hans hus störd, eller någon från ort till annan förvisad; ty endast i dessa fall, enligt ansvarighetslagen, är den lagliga påföljd föreskrifven, som Hr Justitie-Ombudsmannen icke dess mindre, gensm en fortsättning af sin både Grurdlagsoch Lagtoikning, emot css åberopar. En fördomsfri blick på decna rättegångs uppkomst ech utförande kan visserligen leda till vigtiga, men derjemte oroande betraktelser. Vi veta, att tiden, i en lugnt varnande stämma oftare tr r sig igenkänna den sårade egenkärlekens, den uppskrämda inbillninvgens, eller det lystna maktbegärets spiåk, än uttrycket af cn, för allt -nskilt intresse främmande öfvertygese. Men vi hafve derföre icke tvekat, och skola ej helier nu tveka, att yttra vår djupa bedröfvelse öfver dei grundlagsvidriga sät:, hvarmed Konstitutions-Utskottets pluralitet i hela detta ärende förfarit. Vi tale icke här om vära personer; ty hvad äro väl individer, då fraga är om statens beständ och om helgden af ömsesidiga rättigheter? Men måune väl dessa befäs:as, månne väl staten, vare sig inom eiler utom sitt område vinner, då en vördvadsbjudande konstitutionell stiftelse, som åger sig anförtrodt att vårda samhällsfördraget i h la sin ursprungliga kraft och jemvigt, urartar till en leckboll för dagens tycken, cch genom ett ovist begagnande af sin ansvarslösa makt, sjelf inför det atlmänna förnuftets domstol sönderhryter de vapen, som ej böra användas tili luttiga öfoingar, men lemna djupa ärr efter sig hos dem de laglig:n träffa. Röttegången är nu fulländad i hvad angår den cmot oss väckta och f ljda anklagelse. Samma lagar, hvilka det ålegat oss att vårda ocn handhafva till bevarande af andras rätt, skola ck, vi hoppas det, cj af oss vara förgäfves påkaltade till skydd fö: vär egen. Den dm vi atbide, må, såsom ett rätträdighetens bud, awuses göra tilltyllest för vår cgen tillfredsstillelse. Men lagen, som värdar sig om allmän orduing, ej mindre än den skyddar enskilt rätt, kan cke alltid låta bero dervid, att blott den senare finner sig belåten. Under ctt rättstillstånd, befästadt genom goda och rättvisa lagar, är det ej nog att öfverträdelse af lagens bud, eller efterlåtenhet i fullgörande af dess föreskrifter, beifras ch straffas. Lika ocftergifligen fordras, att ej någon, som icke felat emot lagen, skall kunna godtyckligt eller obetänksamt derföre beskyllas, och störas 1 den frid till person och egendom, hvartill lagen gifver honom rätt. Sadan är ock andan af Sverges lagar, öfverallt i deras mångfaldiga bud. De hylla icke det blinda nitet, den beställsamma verksamheten att söka föremål för lagbrott. Annu mindre tillåta de att sådana må diktas. Angifvaren blir då lagbrytare, och i denna scuarg egenskap underkastad mer eliter mindre likartade påföljder med dem, han i sitt förstnämda kall velat bereda för den oskyldige. Det försvar vi fulländat, synes berättiga oss att ifrägasälta, hvarföre emot oss blitvit uvförd en talan, hvilken, i em den varit stödd på lag, nödvändigt haft till slutlig på-s följd förlusten af allt, som lifvet har dyrbart, nemligen medborgares sktning af allmänna omdömet beredd och befästad? Hr Justitie-Ombu1ismannoen kunde möjl gtvis vilja åberopa tvånget af en oeftergillig Embetspligt. Denna må för honom gälla hvad den kan; men på andras rätt fär den ej verka. Hvad blefve vät af allmän och enskilt säkerhet uti ett lagoundet samhälle, om, vare siz den ena eller den andra Statsmaktens högste Ombudsmän, skyddate af principalernas fridlysta egenskap, ägde frihet att från en Domstol till annan släpa laglydige och fridsamme Medborgare? Högsta åkl.gar makten kräfver frsinför alla andra, en den Oftentliga Ovaldens Organ, genom edspligt och samvete förbunden att söka rätt, icke sak; handvafvande lika fullständigt sitt vigtiga kall, då ban bragt ett mål till bevisad skuld !ler bevisad oskuld, lyckligare blott i sistnä da fall. Sådana både rättigheter och pligter förut:ätta ovägerligen egen ansvarighet: Ett rättstillstånd, med ansvarslöshet för åklagelsen, låter cj tänka sig, och finnes icke heller. Vi vete, att on Rikets Ständers Konstitotions-Utskott, utan ansvarspåfoöljd för sig, kan draga Konungens Radgifvase och Föredragande mför rätta, deras Justitic-Ombudsman likval, både enligt 96 i Regeringsformen, samti 7 Yaf den för honom utfä dade Inst:uktion, icke för sina tilltal, tillmälen eller påståenden, är ställd utöfver den lag, som han, i f.rening med Konungens Justitice-Kansler, har sig uppdraget att vårda. Vi tro o.s bafva ådagalagt, att den tolkning Hr JustitieOmbudsmannen sökt att gifva, ej mindre åt 75 Riksd gsordningen, än åt de i Ansvarighetslages uppagnua särskilta fall, för hvitka 1 Kap. 12 5 Rättegåvgsbalken såsom ansvarspåföljd åberopas, icke kan tillampas på vår förmenta öfverträdelse af Gruudlagarna, utan dessas förvrängning. Då således ingen skuld finnes, kunde vi visserligen äga grundad anledning att emot Hr Justitie-Ombudsmannen göza våra medborgerliga rättigheter gillande, samt i sådant afseende tillämpa hvad nyss anförda Grundlagsbud och Instruition innehålla. Men vi förkl-re härmed, att vi afstå ifrån allt sådant yrkande, vare sig i strängare eller mildare syftning. Öss återstär alltid en på samvetets vittnesbörd 2rundad förtröstan tili den högsta af upprättelser, den rättyisa nemligen, som en sjeltmaut uppfattad, kraftiull och upplyst opiaien, således den sannskyldigt allmänna, städse låter dein vederfares, som inför Konungen, Folket och Lagen rätt bandlat hafva. atockholm den 10 Jan. 1835. M. Rosenblad. G. af Wetters.edt. G. Lagerbjelke. C. 4. Lövenhiclm. E. BR. 4delsvärd-. G. F. Äkerhielm. G. Poppius. D. von Schulzenheim. C. D. Skogman.