Engelske buktalaren Cormichael mötte en dag på gata no en hustru, som bar ett litet barn på armen; ban gaf sig i sprök med herne och frågade, om det kunde tala. Kan Ni fråga så rasaode? — svarade hustrun — tycker Ni, att ett fem månaders barn kan tala?? För en sådan munter sök, som Carmichael, var tillfället godt — och i ögonublicket hördes en röst, ljut som Paganinis smektoner: Du ljuger mamma. Nog vet du, att jag kan tara. Akta div bara, att jag intet talar om för . Ar . pappa, alt du har supit bränvin.? Qvinnan stod i bösjan liksom rörd af åskan. Sedan skrek hon: Gud vare oss nådig: det är en bhexmästare ? och tog ull fötterna.