valtnirg eler vården om förråderna. Talarens öf-
vertygelse vore tvertom, att de af Hr M. vårdades
ganska väl: så hade han åtminstone bört personer
med bekantskap härom säga. Han visste ganska
väl, att Hr M. icke vore den, som disponrrade
medlen, och det vore blott emot dessa dispositioner
han riktat sitt klander3; påstående allenast, att de
i förråden befintliga materialier måtte användas
till beväringens beklädnad. Derom hade ban sjelf
redan för några månader sedan gjort motion, och
ban hade tyckt sig finna, att Hr Lefrgn för några
plenidagar sedan varit af enahanda åsigt. — Hvad
angick Frih. Boyes med så mycket emfas utförde
detlamation emot förstärkta StatsUtskottet samt det
Testamente, att öppras af en efterverld, som Frih.
har upprättat för sig sjelf och dem, som talat för
de angelägna anslagen till vapen och beväring, så
torde hvar och en som haft öron att höra, icke
kunnvatZundgå att bemärka, det klandret mot Sty-
relsen förnämligast gått derpå ut, att Styrelsen
haft bespard en tillgåovg t. ex. af inalles 3o,o0vo Rdr
för Gardes-regementenaz; alt hon haft tillgångar
för lönförhöjningar för reserv-upplag, men saknat
tillgångar till Beväringens beklädnad och beväip-
ning m. i. d.
Beträffande det ärorika testamentet, så vore Ta-
laren långt ifrån, att afundas testamentarierne; han
tvertom hoppades, att icke hafva, och aldrig få på-
got legat i detta testamente.
Hr ar DALSTRÖM: Han hade i förra plenum nvöd-
gats uppdraga en mörk tafla öfver en del af gevä-
rens tlistånd. Det var med smärta han nu såg sig
nödsakad att göra en dylik skildring öfver tillstån-
det med beväringens beklädnad. Skuggan af denna
tafla föll dock ej på Regeringen: den fill på re-
presentationen, som bade vägrat avslag, nödvändiga
för rikets försvar, När talaren blifvit delaktig af
den dytbara rättigheteu, att yttra sig öfver fäder-
neslandeis angelägenheter, hade han trott, att dess
stora sak här skulle behandlas med lugn, sans, erfa-
renbet, upplysning m. m. Han hade icke väntat
sig att bär få höra det toma skrän, som ban fått
läsa i trycksvärta, uti dagbladen o. s. v. Han öf-
vergick rn till ämnet: Beväringens beklädnad.
Denna vore verkligen af usel beskaffevhet. Månra
saker voro sedan 1913 eller 1814; kläderna voro
försedda med lapp, på lapp och kunde ej kallas an-
pat än trasor. Kapotterna voro durchsigtiga, fingo,
för att spara dem, ej nyttjas mer än vid vakter,
eburu en och annan befälhafvare stundom i detta
fall nödgats handla mot föreskrift; klädesbyxor fuu-
pos ej, utan manskapet måste åtnöja sig med de
arala förslitna linnebyxorna; tschakoer saknades äf-
ven till stor del. Det kunde endast bli med en
sorglig känsla, som Beväringen under dylika förhål-
landen började sina vapenöfningar. Talaren hyste
dock en djup vördvad för regeringen, för hvad den
velat göra, och frambar härmed sin varma tacksä-
else för sina kamrater i armän, som ej afskräckts af
alla dessa brister, uten i trotts af dem kunnat nå-
got uträtta. Han bade åren 1808 och 1809 varit
vittne till huru nationens ungdom, denna landets
blomma då blifvit behandlad. Han hade sett de
unga krigarna bära gevären på halfnaskne armar,
med mod och glädje afvakta orderve att marchera
framåt; men han kade äfven sett dem, i brist af
det nödvändigaste, dö under välsignelser öfver sitt
lend och sina anförvanter. Den kallsinnighet, hvar-
med man afslagit det begärta extra anslaget af
139,000 R:dr, trodde Hr af D. härröra från rättig-
heten att lega, hvarigenom den rike kunde för en
50 riksdalerssedel vältra på den fattiga bördan af
faderneslandets försvar. Han önskade högligen, att
denna rättighet måtte upphöra, såsom det skett i
Preussen, där Prinsen och Bankierens son stå i le-
det, så väl som den ringaste, o. 8. v.
Herr MÖLLERHJELM upplyste, att Beväringens
kläder väl voro hårdt slitn2, men dock ej kunde egent-
ligen kallss trasor, ty de voro lappade. En ny
uppsätining däraf för 1500 man, var väl påbörjad,
men ej ännu ful:bordad, emedan tchakoer, boj och
knappar fattades; men om Ständerca tilläto, att
reserv-!örsädet fick härtill användas, kunde visser-
ligen 8oc0 man Beväring dermed beklädas.
Frih. BOYE återtog vu, och hade af Hir Lef-
rens, Mötllerbjelms och af Dalströms upplysningar
funnit sig fullkoml. föranledd att bifalla det af
Reg, begärda anslaget. I avledning af Hr Dalmans
framstillving erinrade han om ett Fransyskt ord-
språk, gärgse under Napeleons krig: Il ment com-
me un bulletin, Fribh. visste ej om det här i Sver-
mm abiulla de nia länga fnunan man fnce till artonde