godas sak likval ICEe annal än vinna, ty proiningen skärper eftertankan och eftertankans redbara frugt blir alltid till slut en öfvergång till den sanna liberalismen. Äfven hos den, som med afsigt förvillar sig, ursägta vi väl icke denna afsigt, men vi skola åtminstone ej neka honom rättvisal om han till det minsta är konseqvent i sitt syfte, och Ilogisk i sin tankegång. I vår tid är det egentligen endast tvenne principer, som dela verlden: frihetsbegäret och maktbegäret. Man måste sluta sig till endera af dessa principer. Man kan medgifva, att friheten någongång kan förvilla sig om medlen , och att absolutismen kan stundom medföra något godt; men att för förvillelsens skull vilja fördömma friheten, eller för den tillfälliga nyttan hylla förtrycket, vittnar om ett lyte i tankan eller i hjertat, Intet stort förstånd, ingen högre kraft gifves, som icke ärligt och öppet bekänt sig till endera. Att emellan dem vilja smyga sig fram på en medelväg, att skrytsamt låtsa sig tillhöra intetdera, att ej våga svärja någonderas fana, röjer antingen, att man ej har förstånd till ett sjelfständigt val, eller icke mod att förklara sig, innan man vet på hvilkendera sidan segern kan komma att förklara sig, och att man till dess ej vill stöta sig med någondera. Det är denna ljumhet och sjelfklokhet, som mäst af allt är föragtlig, och som man verkeligen har svårast att slå ur fältet, emedan den aldrig inlåter sig i en ärlig strid. Det är krypskytten som smyger omkring i buskarna, afbidande stridens utgång, för att kasta sig öfver bytet, men som de öppna fienderne borde göra gemensarn sak att utrota. Beklagligen hör Författaren till denna klass, hvilket Ref. nu skall försöka bevisa. Det bör likväl, innan vi gå vidare, erkännas, att Författaren hvarken synes gynna absolutismen aller aristokratien; att han medger, det makten syfiar på ait u!vidga sig, att aristokratien varit förderflig för både folk och regenter, samt att med vår egen adelingenting annat är att göra, än att låta densamma upprätthålla sig sjelf så godt den kan och vill. Detta sistnämda tillägg torde kunna tjena såsom ett litet bevis på författarens tydlighet och bestämdhet i stilen. Att medgifva en korporation, hvars onytta man erkänner, rättigheten att upprätthålla sig sjelf så godt den vill, är en vårdslöshet i uttrycket, som man icke borde vänta hos den Akademiske läraren och hos vetenskapsmannen, som uppstår med förklarad afsigt att docera och tillrättavisa. Meno denna afsigt, huru har han fullföljt den? Skriften ger sig utseende af att vara i vetenskaplig form, fördeiti kapitel och paragrafer, med sina underafdelningar; den tyckes vilja utreda de allmänna begreppen öfver ämnet, för att på denna utredning bygga tullämpningen. Låtom oss då se huru författaren verkställt sitt åtagande. I första kapitlet: Om staten i allmänhet, dess ändamål m. m., der det uppgifves hvad som hörer till en stat, säges detta vara; ett folk; att föreningen är stelfständig, en offentlig makt och ett bestämdt land, Hvar och en torde inse, att denna definition är ett pedanteri, ty att en stat ej finnes, utom ett folk, och ett land, hvarest detta folk kan bo, är så solklart, det inger lär fordra, att det skall nämnas, än mindre bevisas. Men om man ändtligen vill gå så långt i grundlighet, så fordrar likväl tankeföljdens orduing en helt anvan uppställning. Man måste då börja med landet och derifrån komma till folket, som skall bebo det. Dessa äro de båda hufvudreqvisita, hvilka rätteligen ej borde förblandas med någonting annat; ty den offentliga makten blir sedan en följd af samhällets utbildning och står ej i något theoretiskt sammanhang med de båda råämnena, om vi så få kalla det, landet och folkstammen. Föreningens sjelfständighet hör ännu mindre hit, ty utom den är hvarken en stat tänkbar eller någon högsta makt i densamma. För att emellertid visa huru författaren resonerar, kopiera vi denna lilla stiof: Alt föreningen är sjelfständig, d. v. s.i anseende till sina inre angelägenheter oberoende af hvarje annan stat. Det hgger i begreppet af stat, att den äger efter eget bepröfvande ordua sina inre angeligenheter, så vida sådant kan ske utan förfång för andra stater. Historien visar ock, att intervention (inblandning), i synnerhet om den varit icke blott diplomatisk, utan beväpnad, merendels blifvit begagnad till andra staters kufvande.? EESom man ser, har författaren har icke allenast sskenat förbi sitt egentliga ämne, som var uppstållningen af statens elementer, utan äfven hoppat in