godas sak likval ICEe annal än vinna, ty proiningen
skärper eftertankan och eftertankans redbara frugt
blir alltid till slut en öfvergång till den sanna li-
beralismen. Äfven hos den, som med afsigt förvil-
lar sig, ursägta vi väl icke denna afsigt, men vi
skola åtminstone ej neka honom rättvisal om han
till det minsta är konseqvent i sitt syfte, och Ilo-
gisk i sin tankegång. I vår tid är det egentligen
endast tvenne principer, som dela verlden: fri-
hetsbegäret och maktbegäret. Man måste sluta sig
till endera af dessa principer. Man kan medgifva,
att friheten någongång kan förvilla sig om medlen ,
och att absolutismen kan stundom medföra något
godt; men att för förvillelsens skull vilja fördömma
friheten, eller för den tillfälliga nyttan hylla för-
trycket, vittnar om ett lyte i tankan eller i hjer-
tat, Intet stort förstånd, ingen högre kraft gifves,
som icke ärligt och öppet bekänt sig till endera.
Att emellan dem vilja smyga sig fram på en me-
delväg, att skrytsamt låtsa sig tillhöra intetdera,
att ej våga svärja någonderas fana, röjer antingen,
att man ej har förstånd till ett sjelfständigt val,
eller icke mod att förklara sig, innan man vet på
hvilkendera sidan segern kan komma att förklara
sig, och att man till dess ej vill stöta sig med nå-
gondera.
Det är denna ljumhet och sjelfklokhet, som
mäst af allt är föragtlig, och som man verkeligen
har svårast att slå ur fältet, emedan den aldrig inlåter
sig i en ärlig strid. Det är krypskytten som smy-
ger omkring i buskarna, afbidande stridens utgång,
för att kasta sig öfver bytet, men som de öppna
fienderne borde göra gemensarn sak att utrota.
Beklagligen hör Författaren till denna klass, hvil-
ket Ref. nu skall försöka bevisa. Det bör likväl, in-
nan vi gå vidare, erkännas, att Författaren hvarken
synes gynna absolutismen aller aristokratien; att han
medger, det makten syfiar på ait u!vidga sig, att
aristokratien varit förderflig för både folk och regenter,
samt att med vår egen adelingenting annat är att gö-
ra, än att låta densamma upprätthålla sig sjelf så godt
den kan och vill. Detta sistnämda tillägg torde
kunna tjena såsom ett litet bevis på författarens
tydlighet och bestämdhet i stilen. Att medgifva en
korporation, hvars onytta man erkänner, rättighe-
ten att upprätthålla sig sjelf så godt den vill, är
en vårdslöshet i uttrycket, som man icke borde
vänta hos den Akademiske läraren och hos veten-
skapsmannen, som uppstår med förklarad afsigt att
docera och tillrättavisa.
Meno denna afsigt, huru har han fullföljt den?
Skriften ger sig utseende af att vara i vetenskaplig
form, fördeiti kapitel och paragrafer, med sina un-
derafdelningar; den tyckes vilja utreda de allmänna
begreppen öfver ämnet, för att på denna utredning
bygga tullämpningen. Låtom oss då se huru för-
fattaren verkställt sitt åtagande.
I första kapitlet: Om staten i allmänhet, dess än-
damål m. m., der det uppgifves hvad som hörer
till en stat, säges detta vara; ett folk; att förenin-
gen är stelfständig, en offentlig makt och ett be-
stämdt land, Hvar och en torde inse, att denna
definition är ett pedanteri, ty att en stat ej finnes,
utom ett folk, och ett land, hvarest detta folk kan
bo, är så solklart, det inger lär fordra, att det skall
nämnas, än mindre bevisas. Men om man ändtli-
gen vill gå så långt i grundlighet, så fordrar likväl
tankeföljdens orduing en helt anvan uppställning.
Man måste då börja med landet och derifrån kom-
ma till folket, som skall bebo det. Dessa äro de
båda hufvudreqvisita, hvilka rätteligen ej borde för-
blandas med någonting annat; ty den offentliga mak-
ten blir sedan en följd af samhällets utbildning och
står ej i något theoretiskt sammanhang med de bå-
da råämnena, om vi så få kalla det, landet och
folkstammen. Föreningens sjelfständighet hör ännu
mindre hit, ty utom den är hvarken en stat tänk-
bar eller någon högsta makt i densamma. För att
emellertid visa huru författaren resonerar, kopiera
vi denna lilla stiof:
Alt föreningen är sjelfständig, d. v. s.i an-
seende till sina inre angelägenheter oberoende af
hvarje annan stat. Det hgger i begreppet af stat,
att den äger efter eget bepröfvande ordua sina inre
angeligenheter, så vida sådant kan ske utan förfång
för andra stater. Historien visar ock, att interven-
tion (inblandning), i synnerhet om den varit icke
blott diplomatisk, utan beväpnad, merendels blifvit
begagnad till andra staters kufvande.?
EESom man ser, har författaren har icke allenast
sskenat förbi sitt egentliga ämne, som var uppståll-
ningen af statens elementer, utan äfven hoppat in