1e, såld eller utdelad, tillvitar annan en sådan ger-
ning, som, om den ägt rum, skulle utsätta denne
för åtal, eller ock för andre medborgares förakt
eller hat. Hit höra icke sådana handlingar, hvil-
kas offentliggörande är i Lag medgifvet, — — —
Hvarje beskyllning avses falsk, som icke stödjes
på lagliga bevis. Ej må angifvare till sitt försvar
kuaona fordra, att ransakning till beskyllningens be-
visande skall företagas. — — Då beskyllningen
blifvit lagiigen bevisad, skall angifvaren vara fri
ifrån allt straff. Om laga bevisasing icke kan fö-
retes, skall smädaren straffas sålunds: I fall den
tillvitade ge:ningen gålt å lif, eller skolat straffas
med lifstids fästaing eller deportation, skall smäda-
ren straffas med fångelse från 2 till 5 år och bö-
ter från 200 till 3.000 francs. I alla andra fall
med fängelse från eu till sex månader, och böter
från 50 till 2,000 francs.
Det förtjenar noga anmärkas, att uti hela denna
lag som, ehuru sträng 1 sina straffbestämmelser, lik-
väl för sin klarhet cch systematiska uppställning
anses för ett juridiskt mästersiycke, förekommer ic-
ke något serskildt ansvar för smiädelse emot Ko-
nungen, hvars person således icke ansågs behöfva
något serskildt skydd framför medborgare. Det
var först sedan restaurationen varat några år, som
ett sådant uti tryckfrihetslagen af den 17 Maj 1809
förekommer.
Det heter der: i
Kap. 3. Om offentliga förolämpningar
emot Konungens person.
Art. 3. Hvar som på något af de i art. I upp-
räknade sätt (genom tryckning, yttranden på offent-
liga ställen m. m., gjort sig brottslig till förolämp-
nirg emot Konungens person, skall straffas med fän-
gelse, icke uzder 5 månader och icke öfver 5 år,
samt med böter, icke under 3500, eller öfver 10,000
francs.
Man fiener således, att Konungen i det mäktiga
Fraokrike, under en period, som ingalunda ar
biid emot ytiranderätten, icke ansågs i behof af
hälfien så stränga ansvar till värn emot smidelsen,
sora lagstiftarne 1 Sverge trott vara nödvändigt, när
fråga blef att afskaffa en gammal föråldrad och
barbarisk lag. Och likväl gjordes detta stadgande
1 Frankrike under en tid som jäste af oroligheter
och hvälfniogar. Men också visste förmodligen ia-
gen af de män, som skrefvo Code Napoleon, hvad
Riksdagsmansen Johanres Andersson vet och ut-
tryckt i sin reservation, nemligen, att den ringa-
ste förolämpning emot Konungen måste inför la-
gen vara svärare än den gröfsta mot enskild per-
Pson, och således alltid hårdare straffas;? och de
trodde förmodligen icke såsom vårt skarpsinniga
Lag- Utskott, ait ett blott ef lättsinnighet fslidt
förnärmande utryck emot Regentens person borde
straffas hårdare än en obetänksam smädelse eller
gickeri emot Gud, hans heliga ord eller sakramen-
ten. Men utan tvifvel är detta icke det enda sätt,
på hvilket mången ännu visar sitt afguderi för de
mäktige på jorden, om de också icke mera direkte
kunna få kalla dem representanter af Guds makt,
och hvarföre den ena synes bjuda öfver den andra
iett heligt ifrande emot allt, som kan sätta en mo-
nark i parilet med andra skapade varelser.
Våra Läsare torde af det föregående finna, det
vi, för vår del, icke kunna instämma hvarken med
det Höglofl. Lag-Utskottet eller den Kongliga pro-
positionen; men då något amendement dervid icke
lärer stå alt vinna, torde man ännu till en blifvan-
de rilsdog få nöja sig med att båda projekterna
bifva afslagna och det gamla heile, sådant det
är, tills vidare bibehålles.
mm I MMMMMMHMMMMUMMMMMMMMMMMHMMMMMMMMMMMMMMMM—— —
