SE RE SA RAR PE NEAR AA DEE FER SEEN MAIA SARAS FANA DANA ABER a Rn BEVIS PÅ BEVISNINGSSÄTTET HOS PROHIBITIV-SYSTEMETS FÖRFÄKTARE. Vi torde få anmoda Läsaren, enligt det i gårdagsbladet gjorda förbehåll, a!t ru skänka oss sin uppmärsamhet till ett närmare skärskådande af de argumenter som en af prohibitivsystemets ifriga förfäktare uti en derstädes intagen artikel framställt. Då detta anförande blifvit för sin förmenta sakkännedom företrädesvis valdt till ett offertligt försvar för systemet, och vi snart få tillfälle undersöka halten af de fakta, i hvilka denna sakkännedom skall vara innefattad, så skall deraf utan 1vifvel bäst skönjas på hvilka stöd helasystemet hvilar. En af de satser uti det ifrågavarande anförsndet till Tullkommittgen, vid hvilka vi hafva minst att erinra, men hvilka icke egentligen höra till hufvudsaken, är yrkandet af en oinskränkt visitationsrätt såsom vilkor för möjligheten af de inhemska manufakturernas täflan med de utländska. Det gäller om all lag, att den är ändamålslös, så framt icke nödiga åtgärder att kunna verkställa den, tillika vidtagas. Men mycken fråga är likväl om man kan vända om sattsen och säge, att blott visitationsrätten finnes, så skulle förbuden förekomma lurendrägeriet. Det har tillräckligt blifvit bekräftadt af alla tiders erfarenhet, att om behof eller mode fordrar en utländsk varas förbrukning så äro alla förbud fruktlösa att förekomma dess införande. Författaren af det insända anförandet torde sjelf medgifva att ingen betydligare detaljhandlare med tyger och modevaror finnes, bvarken i hufvudstaden eller rikets öfriga städer, som icke stundom handlat med förbudna varor, och tilläggom som icke varit nödsakad att göra det, för att hafva sitt lager sorteradt. Sådant erkänna de sjelfve otvunget, och allmänna opinionen har så litet lagt dem denna lagstridiga handel till last, att vi äre öfvertygade, det insändaren icke ett ögonblick uti sällskapslifvet förmärkt missaktning mot någon af desse medborgare, derföre att den senare hållit konsumenterne tillhanda varor, som varit förbjudna till införsel , men likväl allmänt brukats till ech med vid hofyvet och inom de högste Embetsmännens familjer. Vi befara storligen , att så länge förbud finnas, skall denna opinion icke betydligt ändra sig, och så länge opinionen icke ändras, skall man förgäfves tillita äfven visitationsrätten såsom ett arkanum till lurendrejeriets utrotande. Vi öfvergå nu till en korrt granskning af sjelfva hufvudargumenterne. Författaren tror sig kunna igenfinna orsaken till utveckligen af ett lands moraliska krafter uti det förtroende en regering genom ett sällan ombytt styrelsesystem nödvändigt måste förskaffa sig, likasom utvecklingen af de industriella måste ske genom stabilitet i den ekonomiska lagstiftningen. Tdet senare 2fseendet har Förf. yrkat, att om förbud skulle försvinna borde man följa Norra Amerikas exempel af förordvingars utfärdande, som först efter 10 år blefve gällande, hvilket för de idkare, som ej tilltrodde sig kunna töfla med utlänningen vore tillräckligt att realisera deras tillgångar och öfverflytta dessa, jemte deras arbetsförmåga , på andra företag. Insändaren har visserligen till en del rätt uti titt yttrande om nödvändigheten att sällan ombyta Styrelsesystem ; rmuen om detta system är orättvist och uppåt. väggarna, så skall utan tvifvel den moraliska kraftenså vidt den beror på förtroendet ttll Sty(RR RA RASER ERE TTT rn, CK SKER TTT FT RT TETT—