h gen nation. Och likväl var det denna kejserliga glans deona förbindelse med legitimsterna, som efter hvad allmänt bekant är, utomordentligt bidrog till Napoleons slutliga fall. Genom förbindelsen med legitimisterne försvagades den nya adelis aktning och tillgifvenhet, under det hofvets glans ingaf just samma nya adel, sedan dess äregirigbet och egennytta blifvit tilifredstä!lda, längtan efter njutning under en fredligare spira. Denna längtan visade sig lika verksam, som inflytelserik, vid Paris kapitulationev! Det nuvarande hofvet syves äfven hafva förgätit, alt fransmännens seder sedas den tiden gansia mycket förändrats, och hos massan af folket antagit ett slags republikansk enkelhet. De kunde väl under den äldre Bourbonska grenen finna drägligt, at: en gammal familj, som var uppfödd i hofglens, äfven bibehöll den, men att se den med afsigt åter införd hos en annars just för sin borgerliga enkelhet värderad furstefamilj, (en omständighet, som hufvudsakligen bidrog till Hertigens af Orleans antagande till Konung,) måste förefalla desiomera vedervärdigt. Men hvad förbindelsen med icgitimisterne i synnerhet beträffar, så bade Ludvig Filip vida mer bordt hafva Ludvig XVIII:s varnande exempel för ögonen, än Napoleons. Luaviz XVIII var visserligen en lika så slug monark, som stiftaren af den nya dynastien; han kände tl och med garska väl den fara, som hotade honom från legitimisternes sida, och stridde långe med myckeo fasthet mot dess inflytande; och likväl lyckades det dem, att belt och hållet isolera honom från nationen. så alt om också icke hans eget, dock hans mera inskränkte efterträdares fall deraf föranleddes. Den som närmare känner dessa menniskor, skall alldeles icke förvndra sig öfver, att de äga ett sådant inflytande och en Sådan betydenhet , i trots af deras ringa antal. De äro för närvarande måhända de enda personer i Frankrike (2?) som äro i stånd att uppoffra allt för en grundsats, för en id, med en fasthet och en hängifvenhet, som är manligt ärofull. I hela deras väsen är någonting personligt ridderligt; deras sak, ju mera den syues hopplös, har nägonling svärmiskt och poetiskt. Derat kommer det egna förhållandet att de renaste, ädlaste, mest poerstia naturer Frankrike äger, äro legitimister — Chateaubriand, Lamartine, Eugene Sue, Arlincourt — Öppet, och romantikerne genom heia deras tendens. Då deras inflytande på Fransyska folket, hvilket nu företrädesvis hyllar förståndets berravälde, hel: och hållet är förbi, så kunna de blott indraga 1 deras poetiska krets, eller måhända i deras fal!, en och ankan individ, som nalkas dem, Filippismen skall således genom dem vinna hvad som hitvlis felades der: värma, men också å andra sidan naturligtvis förvandla i hat den likgiltighet, med hvilken det beräknande förståndet hittills fördragit densamma. Den nya borgaradeln har under dessa förbållanden vida mindre förhoppning, att kuana bibehålla sitt stora inflytande vid sidan af den gamla adeln. Den Napoleonska nya adeln kände bättre sin oumbärlighet, och kunde dölja sina mindre bildade seder under en militärisk sträfhet och rältframs-väsende, då deremot de vensterhändta advokatsoch professorsmaneren, bredvid de stora herrarne af de gamla familjerna, knappast torde komma alt visa sig på en annan sida än den löjliga.