciningsbeloppet. Den verkliga tillväxten i de jordurukande klassernas skuld, at nära 11 millisner på 3 är, skulle då qvarstå såsom ett obestridligt tidens tecken. Evrvaellertid erinra vi, att vi sjelfve ville härifrån afpruta ävnu 2 millioner; summan är i allt fall genska betönk ig. Då vi talit om den möjliga förminskningen genom inlösta, mena icke dödade inteckningar, så böra vi äfven erindra om all den skuld, åsamkad usader dessa år, som j biifvit intecknad, dels ermsedana man icke mera brytt sig derom, dels emedan ingenting fiones å låntagarens sida, som ytterligare kunnat intecknas. Räknar man verkligen för högt om man tror den aldramiost motsvara de supponerade 2 millionerne? Vi hade antydt, att Adeln, som förlorat 200050 Rdr af sin årsinkomst, förmedelst ökad skuld och minskad egendom, nu sannolikt miste söka en ersättning genom segrade avspråk på Statens embeten och förmåner. Minerva försskrar, att med denna sålunda utarmade Adel ej hav nåson fara, och hänvisar, bland de Statens förmåner om så dess Ledamöter öppna, i fail de kanna rätta vägarne, äfven till tidniegsskrifveriets Vi böra må: hända ej bestrida det Minerva har ratt, :y bon vet måhända bäst hvad detta i längden inbringar. dnun, UuLAAtb mera OM Flora na La llaton