Art kelforfattarens aslagt, ODESUldig Jall all Saga nej eller ja till densamma, men skulle de säga nej, återkommer ssken till sin förra ståndpunkt: den nemligen, att Ständernas beslut vid sista riksdag, af Konungen sauktioneradt, är förbindande. Artikeln är i öfrigt på det vanliga och ökända sättet späckad, med smakliga ingredienser åt de splittrade ståöndsintressena, och innehåller en och annan svår nöt att bita på, vederbörligen placerad å de ställen, der en bit ämnas åt oppositionen och periodiska pressen. Jordbruket At. e. lider icke af skatter utan af skuldsättning, tillkommen genom begäret att köpa, uten förmåga att betala. Jordbrukaren som, af hvad synes i Hallisgs tal angående detta ämne, icke har att vänta något af BorgareStaåndet,? bör dock kunna påråkna Bonde-Ståndet,som ej skall låta förleda sig genom skenfagra framställningar, hvilka åsyfta att göra Bönderva till arrendatorer i stället för hemmansägare, och förvandla dem från fria Odalmän till arma backstvgusittare. Detta Stånd skulle eljest betaga sina principaler den i hvarje by, hvarje hemman, så ifnet efterlängtade förmån att få låna mot 4 roc. i stallet för 6, hvilken förstnämda ränta landtmannen icke är så inskiänkt, att han icke gerna vill betala. Äfven bör man kunna påräkna i denna sak Adeln och Presterskapet, som begge äro för nära fästade vid landtmannantresset, att de ej hjelpande sig sjelfva också äro beredvilJige att lemna hjelp åt andra. I artikeln klagas väl öfver, att ?man hört Preste-Ståndet i senare tider alltför myctet akta på de tidens tecken, dem en sjelfsvåldig tryckpress utmålat såsom sanningens bärolder; men detta ?måste sakna grund, då Svenska Presterskapet nog känner sitt åliggande att vara tidsandans ledare, men icke dess lifegne. Adeln, härstammande från alla samhällsklassers gemensamma vagga (förmodligen Noachs; ark?) och dessutom upphöjd genom vapnens är:a, skall då den försvarar landtmannen, deraf den sjelf utgör en del, påminna sig sitt eget anseende och ursprung. Slutligen måste nedsättningen af räntefoten blifva en ovilkorlig följd af linet; och således skulle Handtverkaren, som drifver rörelser med linsdt förlag, se sin dagliga börda lättad; hvarje husfader skall inse möjligheten, att åt siva varn lemna åtminstone någon frukt af ansträvgda bemödanden och redbarbet i lynne, sans i handling, som f ålder tillhört Sverges inbyggare, men som financiella oredor varit på vägen att förstöra, skall med förnyad styrka from:räda och blifva en skön minnesvård ät dem, som bidragit att förminska ränrtefoten, tillintetgöra penningeockret och stadga förmögenbeten derigenom att landtmannen erhållit utvägar att genom en. redbar och nyttig verksambet underhålla sig och sin familj, utan att vara någons slaf. Sådan är Artikelns bufvudsakliga innehåll; och i sanning måste vi tveka att betrakta den närmare; ty, alt döma af allt, måtte det icke finnas något val emellan att anse det nya 2-milions Stats-Lånets kassakista acticgen vara det förvariogsrum hvari Prometheus gömt den himmelska elden, eller den ark, hvari hans svägerska, den frestande Pandora, dolt alla de olyckor Gudarne ämnat åt jorden, Måtte ändå åtminstone såsom i den, hoppet finnas qvar på botten! q Men, skämt för sig. Saken bar en betänklig sida. Artikeln är säkert en förelöpare till de flere intressanta bitar vi snart hafva att vänta i den nya Stats-Tidningen; detta visar sig af den djupa beräknisg på intressenas och på de rethoriska bildernas veraniogar; och man måste deraf ana, att på ett eller angat sätt en ny tid stundar. Viäro emedlertis! så obevekliga och enfaldiga, att vi ännu omöjligt kunna af allt detta öfvertygas i hufvudsaken, Vi hafva nemligen aldrig ansett det vara af vigt, om Regering och Ständer besluta eller icke besluta ett Låns upptagande till 4 procent och dess återutläning till samma ränta, m. m. utan endast om ett sådant Lån, utan förlust, verkligen kan fås mot I procent, samt om det kan organiseras och administeras utan så stora kostnader, att ännu en eller två procents årlig ränta måste utöfver de lofvade 4 procent erläggas. Det är detta, hvarom man bör först söka öfvertyga allmänheten; ty att inbilla den, att ett vid förra Riksdag beslutladt, sedan annonseradt, men icke erhållit Lån, skulle vara af samma natur, som våra lag förändringåt; m. m,, torde så mycket mindre lyckas, som det bevis Artikelförfattaren och Konstitutions-Utskottets Ordförande darföra framdrava ckulla kan