sjukdoms-gifter af åtskilliga slag många veckor och månader skulle kunna ligga oförstörda i balar, kistor och kläder, och sedan , lösgjorda ur sitt fängsel, sprida död och förskräckel:c, är efter min öfvertygelse en alltför crass materialistisk åsigt af saken. Äfvenså anser jag det vara högst osannolikt, att en frisk person från en sjuk skulle kunna medföra en smitta till ett aflägset ställe och der utsprida den, emedan contagium då, lösryckt ur sina vitala förhållanden, och dekomponeradt af luften, icke mer är skickigt att uppväcka en vital process, ehuru det vid ett ytligt och ensidigt betraktande af vissa sjukdomsfall ser ut, som vore smittan meddelad, emedan båda sjukdomarnes manifesterande sammanträffat på en tid. Mycket gerna medgifver jag deremot, att en person kan få så väl kolera-smitta som annan smitta hos den sjuka, om denna senare just då befinner sig i den period af sjukdomen, då ett meddelande är möjligt. Angående receptivitet för smitta har man i allmänhet ett sådant begrepp , att den särskildt existerar för särskilda sjukdomar; så skulle t. ex. en företrädesvis hafra antaglighet för kolera, en annan för koppor , en tredje för neryvfeber o. s. v., hvilket är falskt. Receptivitet är i det hela ingenting annat än en modifikation af den hvarje individ tillhörande förmågan att afficieras af främmande, inverkande potenser; den är en minskad spontaneitet hos kroppen, antingen grundad i konstitutionen , eller tillfälligtvis uppväckt genom nedstämmande sinnesrörelser eller andra försvagande inflytelser. Receptivitet är således icke någonting positivt. Under en härjande farsot finnes den säkerligen hos pluraliteten af menniskor. Är nu contagio nisternes påstående, att en person , som har beröring med en kolera-patisnt, undgår sjukdomen endast då han saknar receptivitet, sannt, så må han i sannivg lyckönska de flesta orter här i riket, der keoleran varit, att de med sitt val af läkare, sköterskor , likoch sjukbärare, nästan endast trä J fat på personer som ingen receptivitet haft, ty sällan hörde man en af dessa få sjukdomen, ehuru bvarje klok. menniska väl inser, att dessa personer snarast borde få den, så vida läkaren icke vill stå på gatan och meddela sina ordinatiorer genom fönstret, eller sköterskan med machinerier på afstånd bandtera sin patient. Rent fysiska orsaker till koleran äro mycket vanliga, och derpå har jag sjelf sctt många exempe!, Koleran är dessutom tydligtvis en nerfsjukdom , och7alla sådana hafva det gemensamt, att de lät åstadkomma samma affektioner hos andra svaga personer. Hyilka läkare känner ej den lätthet, hvarmed en nervös person får konvulsioner, fallandesot Öc. blott genom åsynen af sådana paroxysmer? Men har det väl någonsin fallit någon in att här antaga ett contagium? Man betviflar att koleran skulle kunna alstra sig, utan att bero af ett bestämdt meddelande; men är då detta omöjligare än att andra lika Störödande sjukdomar kunna göral det? Den typhus t. ex., som under befrielsekriget herrskade från Neva ända till Seinen, uppkom ju, utan contagium, midt i armeen till följe af dåliga nä:ivgsmedel, brist på en ren luft der manskapet var förlagdt, ansträngda marcher o. 3. V., och var lika så ödeläggande s. m koleran. Likaså den s. k. Egyptiska ögondröppeln , som under Napoleons fälttåg till Egypten och under befrie!se-kriget uppkom af samma orsaker, och hos somliga individer var smittande i en förfärlig grad. Den s. k. hospital-branden, som understundom plötsligt utbryter i stora sjukhus, och anställer mycken förödelse , hörer äfven hit. Epidemier af af koppar, skarlakansfeber, mässling, se vi ju nästan årligen utan contagium uppkomma midt i landet, och dessa via ibland, likasom koleran, det besynnerliga i sin gårg, att de understundom följa vissa gator, ja till och med endast ena husraden vid en gata, och gifva grundad anledning till den förmodan; att smittan följer vissa luftströmmar. Hvarföre visa dessa epidemier, hvilkas atmosferiska uppkomst väl ingen lärer sätta i fråga, sådana egenhetcr ? Hvarföre händer det ibland att en törfärlig orkan på en liten fläck förstör allt, som ligger i dess väg, under det ett fullkomligt lugn råder i luften ett par 100 alnar derifrån ? — Sådana fenomeners förklaring ligger utom gränsen för vårt vetande. I de stora epidemiernas gång ligger någonting periodiskt — en hemlighetsfull ebb och flod, hvars natur vi fåfängt söka utleta; menskliga forskningen ser äfven här sin gräns. Sannolikt har den s. k. pesten, som flera gånger med långa mellantider härjat Europas åtskilliga länder, icke alltid varit samma sjukdem, och enligt flere skriftställares mening har äfven koleran förr, under namn af pest, härjat såsom epidemisk i vår veridsde!t, ehuru medicinens annaler om dessa stora farsoters natur icke meddela någon tillförlitlig kännedom. Att en förfärlig smitta kan alstras ur jorden, derpå äre de Pontinska träsken emellan Rom och Neapel ett talande bevis. Förr blomstrade på deras rika fält 33 städer ; nu utandas de ett förfärligt miasma, som mången gång frambringar verkig asiatisk kolera, hvarpå v. Gräfe i Berlin under sin resa i Italien sett exempel. Inoen våsar här nattetid resa: