Under det detta skrefs har Red. emottagit en insänd uppsats om samma ämne, hvilken i morgon skall meddelas. Om lämpligheten och behofvet af förbud på släta bomullsoch ylleväfvader samt kattuner; med afseende på den hos Rikets Ständer snart förestående pröfningen af denna fråga. Föreställom oss ett ögonblick det förhållande, att utländska manufakturvaror af alla slag voro tillåtna till införsel i landet, utan någon afgift, och några få samhällsmedlemmar då framträdde inför folket eller dess ombud och sade: Om hvarje person i landet, som nu nyttjar det eller det tyget till sin beklädnad, vill betala en fjerdedel mera om året för sin klädsel, än nu, så att den som nu utgifver 200 Rd., betalte 250, den som nu utgifver 400, ville päkosta 300 0. s. v.z så skola de få köpa sina förnödenheter dertill af oss i stället för af köpmannen, emedan vii sådant fall hafva lust att anlägga Fabriker för tillverkning at samma slags tyger; månne då pluraliteten af laudets innevånare skulle anse denna framställning för annat än ett raljeri, och verkligen gå in derpå, eller månne de icke hellre skuile råda proponrenterne att nedlägga silt arbete och sina kapitaler på något annat företag, som icke kräfde någon serskild uppoffring eller tvångsåtgärd på köparee till produkten, för att bära sig? Sådan blefve emedlertid de facto förmånen för fabrikanterne och uppoffringen för konsumenten, äfven med ett system af måttliga, eller såsom mnågre kalla det låga tullafgifter, d. v. s. med öfverhufvud 15 procents tull på utländska manufakturvaror, vär till tullen lägges andra tillkommande afgifter och kostnader. Låtom oss nu uppställa ett annat förhållande. De ifrågavarande personerne tala åter och yttra sig såsom förut: Vi önska att aulägga fabriker här i landet, för att tillverka en del af de varor, som nu köpas utifiån men — säga de denna gången — vi vilje icke kosta på oss lika goda verktyg, som utlänningen, till varornas förfärdigande, icke heller förstå vi oss sjelfve så väl på tillverkningssättet, som han. Derföre, på det vi ändock må kunna berga oss genom afsätltning på våra produkter så måsten J alla landets Innevänare, som hädanefter viljen hafva sådana varor betala dem vid pass en half gång till så mycket som nu och nära två tredjedelar mera, än de utomlands kosta på tillverkningsstället. Detta är det såkallade högre skyddstullssystemet med 33 2 dels procents tullafgift. Läsaren — finnBer att räsonneimentet är fullkomligt adeqvat, och utan öfverdrift i beräkningen, då utom 33 :dels procent i tull, alla öfriga afgifter, expeditions kostnader, inpackningar, assurans-frakt, handelssinst och risico på dylika varor icke i allmänhet lära kunna tagas till mindre än 20 procent. — Allt detta hör ännu till ett slags liberalism i somligas ögon. Men när ifrågavarande personer slutligen töreställas yttra: Nu hafve vi anlagt fabriker för tillverkningen af den eller den varen. Vi kunna väl hvarken tillverka samma vara af den godhet, eller till det pris som utlänningen, eller ens på långt när till den mängd som förbrukningen i landet erfordrar; men på det att vi må äga en säker behållning på våra fabriker, fordra vi det oaktadt, att I samtlige landets invånare, icke må äga rättighet att lagligen köpa och införa en enda aln af dylika varor utifrån. Vi veta väl, att J icke kunnen undvara dem blott af den orsaken, a!t vi ej hinna tillverka så mycket deraf som behöfves; och derföre mågen J se eder om buru det bristande beloppet må kunoa införskaffas olofligen genom lurendrejaren 3 men om J skullen yrka, att det må ske på lofliga vägar, äfven emot en skatt, som länder oss till förmån , så skole vi utropa, att sådant är en himmelskriande orättvisa. Hvarföre? frågen J. Jo,emedan den som i Sverge anlägger en väfnadsfabrik, bar gjort en så patriotisk handling, att han är berättigad till helt andra fördelar, än samhälletsöfriga medborgare.