S5 hvarmed Hr Justitie-Ombudsmannen förskansar sitt
pastående, deraf draga belt andra slutsatser än han. Vis-
serligen tillägger han, att den begärda sanktionen endas:
åsyftade, att Nongl. Majt vilke på ötligt sätt förse Rikets
Ständers fullmättige i Riksgäldskontoret med nödig auto-
risation för länets upptagande Men då denna begärda au-
torisation återkallade hvad förut öfligt varit , och en
sådan alltid blifvit både äskad och -oundgänglig för de
Rikets utländska lån, som före år 1909 varit upptagna,
synes8 deraf klarligen, att den sedermera antagna grundla-
gens bud.ej i detta af cende verkat någon föränd ing all
Rikets Ständers öfvertygelse. Säsom vi ock förut anfört,
kan visserligen vid ett kommande riksmöte öfvertygelsen
om lånets behöfl-ghet, på sätt vid det innevarande skett,
förändras, helst då bestatet icke haft någon påföljd Då
måste likväl den upphäfvanie åtgärden grundas på samma
enstämmighet, som den beslutande; ty i motsatt fall öpp-
nas ett vidsträckt fält för misstroende och firhågor, 1 af-
seende på den helgd som Statsmakterna inbördes beslut
och öfverenskommelser böra äga, och som så högt påkal-
las. Bvarthän skulle det väl leda, om Konung och Rikets
St:r vid den ena riksdagen fattade ett gemensamt beslut, som
en af dessa Statsmaster ansåge sig berättigad att vid nästföl-
jande Riksdag upphäfva? Om hvar och en af de. tror sig
äga lagiig makt att ensam handla, må den då utöfva sin
rättighet utan att påkalla den andras medverkas; men se-
dan detta skett, må ingen rubbning deruti kunna ega rum,
utan en likartad gemensam öfverenskommelse. Genom ett
sådant handlingssätt undvikas dessa tvister i tolkningen af
ömsesidiga rättighe er, som emellan tvenne Statsmakter, ä-
gande båda till pligt, att enigt främja altmänt väl, äro be-
tänkliga till sin grund, och vådliga till sina följde.
Säger icke 66 Y R-geringsformen, att Rikets kredit
skall vårdas och b behällas, och är ej med Riket, dess Ko-
nung och dess Ständer att förstå? Kan, med någonderas u-
teslutande, det begrepp dervid fästas, som Grundlag ns he-
la uppstälining uttala ? och kan, då fråga är om låv, som
Konungen, efter 76 Regeringsformen, icke utan Rikets
Ständers samtycke kan göra, annan rimlig mening deraf
dragas, än att det erforderliga samtycket ovedersägligen för
dylika fcågor påkallar båda Statsmakternas sammanstäm-
mande beslut, helst då benämningen ny gäld åberopas, i
jemförelse med den äldre skuid, som enligt 66 S. af Rikets
Ständers Riksgäldskontor ombesörje-:
En slutlig och likasom resumerad anmärkning framstäl-
ler sig härvid sjelf. — 83 S Regeringsformen stadgar ut-
tryckligen, att GCrundlagen skall i hvarje särskilt fall efter
dess ordalydelse tillämpas. Månne Rikeis Ständers Justi-
tie-Ombudsman, åt hvilken Grundlagens noggranna tilämp-
ning så särskilt, så embetspligtigt blifvit uppdragen, månne
han är berättigad till den tolkning, att orden i 76 S utan
Rikets Ständers sam!ycke kan Konungen icke lån in- eller
utrikes göra, eller Riket med ny gäld belastav . .. b.tyda
identiskt detsamma, som följande af Hr Justitie-Ombuds-
mannen såsom liktydiga framställda ord: Öfver ugptagande
af lån äga Riket: Ständer allena beslutande-rätt!? — De
förra orden stå i Grundlagen; de sednare stå der icke. Hur
litt hade det dock ej varit för Lag tiftaren, att ditsätta
dessa i stället för de der nu belintliga, om sådan varit Lag-
stiftarens mening?
På alla dessa grunder kunna vi således ingalunda med-
gifva, det vi, genosa vårt underdåniga tillstyrkande t:ll
Kongl. Maj:t, att icke erkänna giltigheten afdeskäl Rikets
Ständer i deras underdåniga skrifvelse af den 18 sistl.
Aug åberopat, såsom stöd för upphäfvandet af det vid för-
ra riksdagen fattade lånebeslut, i någon mån afvikit från
de pligter, grundlagarne för värt rådgifvarekall oss före-
skrifvit, och om vår aflagde ed till Konungen och dem
befästat.
Vi nödegas tillstå, att vi ej förmå uppfatta egentliga
ändamåtet med de af Hr Justitice Ombudsmannen åberopa-
de 44, 48 och 49 55 Riksdagsordvingen, och med deras til-
lämpning på förevarande fråga - I vår förklarivgsskrift
hafva vi redan utvecklat olämpligheten, att på något sätt
sammanställa Konungens under hita riksdagens lopp fort-
gående propositionsrätt, med enskilta motioner, ow hvil-
ka, då de förfallit eller blifvit afslag a, Konungen icke
kan äga ofliciel kunskap cch ej behöfver inhemta nå-
gon annan. Vi åberopa vördsamt hvad nimde skrift öf-
ver detta ämne vidare innehåller.
Äfven vi hafva länge, uch innan Hr Justitie-Ombuds-
mannens påståcnde sådant återkallade, afvetat, att 106 Y
Regeriogsformen så-om möjliga förutsätter, icke blott öt-
verträdelser af grundlagar ne, utan ock af andra rikets gäl-
Jande Jagar; samt att Högloll. Riksrätten kan dömma oss,
både efter ansvarighetslagen och efter allmän lag. Vi ha-
de likväl ej trott att Hr Justitie-Ombudsmawvnen, sjelf er-
kännande att ansvarighetslagen icke innehåller någon an-
svarighetspåföljd å den af honom åklagade förmenta bere-
delse till öfverträdelse af 75 Riksd.-Ordn.,
skulle på sådant sätt som skett, söka sin tillflykt inom all-
männa lagens område.
Först böra vi anmärka, att då 106 S åberopar allmän
lag, tillägger den äfven: och den särskilta författning,
som till bestämmande af sådant ansvar, utaf Konungen
och Rikets S!änder faststställd varder Jemtir man der-
med ingressen till nämde ansvarighetslag, hvaruti stadgas,
med afseende på ledamöteroe i Stats Rådet och föredragan-
de: de äro cj allenast såsom medborgare och för sina per-
soner, underkastade hvad allmän lag och laga stadzar
bjuda, utan skola ock, för sina rådslag och gerningar-: i
Poch iör deras embeten, vara Konung. n och Rikets Stäs-
der ansvarige, på sätt BR F. utstakar, och här redantföre
stadgas. Häraf synes klart, att vil tillämpning på våra
rådslag alldeles oberoende af hvad vi såsom medborgare
äro underkastade, endast 5an hermta sin grund från ansvar
righetsiagen, som äfven upplager, I vissa bestämda fall, yt-
terligare ansvarspåföljder exter allmän lag, Såväl i 5:te som
8:de S af denna ansvarighetslag äro dessa fall uppräkna-
de, cch samma straffbestämmel.e dervid tästad, s02 3 Hr
Justitie-Ombudsmannen, ehuru i dess mildare syftning
blifvit uti slut påståendet åberopad, nemligen I Kap. 12 5
lom fäller. Men
Der 2 ackailken för domara cam vräng