SIIVLECLE Kling YVIvV AMLL ILUISSTKRAlUUVUJ åk varjt SUTDAL
omdöme, hvarje ärligt svenskt bröst inom represen-
tationen; men sedan exemplet af en sådan vanvörd-
nad mot lagar, Ständer och medborgare, blifvit en
gång gifvet, finnes det äfven en annan skyldighet
för folkrepresentanten: den att tillse, att pligtför-
gätenheten icke kan öfsergå till en för friheten ho-
tande och för: Stånden vanärande handling, samt
att den ej en gång må medföra enahanda resultal,
som en dylik handling medförde vid förra Riksdagen,
i samma vigtiga ämne, eller att med beslutet så
länge utdrages på tiden, så att riksdagstrumpeten
tillintetgör all möjlighet att fatta detsamma,
Det är tydligt att Ledamöterne i Rikets Ständers
utvalde Utskott icke äro annat än Ståndens ombud
eller fulimäktige valde i enlighet med 53 f. R. F.
för att ärenderna bereda. - I den stund dessa
ombud underlåta detta deras principalers dem gilne
uppdrag, eller då de icke bevaka deras rätt och
bästa; eller då de genom olydnad mot lagarne ut-
sätta sine principaler för ansvar och klander; i så-
dane fall måste Riks-Stånden vara fullt berättigade
att ålägga dem en lagenlig handling eller ock att
återkalla det dem gifna förtroende. Måtte man
ej invända att grundlagen icke förutsett ett sådant
fall och ej för dylika händelser bestämdt något an-
svar. I detta, som i mycket anvat, behöfde icke
grundlagsstiftaren, då han på Svenska språket ned-
skref en Svensk Lag för Statsmakternes offentliga
verksamhet och inbördes förhållanden: han behöf-
ver ej, och jag vågar säga, han borde ej, deri de-
finiera alla de välbekanta orden, eller intaga stad-
ganden för alla de fall, der äfven inom allmänna
lagen, häfden, den Svenska urgamla häfden , anses
vara tillräcklig. Så behöfves ej i Sverge att någon
lag omtalade fullmaktgifvares rättighet, att åter-
kalla fullmakt. Den är så gammal, som ordet:
fullmakt, och så klar , så allmän, som vårt språk
och våra nationella minneo. Må då de, som synas
vilja lika ifrigt trottsa nationens friheter , som de
söka, att färneka hennes klagande rätt och hen-
nes billiga önskniogar; må de då försöka att trottsa
detta i hvarje Svensk koja bekanta begrepp, och
denna aldrig förgätna , aldrig misskända u:åldriga
sed. Men det förakt de derigeoom måste ådraga
sig, bör åtminstone icke drabba Riks-Stånden.
Som jag ej bör tro möjligheten deraf, inskränker
jag mig likväl blott till det yrkande: att Bonde-
Ståndet, i enlighet med 46 SS. R. F.; som Ständet
nner vara allena tillämplig för ifrågavarande
fall, der ej definitivt bestut, utan blott grundlags-
förändringens förberedande är i fråga, måtte å-
lägga Konstitutions-Utskottet, att inom 14 dagar
inkomma med ett utlåtande, som i möjligaste
måtto sammanjemnkar R:ks-Ståndens tankar, så-
dane de blifvit Utskottet meddelade genom Stån-
dens Protokolls-Utdrag, vid återremissen af Ut-
skottets Memorial N:o 40, med förslag, angående
förändring i Tryckfrihetslagen.
Med Anders Daniclsson förenade sig en stor del
af Ståndets Ledamöter, bland hvilka ANDERS E-
RIKSSON från Örebro Län, ansåg nyttigt för fram-
tiden om en rad i Litanian infördes för Konstitu-
tions-Utskottets pluralitet, och
PER NILSSON från Christianstads Län uppläste
ett vidlyftigt anförande, innefattande hufvudsakli-
gen: huru bedröfligt det vore att Riks-Stånden
vore tvungne att emot sitt, synerligen till bevaran- :
de af grundlagarnes helgd tillsatte utskott kämpa
för dessa lagars upprättbållande, ech vara nödsa-
kade att tillrättavisa detsamma för dagsklara kränk-
ningar deraf. Intet Lagbud gåfve Utskottet rätt
att upphäfva hvad Svenska Riks-Stånden beslutat,
ty ingen makt på jorden kunde betaga ett dylikt
beslut dess kraft.
PETER PERSON från Jönköpings Län yrkade
återremiss af Betänkandet och LARS LARSSON
från Elfsborgs Län anförde munteligen: Sällan är
någon handling så klandervärd, att icke något deraf
förtjenar beröm. Detta kan ock tillämpas derå,
att Utskottet varit. nog ärligt, att i motiver-
ne till de ifrågaställde ändringarne i Tryck-
frihetslagen uppgifva, att det ansett Indragnoings-
makten alldrig böra upphöra under annat vilkor,
än att Juryn med detsamma afskaffas. För denna
uppriktighet bör jag hembära Utskottet min tack-
samhet; men beklagligtvis är icke skäl till samma
tacksamhetsbetygelse för hufvudsakens bebandling.
Det är med besymmer jag finner huru Utskottet
tolkat Ståndens gemensamma anmärkningar derhän,
att Stånden skolat åsyfta, antingen, att tvärt emot
Grundlagen vilja besluta öfver en grundlagsändrings-
j