1V1AajeStater. :
När sålunda straffet skulle förändras och invit:a-
tivet togs af den Statsmakt saken närmast rörer,
borde man kuonat vänta att hon ställt sg i pa-
ritet med den andra Stalsmakten, och ingen
skulle sagt, att hon derigenom ställt sig för
ligt. I dess ställe, hvad bar bon föresla-
git? ett ända till tioårigt fängelsestraff, åtföljdt
efter omständigheterna af den borgerliga döden:
ärans förlust; och Lag-Utskor:tet har derjemte bi-
behållit dödsstraffet. Detta är, hvad Insändaren i
Stats-tidningen kallar ett skört vittnesbörd om
tidehvarfvets ljusare, menskligare åsigter.
Om men ville varit konseqvent, så hade man
icke gjort en så himmelsvid skilisad mellan ansva-
ret för för: mädliga uttryck mot Konungamakten
och försmädliga uttryck om Riksens Ständer eller
någon af deras fördelningar.
Hvad vi bafva sagt, rörer Konungamakten. Det
återstår att betrskta frågans andra sida: den Kol.
Personligheten. Det är denna, som man vil! haf-
va omgärdad med ett högre skydd. Vi medge be-
hofvet d-ra?; men konstitutionen har tilräckligen
försett honom med ett sådant, då hon stadgat, att
Konungens gerningar aldrig kunna åtalas. Man
skulle kunna iycka, att en person, omgifven med
detta bröstvårn af oantastlighet, hvilken sålunda
aldrig kan blottställas för de chikaner, de obehag
af alla slag, som kunna drabba andra menniskor
genom deras dragande inför rätta, med eller utan
skäl, borde kunna med likgiltighet anse de verkli-
gen oskadliga förolämpningar, som med ord -kunna
tillfogas, ty emot förolämpningar i gerning är han
skyddad genom särskilta lagstadganden, hvilka alla
medföra lifsvets förlust. Denna åsigt afsaken vin-
ner ännu mera stöd om man betraktar naturen af
det lidande som genom smädelser kan förorsakas.
Detta beror till en väsendtlig del af personerras
politiska ställning. Det är icke smädelsen i och
för sig sjelf sim sårar, det är smädarens individua-
hiet. Om denna står på samma grad inom sam-
hälls- eller bildnings- -skalan, som den smädade, och
ännu mer, om han står öfver honom, så kan an-
fallet vara smärtsamt, emedan såret gifves af en
lika stark eller starkare; står han åter under ho-
nom i makt och betydenhet eller i moraliskt och intel-
lektue!t värde, så sätter vanligtvis den smädade emot
anfallet ett vapen, som ej förfelar sin kraft i föraktet.
Vi vädja till våra Läsare: om någon af dem an-
gripes af en drucken på gatan, af en smutsig kä-
ring eller någon dylik person, stämmer han den-
samma ver kligen inför domstol för att begära upp-
vättelse? Anser han sin beder förvärmad genom
skymforden, eller tror han sig hafva vunnit, i fall
smädaren straffas derföre? Äfventyrar han icke der-
emot att ådraga sig en löjughet, vida större än
skymfen genom en dylik rättegång, och skulle han
icke tvärtom anse sig verkligen skymfad i fall nå-
gon förutsatte att han behöfde en sådan upprättel-
se? Skälet är, att angriparen stod alltför lågt un-
der bonom, för att kunna såra.
Skärskådom vidare smädelsens natur. Den be-
står, antingen 1 osauna uppgifter, och beskyllningar
eller i skymfeliga omdömen eller epitheter. Om
dessa sednare grunda sig på sannfärdiga fakta, så
äro de egentligen blott uttryck af den enskilta upp-
fattningen, och kunna då vara oriktiga och omilda,
men äro tj egentligen smädeliga. Besiå de åter i
osanningar, så står det alltid i den smädades för-
måga, märkom det väl, att, enligt serskilda lagbestäm-
melser för lögnaktiga uppgifter, tvinga smädaren,
att antingen bevisa sina ord, eiler ansvara derför
och återtaga dem. Detta sednatre utgör det verkli-
ga straffet, och den högsta upprättelse som den li-
dande behöfver Men man tycker, att Konsungens
personlighet behöfver något mer. Man vill, att han
skall vara förolämpad af det, som ej förelämpar nå-
gon enskild, att han skall vara retligare, ömtåliga -
re, hämndfullare än individen. Inser man då icke,
att om Konungen förklarar sig smädad, förklarar
han i och med detsamma att smädaren står i bredd
med eller öfver honom? Inser man icke, att ju hög-
re föremålet är, desto svårare är det att träffa, och
ju mer man pästår det vara träffadt, desto mer ned-
drager man det i sjelfva verket från sin högre sfer,
till angriparens låga kret;? Men antagom, att en
Konung verkligen en gåpg ansåg sig förorättad af
något skymford, fällt med eller utan uppsåt, af nå-
got förnärmande omdöme, yttradi af öfverilningen,
ruset eller illviljan ; antagom, att han ville begagna
den utväg lagen öppnar, för ait vinna straff på
smädaren, låtom oss då se huru lagen auser dylika