h
gen nation. Och likväl var det denna kejserliga
glans deona förbindelse med legitimsterna, som
efter hvad allmänt bekant är, utomordentligt bidrog
till Napoleons slutliga fall. Genom förbindelsen med
legitimisterne försvagades den nya adelis aktning
och tillgifvenhet, under det hofvets glans ingaf just
samma nya adel, sedan dess äregirigbet och egen-
nytta blifvit tilifredstä!lda, längtan efter njutning
under en fredligare spira. Denna längtan visade
sig lika verksam, som inflytelserik, vid Paris kapi-
tulationev! Det nuvarande hofvet syves äfven haf-
va förgätit, alt fransmännens seder sedas den tiden
gansia mycket förändrats, och hos massan af folket
antagit ett slags republikansk enkelhet. De kunde
väl under den äldre Bourbonska grenen finna dräg-
ligt, at: en gammal familj, som var uppfödd i hof-
glens, äfven bibehöll den, men att se den
med afsigt åter införd hos en annars just
för sin borgerliga enkelhet värderad furstefamilj,
(en omständighet, som hufvudsakligen bidrog till
Hertigens af Orleans antagande till Konung,) måste
förefalla desiomera vedervärdigt. Men hvad förbin-
delsen med icgitimisterne i synnerhet beträffar, så
bade Ludvig Filip vida mer bordt hafva Ludvig
XVIII:s varnande exempel för ögonen, än Napoleons.
Luaviz XVIII var visserligen en lika så slug mo-
nark, som stiftaren af den nya dynastien; han kän-
de tl och med garska väl den fara, som
hotade honom från legitimisternes sida, och
stridde långe med myckeo fasthet mot dess
inflytande; och likväl lyckades det dem, att
belt och hållet isolera honom från nationen.
så alt om också icke hans eget, dock hans mera
inskränkte efterträdares fall deraf föranleddes. Den
som närmare känner dessa menniskor, skall alldeles
icke förvndra sig öfver, att de äga ett sådant in-
flytande och en Sådan betydenhet , i trots af deras
ringa antal. De äro för närvarande måhända de
enda personer i Frankrike (2?) som äro i stånd att upp-
offra allt för en grundsats, för en id, med en fast-
het och en hängifvenhet, som är manligt ärofull.
I hela deras väsen är någonting personligt ridder-
ligt; deras sak, ju mera den syues hopplös, har
nägonling svärmiskt och poetiskt. Derat kommer
det egna förhållandet att de renaste, ädlaste, mest
poerstia naturer Frankrike äger, äro legitimister —
Chateaubriand, Lamartine, Eugene Sue, Arlincourt
— Öppet, och romantikerne genom heia deras ten-
dens. Då deras inflytande på Fransyska folket,
hvilket nu företrädesvis hyllar förståndets berra-
välde, hel: och hållet är förbi, så kunna de blott
indraga 1 deras poetiska krets, eller måhända i de-
ras fal!, en och ankan individ, som nalkas dem,
Filippismen skall således genom dem vinna hvad som
hitvlis felades der: värma, men också å andra si-
dan naturligtvis förvandla i hat den likgiltighet,
med hvilken det beräknande förståndet hittills för-
dragit densamma. Den nya borgaradeln har un-
der dessa förbållanden vida mindre förhoppning,
att kuana bibehålla sitt stora inflytande vid sidan
af den gamla adeln. Den Napoleonska nya adeln
kände bättre sin oumbärlighet, och kunde dölja si-
na mindre bildade seder under en militärisk sträf-
het och rältframs-väsende, då deremot de venster-
händta advokats- och professorsmaneren, bredvid
de stora herrarne af de gamla familjerna, knappast
torde komma alt visa sig på en annan sida än den
löjliga.