FOR Val DICK, alt om Icke en uilryek nee
gö:es emellan Konungen såsom statsmagt och Konun-
gen såsom person, så är all yttrande rätt Och all
personlig frihet ställd under beroendet af det g.väns-
Jösaste godtycke. Man invände ej att det är åen
sednare, hvars beilgd man åsyftat; ingen förnuftig
menniska har någonsin velat förnärma henne, och
det är likväl förmodligen för så beskaffade menni-
skor, man stifta: lagen. Vi hafva redan omnämndt
våra motståndares insidiösa stridssatt. Vi kunna ej
för ofta fästa uppmärksamheten på den inkonstitu-
tionella taktik man sökt införa, att skjuta Konun-
gens person framför sig, att förblanda henne med
Konnngamagten, att förneka ej blott Grusdlagens
anda, utan dess egna ord, att wilja draga dem un-
dan ansvarighelen, som grundlagen bestämt derföre,
och hvälfva henne på den individualitet, som hon
derifrån fritager. De saärjande uttrycken i det nya
Lag-förslaget: Konungens person och g-rningar,
lemna sålunda det vidsträcstaste fält åt illvitjan och
förtydningen, att benämna såsom en smäd-lse mot
Konungen, hvad som endast är ett ostraffcligt yt-
trande om Konunga- maktens handlingar, och att
på detta sätt göra sig af med hvarje besvärlig mot-
ståndare, hvarje Öppositions-man, hvarje publicist;
mean kan tilläg 882: hvarje enskild fiende, ty det gift
ves väl knapt någon, som ej en eller annan gång
råkat fälla äfven skarpt ogillande yttranden om nå-
gon offentlig anstalt, någon Styrelsens åtgärd, In-
gen må tro sig. skyddad derigenom, att han an-
vänder Konstitutionens egna ord; Man skall svara
bonom att man ej frågar derefter, utan endast håller
sig till den nya lagens. Må han ej eiler tro, att han
undviker anfallet, om han undviker att nämna
konungen, och endast talar om -Regeringen eller
Styrehen. Vi äro i tillfälle att med facta öfver-
tyga honom om sitt misstag. En tidning som ej
tyckes vara främmande för de åsigter, som gälla inom
Administrationen, Svenska Minerva för d. 216 Decem-
ber förlidet år, yttrar med oförtäckta ord:
Med Regeringen vill man blott förstå Konun-
gen i Stats-Råde ; men helst Stats-Rådet allena.
Men äro icke Konungens gerningar inom Statsrå-
det lika fredade för vråoga omdömen, som utom
det? Och bör ej Hans Majestät alltid hållasi helgd?
förgäfves bemödar man sig att skilja mellan ko-
nungen och Statsrådet, och anse det sednare såsom
den egentliga Regeringen. Statsrådet regerar ic ke:
det meddelar icke, på eget bevåg , några beslut 3
det vidtager inga åtgärder; det går endast Konun-
gen tillhanda med råd och upplysningar. Äfven
inom Statsrådet förblifver Konungens makt odelad;
ty Han ensam besiu:ar, ehuru Statsrådet ansvarar
för att besluten instämma med Regeringsform och
allmän lag. ÄAnfallen emot Regeringen träffa allt-
så i främsta rummet, Konungens person, och följ-
akteligen när man talar illa om Regeringen, ta-
lar man i sjelfva verket illa om Konungen. För
att undslipppa följderne af dessa med stratf ansedda
anfall, har man diktat en moralisk person, kallad
Regeringen, hvilken Regerings-formen icke kän-
ner.
Man finner häraf, att det icke varit nödvändigt
endast till skydd för den Kungliga personligheten,
som man velat hafva lagen förändrad, ty hon be-
höfver i sansing icke detta skydd; utan för andra
ändamål. Vi vilja likväl icke påstå, alt dessa än-
damål varit bestämdt åsyftade, att de, som före-
slagit lagen, ens gjort sig reda för den latitud, hon
lemnar åt domaremaktens godtycke, åt servilitetens
beställsambet, eller åt de maktegandes skuggrädsla,
hämdelust el!er småaktiga passioner. Vi vilja endast
fästa uppmärksamheten på, hvarthän den kan leda,
Man talar om den sköna benådniogsrätten. Hvarfö-
re icke snarare tala om den ännu skönare rättvisan;
hvarföre göra något inom staten beroende af en så till-
fallig sak som en individs lynne, då denna individ
vexlar som alla andra menskliga ting, och en makt,
som i dag eller i morgon innehafves af en stor och
upphöjd personlighet, en annan tid kan innehafvas
af dess fullkomliga motsats? Om man kan förtro
menniskors hf, frihet och borgerliga existens åt den-
na tillfäll:ghet, hvarföre icke lika gerna deråt för-
tro allt annat; och hvartill behöfves då någon
slags lag?
Nu erinre man sig härtill det egna förfarandet
med så kallade Majestätsbrott. De skola ej under-
kastas någon judiciel procedur, förr än Konungen
yttrat sig huruvida åtalet bör fortsättas eller ned-
läggas. Med detta yttrande kan råka att dröja
länge nog, emedan Konungen kan vara frånvaran-
de aller hindrad af andra åtender. eller föredragan-