Vår lilla efterräkning med uppgifterne i Hr Justitie-Stats-Ministerns embets:berättelse, lärar ba kommit ganska olägligt, ty både Minerva och hennes Insändare synas makta förgrymmade öfver de siliror vi hafi den oiyckan, a!t afven kunna läsa i denna berättelse. Det förstås, att ehuru silfran nu förut gaf en lika säker som hugnanie bevisning om folkets välmåga, så bevisar hon Ivgenticg, när bon ej bevisar bvad mean ville hafva b:visadt. Att alimogen köpt mera -gevrdom, cn den sällt, och följaktligen blilvit på 3 är en million rikare på papperet, det är oomkulistöjligt, ty siffran bestyrker det, Men atv bon satt sig i 6 millioner större skuld, det är en alldsles oviglig slutsats, ty här uppger Siffran visserligen 1e.e satta förhållandet. De nya inieckniogarna äro ingen skul; bevars tvertom! de äro en rev vinst för allmogen, ty hon var icke låtit döda ce gamla iInteckningarnu och de nya, som kon tag ti su egendom, åo cn förökning 2 galden, utan hafva uppkommit, evligt Minervas uppgift, ger orre arfskiften, och enligt heunes I.sändares genom de nya köpen Detta satt, att snart sagdt i samma audedrag åberopa till sin förmån den ena siffran och fräckt neka det förss UU— — . . X 2 s—