VV OSA Mr SARI ES
sig med en notabilitet sidan som Sv. Minerva utan
bloit i afsigt att icke med stillatigande godkänna
historiska konklusioner; som af ingen historiker, han
må tillhöra hvad skola som heldst, torde kunna
godkännas. — Politiska räsonnementets allmänning
är tillväckiigt vidlyftig och att svärma om-
kring deruppå, åt höger eller vänster, förlåtligt,
men Historiens rå och rör borde vara fridlyste, om
också icke 13 Kap. 3 5S. Jorda-Balken skulle i af-
seende å dem äga tillämplighet.
Med förbigående af Sv. Minervas för någon tid
sedan yttrade, men för hennes karakteristik miu-
nesvärda åsigt, (sjelfva uttrycken ha fallit ur min-
net) att Franska revolutiosen 1789, som inträffade
under den ädlaste och mest välmeoande af Ludvi-
gerne, endast vore att tillskrifva en tillfällig af re-
muanter bearbetad obelåtenhet hos den då verkan-
de, på ombyte begärliga generatiovenz (liksom en
så ingripande serldshändelse kunde tänkas )cke äga
djupare historiska rötter, hvilka, då den gode, men
svage Ludvig XVI hvarken ville eller kunde upp-
rycka dem, nödvändigt måste, litet förr eller sed-
nare, bära frukter efter sin natur, emedan det går
en Nemesis genom Historien, som hämnar fädernas
missgärningar uppå barnen intill tredje och fjerde
led) — med förbigående vidare af Sv. Minervas på-
stående den 5 December detta år, att Svenska Fol-
ket under ett nyligen förflutet tidevarf inom ett
sekel skall förlorat mer eller mindre af sin o-
dalburna frihet genom representationens förvål-
lande, icke derföre att denna representation föga
representerat hvad den borde, eller genom sin sam-
mansåttning utgjort en stridsbana för inbördes stånds-
hat och främmande intriger, utan derföre att vissa
representanter händelsevis velat visa sin kaxighet på
Regeringens bekostnad, hvaremot Regeringen(mycket
ursäktligt?!) låtit nationen betala läppgäld för deras
bravader (alit exempel, hvaraf man jjusligen inser,
att nationernas frihet, denna böga idd, för hvars
realiserande de ädlaste menniskor lefvat och dött,
i verkligheten beror på en och annan individs jar-
gon och den större eller mindre tacknämlighet,
hvarmed densamma för tillfället kan varda å hög-
re ort i Nåder upptagen) — med förbigående af
dessa profstyckew på de lärdomar Sv. Minerva hem-
tat af Historien, torde man för denna gåog egent-
ligen få fästa uppmärksamheten på Svenska Miner-
vas föreläsningar om det olyckliga Poleas öde, hvil-
ket Sv. Minerva anser lärorikt derföre, att det för-
orsakades af obetänksamme, som drifne af en
otämd äregirighet, af öfverspända begrepp om
frihet eller af fikandet efter ett af hopen om-
skojad: namn, skilde Konung och Folk från hvar-
andra och splittrade det sednare i partier Po-
lens Historia lärer likväl på hvarje sida, att grund-
felen i samhällsförfattningen: Kronans valbarhet,
det ringa afseende som gjordes å det lägre folket
eller hopen, Liberum weto och konfederarions-
rättigheten voro de olycksband, som nedd:ogo det-
ta stolta Rike i verldshändelsernas uppslutande
hvirfvel och lemnade ett önskadt spelrum åt rof-
lystna grannars intriger. Polackarnes split och o-
enighet hade sitt upphof i och genom deras orim-
liga Liberum veto, som, då det icke i tid afskaf-
fades, blef under främlingars inflytande ett medel
till splitets ytterligare befrämjande. Så ha perso-
ner af eljest skiljaktiga politiska trosbekännelser upp-
fattat lärdomarne af Polens styckning och så hafva
dessa äfven blifvit uppfattade t. ex. uti Beckers
Verldshistoria, bearbetad af Loebell, ett arbete, för-
fattadt så mycket som möjligt i den historiska kon-
tinuitetens enda och under Kongl. Preussiska Stats-
Philosophiens märkbara ivflytelse, och hvarutur
det för jereförelse med Sv. Minervas rhapsodier
torde vara lärorikt att citera följande från tilldra-
gelsernas utveckling härledda omdöme:
(Om Polens första delning) Detta öde öfvergick
den Polska nationen, emedan den i sin politiska ut-
veckling blifvit hela årbundradren efter sin tid och
bibehållit stats-inrättningar, hvilka måste nedtryc-
ka densamma till fullkomlig vanmakt i förhållande
till utländska makter.
(Om händelserna som föregingo Polens tillintet-
görelse) Det permanenta rådet, genom hviiket Ryss-
land hade utöfvat sitt oirskräovkta inflytande, blef
upphäfdt, och ändtligen fattades det vigtiga beslut
att arbeta på förbättring af statsförfattningen, hvil-
ken med rätta blef ansedd såsom källan till allt
det onda och såsom hufvudorsaken till rikets för-
lorade sjelfständighet. — Rysslands anhängare
uppbiödo medlertid allt. för att sätta en gräns för
