hans hus störd, eller någon från ort till annan förvisad;
ty endast i dessa fall, enligt ansvarighetslagen, är den lag-
liga påföljd föreskrifven, som Hr Justitie-Ombudsmannen
icke dess mindre, gensm en fortsättning af sin både Grurd-
lags- och Lagtoikning, emot css åberopar.
En fördomsfri blick på decna rättegångs uppkomst ech
utförande kan visserligen leda till vigtiga, men derjemte o-
roande betraktelser. Vi veta, att tiden, i en lugnt var-
nande stämma oftare tr r sig igenkänna den sårade egen-
kärlekens, den uppskrämda inbillninvgens, eller det lystna
maktbegärets spiåk, än uttrycket af cn, för allt -nskilt in-
tresse främmande öfvertygese. Men vi hafve derföre icke
tvekat, och skola ej helier nu tveka, att yttra vår djupa be-
dröfvelse öfver dei grundlagsvidriga sät:, hvarmed Konsti-
tutions-Utskottets pluralitet i hela detta ärende förfarit. Vi
tale icke här om vära personer; ty hvad äro väl individer,
då fraga är om statens beständ och om helgden af ömsesi-
diga rättigheter? Men måune väl dessa befäs:as, månne väl
staten, vare sig inom eiler utom sitt område vinner, då en
vördvadsbjudande konstitutionell stiftelse, som åger sig an-
förtrodt att vårda samhällsfördraget i h la sin ursprungli-
ga kraft och jemvigt, urartar till en leckboll för dagens tyc-
ken, cch genom ett ovist begagnande af sin ansvarslösa
makt, sjelf inför det atlmänna förnuftets domstol sönder-
hryter de vapen, som ej böra användas tili luttiga öfoingar,
men lemna djupa ärr efter sig hos dem de laglig:n träffa.
Röttegången är nu fulländad i hvad angår den cmot oss
väckta och f ljda anklagelse. Samma lagar, hvilka det å-
legat oss att vårda ocn handhafva till bevarande af andras
rätt, skola ck, vi hoppas det, cj af oss vara förgäfves på-
kaltade till skydd fö: vär egen. Den dm vi atbide, må,
såsom ett rätträdighetens bud, awuses göra tilltyllest för
vår cgen tillfredsstillelse. Men lagen, som värdar
sig om allmän orduing, ej mindre än den skyddar
enskilt rätt, kan cke alltid låta bero dervid, att blott den
senare finner sig belåten. Under ctt rättstillstånd, befästadt
genom goda och rättvisa lagar, är det ej nog att öfverträ-
delse af lagens bud, eller efterlåtenhet i fullgörande af dess
föreskrifter, beifras ch straffas. Lika ocftergifligen for-
dras, att ej någon, som icke felat emot lagen, skall kunna
godtyckligt eller obetänksamt derföre beskyllas, och störas
1 den frid till person och egendom, hvartill lagen gifver
honom rätt. Sadan är ock andan af Sverges lagar, öfver-
allt i deras mångfaldiga bud. De hylla icke det blinda ni-
tet, den beställsamma verksamheten att söka föremål för
lagbrott. Annu mindre tillåta de att sådana må diktas. An-
gifvaren blir då lagbrytare, och i denna scuarg egenskap
underkastad mer eliter mindre likartade påföljder med dem,
han i sitt förstnämda kall velat bereda för den oskyldige.
Det försvar vi fulländat, synes berättiga oss att ifräga-
sälta, hvarföre emot oss blitvit uvförd en talan, hvilken, i
em den varit stödd på lag, nödvändigt haft till slutlig på-s
följd förlusten af allt, som lifvet har dyrbart, nemligen
medborgares sktning af allmänna omdömet beredd och be-
fästad? Hr Justitie-Ombu1ismannoen kunde möjl gtvis vilja
åberopa tvånget af en oeftergillig Embetspligt. Denna må
för honom gälla hvad den kan; men på andras rätt fär
den ej verka. Hvad blefve vät af allmän och enskilt sä-
kerhet uti ett lagoundet samhälle, om, vare siz den ena el-
ler den andra Statsmaktens högste Ombudsmän, skyddate
af principalernas fridlysta egenskap, ägde frihet att från
en Domstol till annan släpa laglydige och fridsamme Med-
borgare? Högsta åkl.gar makten kräfver frsinför alla an-
dra, en den Oftentliga Ovaldens Organ, genom eds-
pligt och samvete förbunden att söka rätt, icke sak;
handvafvande lika fullständigt sitt vigtiga kall, då ban
bragt ett mål till bevisad skuld !ler bevisad oskuld, lyck-
ligare blott i sistnä da fall. Sådana både rättigheter och
pligter förut:ätta ovägerligen egen ansvarighet: Ett rätts-
tillstånd, med ansvarslöshet för åklagelsen, låter cj tänka
sig, och finnes icke heller. Vi vete, att on Rikets Stän-
ders Konstitotions-Utskott, utan ansvarspåfoöljd för sig, kan
draga Konungens Radgifvase och Föredragande mför rätta,
deras Justitic-Ombudsman likval, både enligt 96 i Rege-
ringsformen, samti 7 Yaf den för honom utfä dade Inst:uk-
tion, icke för sina tilltal, tillmälen eller påståen-
den, är ställd utöfver den lag, som han, i f.rening med
Konungens Justitice-Kansler, har sig uppdraget att vårda.
Vi tro o.s bafva ådagalagt, att den tolkning Hr Justitie-
Ombudsmannen sökt att gifva, ej mindre åt 75 Riksd gs-
ordningen, än åt de i Ansvarighetslages uppagnua särskilta
fall, för hvitka 1 Kap. 12 5 Rättegåvgsbalken såsom an-
svarspåföljd åberopas, icke kan tillampas på vår förmenta
öfverträdelse af Gruudlagarna, utan dessas förvrängning.
Då således ingen skuld finnes, kunde vi visserligen äga
grundad anledning att emot Hr Justitie-Ombudsmannen gö-
za våra medborgerliga rättigheter gillande, samt i sådant
afseende tillämpa hvad nyss anförda Grundlagsbud och In-
struition innehålla. Men vi förkl-re härmed, att vi afstå ifrån
allt sådant yrkande, vare sig i strängare eller mildare syft-
ning. Öss återstär alltid en på samvetets vittnesbörd 2rundad
förtröstan tili den högsta af upprättelser, den rättyisa nem-
ligen, som en sjeltmaut uppfattad, kraftiull och upplyst o-
piaien, således den sannskyldigt allmänna, städse låter
dein vederfares, som inför Konungen, Folket och Lagen
rätt bandlat hafva.
atockholm den 10 Jan. 1835.
M. Rosenblad. G. af Wetters.edt.
G. Lagerbjelke. C. 4. Lövenhiclm.
E. BR. 4delsvärd-. G. F. Äkerhielm.
G. Poppius. D. von Schulzenheim.
C. D. Skogman.