Pl iCUCK SA Ua hed rr Ut Ulldlt S5StadlUlUutllbsy div
gärder i afseende på de extra avslagen, och ansåg
dem vttrycka ungefär detsamma som man 1 andra
stater kaliar vägrende af budgeten. Man hade yr-
kat att bevrining borde föreies för påståenderna om
m:sshw hållniog. I detta fall eriorade Tal. om svå-
righeten, att ingå 1 detalj på detta rum men ban
hade förut citerat flera omständigheter, som bevisa
decna misshushållning; och af det mindre knuude
man sluta till det större. T:bren upprepade
pu jemväl nigra sådana fakta, sisom att man lät
ötverskära klädet åt armeen, hvarigenom det blef
dyrare, att stora summor nedlades i onödiga fastniags-
byggnader 2. m, För oigon längre tid sedan hade
en sådan fästning blifvit påbegyut 1 Skåne, men å-
ternedrifven och Tal, hoppades få upplefva den tid, då
äfven arbetet vid Karlsborg skulle upphöra, emedan
ben var öfsertygad, att den stund eo fievde kunde
komma att belagra denna fästning, funnes icke mera
ågot Sverge. För öfrigt skildrade han i korrthet,
huru Begeringeo lade hinder för allopisicnsyttring,
hvilken kunde bidraga till känuedem om den östra
grannens verkl. ställning, medan man å ena sidan
gat en för oss nedslående målsing af dess stora
makt, såsom ett medel att förmå nationen til an-
slag.
Generalen Frih. Fravc Spirre och Frih, Silfver-
scojöld uppehöllo sig ej vid det allmänna af frågan,
men gjorde en framställning om angelägenheten att
äga kustpjeser, såsom cgentligen beträffande den nu
förevarande punkter; och H. Ex. Grefve Brehbe för-
enade sig med desse taiare.
Hr Dalman återtog. Han bade ej varit lycklig
ett öfvertygas af sina värda motståsdare. För det
första kuvde han ci medgifva olämpligheten af att
kär bet:akta saken på deu politiska sidan. Den
vore måhända den vigtigaste. Han upprepade då,
att Sverge, lånvgt ifrån att behöfva mottaga hin-
den till handsyssning, kuvde med stolthet och luga
afv:sa dem, som gjorde et sådant erbjudande, vo-
re det än sjelfva vär Ostra Grasmve. Europa vore
i behof af fred, och då den nordiska alliansen re-
spekterat Tysklands smastater, då dena ej vågat di-
rest inblanda sig i någon enda af de många poli-
tiska strider, som sedan 19830 ägt rum, så måtte
detta bevisa, att den befarade icke utan skäl, att
ett krig vore för denna allians högst vådligt, oeh
att dess krafter icke äro mogna derför — huru
vore det då tänkbart, att denna allians skulle kun-
pa våga bota Sverge, etti politiskt bänseende, för
närvarande blott gerom sitt läge så vigtigt land,
att det svarare synes kunna med sitt ord befalla
fred, än frukta för ett krig. Nej sådant vore
skrämskott, det vore blott förevändamgar, för att
erhålla hvad man önskade. Och i öfrigt, om För-
svarsverkets iståndsättande varit så oundvwvibkligt,
hvarföre had: Regeringen ej tänkt derpå förut och
i främsta rummet; vore det ej Regeringen som drab-
Eades af förebråelsen, om efter 20 års fred, med
standigt ösade anslag för försvarsverket, vi befun-
no oss i en ställning, att vi vore oförmögne att
skydda vår frihet, att försvara oss. Hade då an-
slag dill lönförhöjningar, till nya organisationer,
Gardeskorpser, Lustläger, Uniformsförandringar c.
varit vigtigare än att anskaffa dugliga vapen till
vår Armå och kläder till vår Beväring? Hade det
varit angelägnare, att anlägga en Depotfästning i
bjertat af Riket, beräknad på att blifva färdig 50
åa 60 år härefter, än att skydda Stockholm från
möjligheten stt mom ett par dagar öfverraskas af
en fiendtlig flotta — Talaren: förundrade sig
således öfver, att man velat röra på den-
na sträng, och han fruktade, att omedborgerlighets-
epitetet på detta sätt fölle tillbaka på Regeringen. —
Angående Hr Lefrens kaltyler hyste Talaren der-
ull föga mer förtroende, ån till dem, som blifvit
uppställde i Kocgl. Maj:ts Proposition. De grun-
dade sig i ellt fall på eventuella inkomster. Be-
synnerhgt vore get ock, att då Regeringen vid si-
sia Riksdag begärde och erhöll omkring 3 millio-
per exl:a enslag, så förklarades detta vara nog,
för att iståndsätta vårt försvar. Ett bristande för-
utseende i denna dei låge således äfven Regeringen
vill last. Möjligen, om vi denna Riksdag bevilja,
få vi en ny Proposition den nästa och så in per-
petuum. Slutligen ville Talaren yitra, att han be-
tvifiade att Ridderskapet och Adeln inlade någon
synnerlig ära genom att, i strid med Stats-Utskot-
tet och de tre Ofrälse Stånder, blindt bifalla den
Kongl. Propositionen m. m.
Hr Rosenblad, B. afgaf en korrt replik på Hr
fr A
NE SA a