ändamål. Detta är, som han försäkrar, icke men-
niskans lycksalighet, utan en städse fortgående
utveckling af de anlag, hvarigenom menniskan hö-
jer sig öfser de öfriga djuren.? Utvecklingen af
dessa högre anlag skulle således icke, efter Skapa-
rens afsigt, hafva till syfte menniskans sällhet? I
sanning vackra föreställningar om både Gud, men-
niskan och samhället!
Lika mycken ordning röjer författaren allt ige-
nom i den vetenskapliga uppställningen af sina sat-
ser, som Konseqvens och djupsinnighet i deras ge-
nomförnisg. Sålunda räknar han till medlilen för
uppnåendet af statens högsta ändamål: 1) motar-
betandet af undanrödjandet af de hinder som na-
turen sätter deremot. Dessa hinder äro öfversväm-
ningar, missväxt, eldsvådor, kolera morbus m. m.
hvarföre staten anlägger fördämningar, ma2gasiner,
brandförsäkringar, karantäns anstalter, vägar, m. m.
sjukhus, kanaler, broar, postinrättningar m. m. 2)
att tillräckliga medel anskaffas och försäkras till
medborgarnes fysiska välstånd, hvilket sker genom
goda civila och ekonomiska lagar. De här ofvan-
nämda anstalterna och lagarna höra till en fullt
utvecklad och civiliserad stat. Först efter sedan
författaren anfört dem, kommer han likväl till det
som är all samhällsivrättnings första och oundgäng-
liga vilkor, och som ursprungligen tvungit menni-
skor, att förena sig i samhällen, nemligen skyddet
till lif, fribet, ära och gods emot invärtes och utver-
tes fiender, Han slutar således med det, hvarmed
han borde börja.
Efter att sålunda hafva på sju sidor affärdat
staten i allmänhet, dess ändamål, och medlen för
dettas uppnående, kommer han änteligen till statens
ursprung, hvilket han försäkrar härleda sig, dels
af naturen, delt af förståndet och förnuftet. Detta
ursprung, hvilket torde vara nyttigt, att först be-
skrifva, när man ville gå följdriktigt till väga, bär-
leder han först ifrån familje-förbindelsen, därefter
från stamförbindelsen, och från denna låter han sta-
ten bilda sig. Härvid förnekar han likväl det så-
kallade samhällskontraktet, äfvensom det vanligen
antagna natvrtillståndet, och grundar både samhälsin-
rättningen och rcedlemmarnes rättigheter evdast på
förnuftiets idd om staten, helst staten är ett slutet
helt af egen beskaffenhet och bestämmelse.
Det bör emedlertid anmärkas, att han i en före-
gående not försäkrat, att utom samhället existerar
icke någon egendom, utan blott en besittning. Han
har således sjelf här antagit det naturtillstind han för-
nekar, och det måste medgifvas, att, oagtadt alla
de invändningar, som kunna göras mot föreställningen
af ett sådant, är det likväl lättare, att antaga det,
än att förbise det, när man vill uppstiga till teori-
en om staters bildande. Visst är åtminstone att
denne Författare icke synes vara rätta mannen, att
lösa de tvifvelsmål och vederlägga de inkast, som
härvid kunna uppstå.
Förf. antager, att i hvarje samhälle, som håller
4 att utveckla sig, bildar sig vanligen en prester-
lig kast, en arbetande, och sluteligen en krigare-
kast. Efter Ref. tanka är emedlertid förhållandet
att detta vanligen borde heta ovanligen; ty mer-
endels är i alla börjande stater hvar och en sam-
hällsmedlem på en gång krigare, och man torde
kunna antaga såsom säkert att på de ställen, der
rågon egentlig kastfördelning funnits, har den en-
dast uppkommit antingen genom främmande eröf-
ring eller genom inhemskt förtryck. Frivilligt har
den troligen ingenstädes bildat sig.
Vid frågan om statsmaktens uppkomst och för-
delning, förnekar Författaren på en gång det Gu:
domliga ursprunget, delegationen och folkets suverä-
nitet. Man torde då vara nyfiken att veta hvarpå
han grundar denna makt. Härom lemnas likväl in-
gen annanyupplysning, än en hänvisnirg till sid. 8
— 16. Slår man upp dessa sidor, så finna vi dock
ingenting annat, än att det förut omnämde ordandet
om statens ursprung, och huru samhällsinrättningen
måste deduceras från förnuftets idd. Vi blifva så-
ledes lika kloka på grunden för statsmaktens upp-
komst, och troligen är Författaren det äfven. —
Statsmakten fördelar han itre grenar: den Lagstif-:
tande, der Lagskipande och den verkställande el!-
ler exeku!iva. Således åter samma förvirring i be-
greppen och samma ovetenskaplighet med anspråk
på grundlighet! Den gamla godkända fördelningen
i tvenne klasser: den lagstiftande och den verkstäl-
lande, var icke nog. Domsremakien och den exe-