Fe ru HAR uUuLjaluS AL UClU LI IadAillUsAL. TCiutuvall all gen kan förhindra utlänningen att insätta sine penningar uti det inland:;k2, om benom godt synes, eller inlänningen att insätta sina i det utländska? Nej, säger man: inlänningen har intet silfver att insätta: Men detta är ju falskt argumenteradt, enär det af honom b-ror, att uttaga silfver ur Banken för sina sedlar, och derefter äter insätta samma silfver för Riksgäld:-Caontorets räkning (enligt A. D:s förslag), om för öfrigt vilkoren för lånet äro sådane, att de locka honom dertill. Orsaken, hvar ör låns uppgörande direkte med utlänningen är bältre, är således den, att om det cosotraheras t. ex. i Hamburg eller Amsterdam, om silfver, så inkommer nytt silfver i Banken, hvilket man hittills ansett för nyttigt. ÅAlminstone ansågs det så 1829 och 1830, till och med af ÅA. D.; men mycket, som då ansågs för nyttigt, har under den långa tiden sedan kunnat råka i glömska. Jag har icke årea 1829 och 1830 ansett Banken behöfva nytt silfver. Utom det financielt enfaldiga i hela denna Artikelförfattares tanka om vigten af nytt silfver i Banken. borde han skämmas att göra sig så obekant med sakerna, för att få beljuga den enskilta representanten. Honom är det icke obekant, att jag, och de med mig liktänkande representanter år 19829, då pluraliteten ville låta Banken vexla med 5-8 fond, hvaraf en del måste anskaffas genom silfverköp, yrkade att Ständerna skulle anbefalla vexlingen genast med 5-9 fond, som Banken då ägde; men han ville förmodiigen framkasta denna osanning, för att nedsätta de representanters anscende, som då förutsado hvad erfarenheten besannat, och hvad Rikets Ständer äfven nu ansett sig kunna stadga: ncemligen att 5-15:delar voro nog, för att börja och underhålla Bankens vexling: en sanning, som, om den 1829 blifvit erkänd, aflägsnat många allmänna lidanden och enskilta olyckor. Att jag tagit i betraktande, att allt publikt lån är både inländskt och utländskt, synes deraf, att jag grundat hela det förslag jag vid mitt yttrande om den Kongl. Propositionen afgifvit, uppå den nu genom realisationen inträdda möjligheten, att äfven utländska kapitaler kunna i landet indragas; och det är en förvillande framställning, att det skulle betyda det ringaste om lånet i silfver eller sedlar af RiksgäldsKontoret upptoges; ty — sjelfva Myntbestämnings-Lagen gör en sådan skillnad i ett publikt lån till ett nonsens; hvilket Minerva gerna må hafva förbehållet åt sina Inasändare. 2:0 Vill ÅA. D. alt Riksgälds-Koatoret skall omedelbart befatta sig med utlåningen. Men detta är uppenbarligen en vida esäkrare method, än att låna penningarne åt stora bypotheksföreningar med solidarisk ansvarighet, och skulle åter förvandla Riksgölds-Konteret till en Diseont. och fordra ett antal af nya tjenstemän. Det är icke sannt, att nya tjenstemän i Riksgälds-Kontoret skulle behöfvas, om uppoch utlåning der organiserades; ty, detta verk, som på sätt jagi mitt yttrande sagt, nu skall sluta sin sedelutgifning, får derigenom en hop tjenstemän öfverflödiga, som i annat fall måste pensioneras, derest de icke uppdragas annan sysselsättning i Kontoret. Förvillelse är det, att ett Statslån kunde upptagas och penningarne direkte utlånas genom Hypoteksföreniugarna, utan att ett sådant lån måste kostsamt organiseras, samt af en särskilt administration förvaltas; ty, som en hvar finner, kunna ej Hypoteksförenipgarna åtaga sig direkta affärer med utlänningen, för räntan och amortissementet. E 3:o Vill A. D., att Riksgälcs-Kontoret icke skall fi utlåna högre summa, än 20,000 R:gr. — Hvarföre så? Finnes härtill något skäl, i fall säkerhet erbjudes för en störLEN re summa! Flera skäl kunde finnas till att bestämma ett maximum vid utlåningen. Om min siffra (20,000 Rdr) ej är den rätta, kan sådant afhjelpas. Men mitt skäl är: att staten har ingen nytta af de stora possessionernas sammanhållande i en skuldsatt ägares hand, utan vida större fördel att få dem förd.lta ibland de idoga klasserna, som äga tillräckligt kapital och kredit för att rätt vårda och sköta mindre delar deraf. 4:o Vill A. D. att Riksgälds-Kontoret skall vinna en balf procent på affären. — Hvarföre så? Ändamålet är ju icke, att preia landtmannen? En hvar inser att jag hvarken kunnat åsyfta att förskaffa Riksgälds-Kontoret någon vinst, eller att detta verk efter mitt förslag vinner 1-2 proc. på affären. En half proc. af 2 millioner är 10,000 Rdr Speeie. Men Administrationskostnaden, utsökningsoch brefyvexlingskostnader m. m,, skola förut betäckas; och vinsten blir således problematisk, Om den uppstår, kunna Ständerna ju låta den ingå i Amortissementet! Kunde det någonsin vara allvar, att på det sätt Regeringen föreslagit, i verkligheten erhålla ett utländskt lån åt de lånebehöfvande Jordbrukarne, får man Hog se huruvida 1-2 proc. betäcker kostnaderna; men mera derom här nedanföre. Dessutom har jag med denna 1-2 proc. afsett, att kunna förbjuda enskilta dusörer m. m., som eljest vida mer stegra låntagarens kostnader. 5:0 Vill A. D. att jordägaren skall betala 5 procent. — Hvarföre så? Kan jordägaren verkligen göra det utan för20) AA I FU FO