sjukdoms-gifter af åtskilliga slag många veckor och måna-
der skulle kunna ligga oförstörda i balar, kistor och kläder,
och sedan , lösgjorda ur sitt fängsel, sprida död och för-
skräckel:c, är efter min öfvertygelse en alltför crass mate-
rialistisk åsigt af saken. Äfvenså anser jag det vara högst
osannolikt, att en frisk person från en sjuk skulle kunna
medföra en smitta till ett aflägset ställe och der utsprida
den, emedan contagium då, lösryckt ur sina vitala för-
hållanden, och dekomponeradt af luften, icke mer är skick-
igt att uppväcka en vital process, ehuru det vid ett ytligt
och ensidigt betraktande af vissa sjukdomsfall ser ut, som
vore smittan meddelad, emedan båda sjukdomarnes manife-
sterande sammanträffat på en tid. Mycket gerna medgifver
jag deremot, att en person kan få så väl kolera-smitta som
annan smitta hos den sjuka, om denna senare just då
befinner sig i den period af sjukdomen, då ett meddelande
är möjligt.
Angående receptivitet för smitta har man i allmän-
het ett sådant begrepp , att den särskildt existerar för sär-
skilda sjukdomar; så skulle t. ex. en företrädesvis hafra an-
taglighet för kolera, en annan för koppor , en tredje för
neryvfeber o. s. v., hvilket är falskt. Receptivitet är i det
hela ingenting annat än en modifikation af den hvarje in-
divid tillhörande förmågan att afficieras af främmande, in-
verkande potenser; den är en minskad spontaneitet hos
kroppen, antingen grundad i konstitutionen , eller tillfäl-
ligtvis uppväckt genom nedstämmande sinnesrörelser eller
andra försvagande inflytelser. Receptivitet är således icke
någonting positivt. Under en härjande farsot finnes den
säkerligen hos pluraliteten af menniskor. Är nu contagio
nisternes påstående, att en person , som har beröring med
en kolera-patisnt, undgår sjukdomen endast då han saknar
receptivitet, sannt, så må han i sannivg lyckönska de flesta
orter här i riket, der keoleran varit, att de med sitt val af
läkare, sköterskor , lik- och sjukbärare, nästan endast trä J
fat på personer som ingen receptivitet haft, ty sällan hörde
man en af dessa få sjukdomen, ehuru bvarje klok. menni-
ska väl inser, att dessa personer snarast borde få den, så
vida läkaren icke vill stå på gatan och meddela sina ordi-
natiorer genom fönstret, eller sköterskan med machinerier
på afstånd bandtera sin patient. Rent fysiska orsaker till
koleran äro mycket vanliga, och derpå har jag sjelf sctt
många exempe!, Koleran är dessutom tydligtvis en nerf-
sjukdom , och7alla sådana hafva det gemensamt, att de lät
åstadkomma samma affektioner hos andra svaga personer.
Hyilka läkare känner ej den lätthet, hvarmed en nervös
person får konvulsioner, fallandesot Öc. blott genom åsynen
af sådana paroxysmer? Men har det väl någonsin fallit någon
in att här antaga ett contagium?
Man betviflar att koleran skulle kunna alstra sig, utan
att bero af ett bestämdt meddelande; men är då detta o-
möjligare än att andra lika Störödande sjukdomar kunna
göral det? Den typhus t. ex., som under befrielsekriget
herrskade från Neva ända till Seinen, uppkom ju, utan con-
tagium, midt i armeen till följe af dåliga nä:ivgsmedel,
brist på en ren luft der manskapet var förlagdt, ansträngda
marcher o. 3. V., och var lika så ödeläggande s. m koleran.
Likaså den s. k. Egyptiska ögondröppeln , som under Na-
poleons fälttåg till Egypten och under befrie!se-kriget upp-
kom af samma orsaker, och hos somliga individer var smit-
tande i en förfärlig grad. Den s. k. hospital-branden, som
understundom plötsligt utbryter i stora sjukhus, och an-
ställer mycken förödelse , hörer äfven hit. Epidemier af
af koppar, skarlakansfeber, mässling, se vi ju nästan årli-
gen utan contagium uppkomma midt i landet, och dessa vi-
a ibland, likasom koleran, det besynnerliga i sin
gårg, att de understundom följa vissa gator, ja till och
med endast ena husraden vid en gata, och gifva grundad
anledning till den förmodan; att smittan följer vissa luft-
strömmar. Hvarföre visa dessa epidemier, hvilkas atmos-
feriska uppkomst väl ingen lärer sätta i fråga, sådana e-
genhetcr ? Hvarföre händer det ibland att en törfärlig or-
kan på en liten fläck förstör allt, som ligger i dess väg,
under det ett fullkomligt lugn råder i luften ett par 100
alnar derifrån ? — Sådana fenomeners förklaring ligger
utom gränsen för vårt vetande. I de stora epidemiernas
gång ligger någonting periodiskt — en hemlighetsfull ebb
och flod, hvars natur vi fåfängt söka utleta; menskliga
forskningen ser äfven här sin gräns. Sannolikt har den
s. k. pesten, som flera gånger med långa mellantider här-
jat Europas åtskilliga länder, icke alltid varit samma sjuk-
dem, och enligt flere skriftställares mening har äfven ko-
leran förr, under namn af pest, härjat såsom epidemisk i
vår veridsde!t, ehuru medicinens annaler om dessa stora far-
soters natur icke meddela någon tillförlitlig kännedom. Att
en förfärlig smitta kan alstras ur jorden, derpå äre de Pon-
tinska träsken emellan Rom och Neapel ett talande bevis.
Förr blomstrade på deras rika fält 33 städer ; nu utandas de
ett förfärligt miasma, som mången gång frambringar verk-
ig asiatisk kolera, hvarpå v. Gräfe i Berlin under sin
resa i Italien sett exempel. Inoen våsar här nattetid resa:
