SIIVLECLE Kling YVIvV AMLL ILUISSTKRAlUUVUJ åk varjt SUTDAL omdöme, hvarje ärligt svenskt bröst inom representationen; men sedan exemplet af en sådan vanvördnad mot lagar, Ständer och medborgare, blifvit en gång gifvet, finnes det äfven en annan skyldighet för folkrepresentanten: den att tillse, att pligtförgätenheten icke kan öfsergå till en för friheten hotande och för: Stånden vanärande handling, samt att den ej en gång må medföra enahanda resultal, som en dylik handling medförde vid förra Riksdagen, i samma vigtiga ämne, eller att med beslutet så länge utdrages på tiden, så att riksdagstrumpeten tillintetgör all möjlighet att fatta detsamma, Det är tydligt att Ledamöterne i Rikets Ständers utvalde Utskott icke äro annat än Ståndens ombud eller fulimäktige valde i enlighet med 53 f. R. F. för att ärenderna bereda. I den stund dessa ombud underlåta detta deras principalers dem gilne uppdrag, eller då de icke bevaka deras rätt och bästa; eller då de genom olydnad mot lagarne utsätta sine principaler för ansvar och klander; i sådane fall måste Riks-Stånden vara fullt berättigade att ålägga dem en lagenlig handling eller ock att återkalla det dem gifna förtroende. Måtte man ej invända att grundlagen icke förutsett ett sådant fall och ej för dylika händelser bestämdt något ansvar. I detta, som i mycket anvat, behöfde icke grundlagsstiftaren, då han på Svenska språket nedskref en Svensk Lag för Statsmakternes offentliga verksamhet och inbördes förhållanden: han behöfver ej, och jag vågar säga, han borde ej, deri definiera alla de välbekanta orden, eller intaga stadganden för alla de fall, der äfven inom allmänna lagen, häfden, den Svenska urgamla häfden , anses vara tillräcklig. Så behöfves ej i Sverge att någon lag omtalade fullmaktgifvares rättighet, att återkalla fullmakt. Den är så gammal, som ordet: fullmakt, och så klar , så allmän, som vårt språk och våra nationella minneo. Må då de, som synas vilja lika ifrigt trottsa nationens friheter , som de söka, att färneka hennes klagande rätt och hennes billiga önskniogar; må de då försöka att trottsa detta i hvarje Svensk koja bekanta begrepp, och denna aldrig förgätna , aldrig misskända u:åldriga sed. Men det förakt de derigeoom måste ådraga sig, bör åtminstone icke drabba Riks-Stånden. Som jag ej bör tro möjligheten deraf, inskränker jag mig likväl blott till det yrkande: att BondeStåndet, i enlighet med 46 SS. R. F.; som Ständet nner vara allena tillämplig för ifrågavarande fall, der ej definitivt bestut, utan blott grundlagsförändringens förberedande är i fråga, måtte ålägga Konstitutions-Utskottet, att inom 14 dagar inkomma med ett utlåtande, som i möjligaste måtto sammanjemnkar R:ks-Ståndens tankar, sådane de blifvit Utskottet meddelade genom Ståndens Protokolls-Utdrag, vid återremissen af Utskottets Memorial N:o 40, med förslag, angående förändring i Tryckfrihetslagen. Med Anders Daniclsson förenade sig en stor del af Ståndets Ledamöter, bland hvilka ANDERS ERIKSSON från Örebro Län, ansåg nyttigt för framtiden om en rad i Litanian infördes för Konstitutions-Utskottets pluralitet, och PER NILSSON från Christianstads Län uppläste ett vidlyftigt anförande, innefattande hufvudsakligen: huru bedröfligt det vore att Riks-Stånden vore tvungne att emot sitt, synerligen till bevaran: de af grundlagarnes helgd tillsatte utskott kämpa för dessa lagars upprättbållande, ech vara nödsakade att tillrättavisa detsamma för dagsklara kränkningar deraf. Intet Lagbud gåfve Utskottet rätt att upphäfva hvad Svenska Riks-Stånden beslutat, ty ingen makt på jorden kunde betaga ett dylikt beslut dess kraft. PETER PERSON från Jönköpings Län yrkade återremiss af Betänkandet och LARS LARSSON från Elfsborgs Län anförde munteligen: Sällan är någon handling så klandervärd, att icke något deraf förtjenar beröm. Detta kan ock tillämpas derå, att Utskottet varit. nog ärligt, att i motiverne till de ifrågaställde ändringarne i Tryckfrihetslagen uppgifva, att det ansett Indragnoingsmakten alldrig böra upphöra under annat vilkor, än att Juryn med detsamma afskaffas. För denna uppriktighet bör jag hembära Utskottet min tacksamhet; men beklagligtvis är icke skäl till samma tacksamhetsbetygelse för hufvudsakens bebandling. Det är med besymmer jag finner huru Utskottet tolkat Ståndens gemensamma anmärkningar derhän, att Stånden skolat åsyfta, antingen, att tvärt emot Grundlagen vilja besluta öfver en grundlagsändringsj