1e, såld eller utdelad, tillvitar annan en sådan gerning, som, om den ägt rum, skulle utsätta denne för åtal, eller ock för andre medborgares förakt eller hat. Hit höra icke sådana handlingar, hvilkas offentliggörande är i Lag medgifvet, — — — Hvarje beskyllning avses falsk, som icke stödjes på lagliga bevis. Ej må angifvare till sitt försvar kuaona fordra, att ransakning till beskyllningens bevisande skall företagas. — — Då beskyllningen blifvit lagiigen bevisad, skall angifvaren vara fri ifrån allt straff. Om laga bevisasing icke kan företes, skall smädaren straffas sålunds: I fall den tillvitade ge:ningen gålt å lif, eller skolat straffas med lifstids fästaing eller deportation, skall smädaren straffas med fångelse från 2 till 5 år och böter från 200 till 3.000 francs. I alla andra fall med fängelse från eu till sex månader, och böter från 50 till 2,000 francs. Det förtjenar noga anmärkas, att uti hela denna lag som, ehuru sträng 1 sina straffbestämmelser, likväl för sin klarhet cch systematiska uppställning anses för ett juridiskt mästersiycke, förekommer icke något serskildt ansvar för smiädelse emot Konungen, hvars person således icke ansågs behöfva något serskildt skydd framför medborgare. Det var först sedan restaurationen varat några år, som ett sådant uti tryckfrihetslagen af den 17 Maj 1809 förekommer. Det heter der: i Kap. 3. Om offentliga förolämpningar emot Konungens person. Art. 3. Hvar som på något af de i art. I uppräknade sätt (genom tryckning, yttranden på offentliga ställen m. m., gjort sig brottslig till förolämpnirg emot Konungens person, skall straffas med fängelse, icke uzder 5 månader och icke öfver 5 år, samt med böter, icke under 3500, eller öfver 10,000 francs. Man fiener således, att Konungen i det mäktiga Fraokrike, under en period, som ingalunda ar biid emot ytiranderätten, icke ansågs i behof af hälfien så stränga ansvar till värn emot smidelsen, sora lagstiftarne 1 Sverge trott vara nödvändigt, när fråga blef att afskaffa en gammal föråldrad och barbarisk lag. Och likväl gjordes detta stadgande 1 Frankrike under en tid som jäste af oroligheter och hvälfniogar. Men också visste förmodligen iagen af de män, som skrefvo Code Napoleon, hvad Riksdagsmansen Johanres Andersson vet och uttryckt i sin reservation, nemligen, att den ringaste förolämpning emot Konungen måste inför lagen vara svärare än den gröfsta mot enskild perPson, och således alltid hårdare straffas;? och de trodde förmodligen icke såsom vårt skarpsinniga LagUtskott, ait ett blott ef lättsinnighet fslidt förnärmande utryck emot Regentens person borde straffas hårdare än en obetänksam smädelse eller gickeri emot Gud, hans heliga ord eller sakramenten. Men utan tvifvel är detta icke det enda sätt, på hvilket mången ännu visar sitt afguderi för de mäktige på jorden, om de också icke mera direkte kunna få kalla dem representanter af Guds makt, och hvarföre den ena synes bjuda öfver den andra iett heligt ifrande emot allt, som kan sätta en monark i parilet med andra skapade varelser. Våra Läsare torde af det föregående finna, det vi, för vår del, icke kunna instämma hvarken med det Höglofl. Lag-Utskottet eller den Kongliga propositionen; men då något amendement dervid icke lärer stå alt vinna, torde man ännu till en blifvande rilsdog få nöja sig med att båda projekterna bifva afslagna och det gamla heile, sådant det är, tills vidare bibehålles. mm I MMMMMMHMMMMUMMMMMMMMMMMHMMMMMMMMMMMMMMMM—— —