Pl iCUCK SA Ua hed rr Ut Ulldlt S5StadlUlUutllbsy div gärder i afseende på de extra avslagen, och ansåg dem vttrycka ungefär detsamma som man 1 andra stater kaliar vägrende af budgeten. Man hade yrkat att bevrining borde föreies för påståenderna om m:sshw hållniog. I detta fall eriorade Tal. om svårigheten, att ingå 1 detalj på detta rum men ban hade förut citerat flera omständigheter, som bevisa decna misshushållning; och af det mindre knuude man sluta till det större. T:bren upprepade pu jemväl nigra sådana fakta, sisom att man lät ötverskära klädet åt armeen, hvarigenom det blef dyrare, att stora summor nedlades i onödiga fastniagsbyggnader 2. m, För oigon längre tid sedan hade en sådan fästning blifvit påbegyut 1 Skåne, men åternedrifven och Tal, hoppades få upplefva den tid, då äfven arbetet vid Karlsborg skulle upphöra, emedan ben var öfsertygad, att den stund eo fievde kunde komma att belagra denna fästning, funnes icke mera ågot Sverge. För öfrigt skildrade han i korrthet, huru Begeringeo lade hinder för allopisicnsyttring, hvilken kunde bidraga till känuedem om den östra grannens verkl. ställning, medan man å ena sidan gat en för oss nedslående målsing af dess stora makt, såsom ett medel att förmå nationen til anslag. Generalen Frih. Fravc Spirre och Frih, Silfverscojöld uppehöllo sig ej vid det allmänna af frågan, men gjorde en framställning om angelägenheten att äga kustpjeser, såsom cgentligen beträffande den nu förevarande punkter; och H. Ex. Grefve Brehbe förenade sig med desse taiare. Hr Dalman återtog. Han bade ej varit lycklig ett öfvertygas af sina värda motståsdare. För det första kuvde han ci medgifva olämpligheten af att kär bet:akta saken på deu politiska sidan. Den vore måhända den vigtigaste. Han upprepade då, att Sverge, lånvgt ifrån att behöfva mottaga hinden till handsyssning, kuvde med stolthet och luga afv:sa dem, som gjorde et sådant erbjudande, vore det än sjelfva vär Ostra Grasmve. Europa vore i behof af fred, och då den nordiska alliansen respekterat Tysklands smastater, då dena ej vågat direst inblanda sig i någon enda af de många politiska strider, som sedan 19830 ägt rum, så måtte detta bevisa, att den befarade icke utan skäl, att ett krig vore för denna allians högst vådligt, oeh att dess krafter icke äro mogna derför — huru vore det då tänkbart, att denna allians skulle kunpa våga bota Sverge, etti politiskt bänseende, för närvarande blott gerom sitt läge så vigtigt land, att det svarare synes kunna med sitt ord befalla fred, än frukta för ett krig. Nej sådant vore skrämskott, det vore blott förevändamgar, för att erhålla hvad man önskade. Och i öfrigt, om Försvarsverkets iståndsättande varit så oundvwvibkligt, hvarföre had: Regeringen ej tänkt derpå förut och i främsta rummet; vore det ej Regeringen som drabEades af förebråelsen, om efter 20 års fred, med standigt ösade anslag för försvarsverket, vi befunno oss i en ställning, att vi vore oförmögne att skydda vår frihet, att försvara oss. Hade då anslag dill lönförhöjningar, till nya organisationer, Gardeskorpser, Lustläger, Uniformsförandringar c. varit vigtigare än att anskaffa dugliga vapen till vår Armå och kläder till vår Beväring? Hade det varit angelägnare, att anlägga en Depotfästning i bjertat af Riket, beräknad på att blifva färdig 50 åa 60 år härefter, än att skydda Stockholm från möjligheten stt mom ett par dagar öfverraskas af en fiendtlig flotta — Talaren: förundrade sig således öfver, att man velat röra på denna sträng, och han fruktade, att omedborgerlighetsepitetet på detta sätt fölle tillbaka på Regeringen. — Angående Hr Lefrens kaltyler hyste Talaren derull föga mer förtroende, ån till dem, som blifvit uppställde i Kocgl. Maj:ts Proposition. De grundade sig i ellt fall på eventuella inkomster. Besynnerhgt vore get ock, att då Regeringen vid sisia Riksdag begärde och erhöll omkring 3 millioper exl:a enslag, så förklarades detta vara nog, för att iståndsätta vårt försvar. Ett bristande förutseende i denna dei låge således äfven Regeringen vill last. Möjligen, om vi denna Riksdag bevilja, få vi en ny Proposition den nästa och så in perpetuum. Slutligen ville Talaren yitra, att han betvifiade att Ridderskapet och Adeln inlade någon synnerlig ära genom att, i strid med Stats-Utskottet och de tre Ofrälse Stånder, blindt bifalla den Kongl. Propositionen m. m. Hr Rosenblad, B. afgaf en korrt replik på Hr fr A NE SA a