ändamål. Detta är, som han försäkrar, icke menniskans lycksalighet, utan en städse fortgående utveckling af de anlag, hvarigenom menniskan höjer sig öfser de öfriga djuren.? Utvecklingen af dessa högre anlag skulle således icke, efter Skaparens afsigt, hafva till syfte menniskans sällhet? I sanning vackra föreställningar om både Gud, menniskan och samhället! Lika mycken ordning röjer författaren allt igenom i den vetenskapliga uppställningen af sina satser, som Konseqvens och djupsinnighet i deras genomförnisg. Sålunda räknar han till medlilen för uppnåendet af statens högsta ändamål: 1) motarbetandet af undanrödjandet af de hinder som naturen sätter deremot. Dessa hinder äro öfversvämningar, missväxt, eldsvådor, kolera morbus m. m. hvarföre staten anlägger fördämningar, ma2gasiner, brandförsäkringar, karantäns anstalter, vägar, m. m. sjukhus, kanaler, broar, postinrättningar m. m. 2) att tillräckliga medel anskaffas och försäkras till medborgarnes fysiska välstånd, hvilket sker genom goda civila och ekonomiska lagar. De här ofvannämda anstalterna och lagarna höra till en fullt utvecklad och civiliserad stat. Först efter sedan författaren anfört dem, kommer han likväl till det som är all samhällsivrättnings första och oundgängliga vilkor, och som ursprungligen tvungit menniskor, att förena sig i samhällen, nemligen skyddet till lif, fribet, ära och gods emot invärtes och utvertes fiender, Han slutar således med det, hvarmed han borde börja. Efter att sålunda hafva på sju sidor affärdat staten i allmänhet, dess ändamål, och medlen för dettas uppnående, kommer han änteligen till statens ursprung, hvilket han försäkrar härleda sig, dels af naturen, delt af förståndet och förnuftet. Detta ursprung, hvilket torde vara nyttigt, att först beskrifva, när man ville gå följdriktigt till väga, bärleder han först ifrån familje-förbindelsen, därefter från stamförbindelsen, och från denna låter han staten bilda sig. Härvid förnekar han likväl det såkallade samhällskontraktet, äfvensom det vanligen antagna natvrtillståndet, och grundar både samhälsinrättningen och rcedlemmarnes rättigheter evdast på förnuftiets idd om staten, helst staten är ett slutet helt af egen beskaffenhet och bestämmelse. Det bör emedlertid anmärkas, att han i en föregående not försäkrat, att utom samhället existerar icke någon egendom, utan blott en besittning. Han har således sjelf här antagit det naturtillstind han förnekar, och det måste medgifvas, att, oagtadt alla de invändningar, som kunna göras mot föreställningen af ett sådant, är det likväl lättare, att antaga det, än att förbise det, när man vill uppstiga till teorien om staters bildande. Visst är åtminstone att denne Författare icke synes vara rätta mannen, att lösa de tvifvelsmål och vederlägga de inkast, som härvid kunna uppstå. Förf. antager, att i hvarje samhälle, som håller 4 att utveckla sig, bildar sig vanligen en presterlig kast, en arbetande, och sluteligen en krigarekast. Efter Ref. tanka är emedlertid förhållandet att detta vanligen borde heta ovanligen; ty merendels är i alla börjande stater hvar och en samhällsmedlem på en gång krigare, och man torde kunna antaga såsom säkert att på de ställen, der rågon egentlig kastfördelning funnits, har den endast uppkommit antingen genom främmande eröfring eller genom inhemskt förtryck. Frivilligt har den troligen ingenstädes bildat sig. Vid frågan om statsmaktens uppkomst och fördelning, förnekar Författaren på en gång det Gu: domliga ursprunget, delegationen och folkets suveränitet. Man torde då vara nyfiken att veta hvarpå han grundar denna makt. Härom lemnas likväl ingen annanyupplysning, än en hänvisnirg till sid. 8 — 16. Slår man upp dessa sidor, så finna vi dock ingenting annat, än att det förut omnämde ordandet om statens ursprung, och huru samhällsinrättningen måste deduceras från förnuftets idd. Vi blifva således lika kloka på grunden för statsmaktens uppkomst, och troligen är Författaren det äfven. — Statsmakten fördelar han itre grenar: den Lagstif-: tande, der Lagskipande och den verkställande el!ler exeku!iva. Således åter samma förvirring i begreppen och samma ovetenskaplighet med anspråk på grundlighet! Den gamla godkända fördelningen i tvenne klasser: den lagstiftande och den verkställande, var icke nog. Domsremakien och den exe