råd.? Bristen I tillämpnivugen lag devi, att Haädgilvarne saknade de attributioner, de borde öga, för att tillräcklist vecka. Urih. nmedga, att ansvaret, enligt 107 Ivore svärt att tillämpa, men Frih. boppades kunna deltaga i en förbättring i detta afseende; och han trodde cen sådan vera till en del vunnen genom Utsk. tillägg af orden i 9 S , att Räådslagen borde gifvas till den påföljd, hvarom i x08 och 107 S9 vidare stalgas. — Denna mening kunde vara otydligt ut:ryckt, men rättades ej genom He Dalmans förslag. Frib vågade äfven påstå, att Gr. Horn ej mena! detsamma som fir D.iIman; ban hemställde detia vill Ar Grecfven. Talaren trodde ej att maa kunde sätta en Rädgifvares omdöms öfver Konungens t. ex. i frågan om afsättning eller tillsättning af ett Embete. Frih. frågade, hvad som berättigade till den tanka, alt den förres omdöme skulle vara battre. Detta lät sig göra då ansvaret vore kollektivt och der Ministrarne kunde komma öfvereus att ej tjena tillsammans med den eller den personen. Då Rådgifvarne ansvarade både för de råd, de gifvit och dem de underlåtit, så vore detia så långt man kunde tå. Må man bestämma R-epresentationerns rätt att utkrälva an-var efter 07 S., men ej framkasta förslag som aldrig kunde vinna den andra Statsmaktens bifall. Frih. hemställde, hur Konurgen nu skulie kunna skilja sig 2från en halsstarrig Minister, då de öfrige kunde vägra honlrasiguation å bass entledigande. Han hade med värma talat emot förslaget, emedan han ansåg det overkställbart. Hr Lelren upptog det yttrandet, att nationen övskade större ansvarighet af Rådgfvarne. Delta rop om hvad alimänna opisionen v He eller icke ville, vore vanligt rån ett visst håll; men månne dessa Herrar verkligen sökt samla pluralitete s tankar, eller månne de icke sätta i stället, hy2d de på siva Kammare uppgöra. Denna f åga handlade, om icke mer eller mindre, än att närma Kouvungen i Sverge till detsamma som Konungen i England, der Ministsarne regera. — Det enda säkra sött att få veta, hvad Svenska folket tänkte härom, vore alt återgå till Historien. Den visade ing-nliisg annat, än en fortgående strid meilan Konu-g:n och Aristokratien. När Aristokralien visat sig såsom fo kets förtryckare, hade folket funnil sitt stöd i Konungamakten. Falaren trodde fördenskull, att öv. folket ej vill fråntaga K nungen någon rätt:ghet, för attintränga på det aristokratiska gebitet. Tafaren hörde ej till Riddarhuset af födsel. Han hörde till medelklassen ech bade medfört hiten sansad demokratick anda, hvilken dikterade hos honom det: beslut att ej bidraga lill återinförande i Sverge af vågot com liknade hvad der infördes efter Carl XII:s död, och hvilket system, efter r756 års blodiga uppträden , slutligen föll 1772, då folket sag had det innebar. 1809 ärs män hade den sans att vilja undvika, en styrande Rådeller Stämpe mästareKammare; ty de viste, att Svenska folket ej ville bli uppäet af mactägande Ministrar. ilr Dalman ville lemna Hr CLefråen det svar, i avledning af hans påstående, att Talaren skulle önska återinföra Aristokratiens välde, alt ingen hatade Asi tokrati mer än ban , ech att han af uppriktigt hjerta ansåge den konstitutiorel. monarkiska syrelseformen vara den enda lämpliga på de Europeiska samhällenas nuvarande ståndpunkt. Han bekände sig likväl icke hafva läst vår Historia såsom Hr Lefren, eller att aristokratiens välde vant för Sverge mera olycksbringande än Suveränitetens. Talaren trodde, att i detta afseende det ena ganska väl kunde qvitta med det andra. Min talaren ville ej väcka detta nya tvisltämve. Betröffinde sjelfva öfverläggningsfrågan, syntes man hafva för afsigt att fullkombgt embrouillera densamma. Talar: n bad således att ånyo få upprepa, att förslaget endast givge derpå ut, det den som undertecknat ett Konungens beslut, derföre skall vara ansvasig. Ville han ej ikläda sig detta ansvar, tå vore ban skyldig nedlägga sitt embete och Korurgen valde då en annan Rädgifvare , som bifölie Hans åsigt. Svårligen kunde TaJaren finona , huru detta kunde, såsom Frih. Ehrenborg föreställt siz, leda derhän, alt Konungen skule nödgas eimot sin vilja bibehålla sina Rådgifvare , enär er vägrad kontrasignation , enligt Grundlagen, alltid skall åtföljas af Embetets nedläggande. Skulle Konungen vilja utfärda sådane beslut, att ingen af Haus Rådgifvare ville derföre ålaga sig ansvaret, så vore det sannolikt för fosterlandet ganska väl, om dessa beslut inställdes. Men cm Konungen vore mer insigtsrik än alla hans rådgifvarc, om han ägde större statsmannaplaner ån dessa rådgifvare kunde fatta, så vore det väl föga sannolikt, att, bland 3 mill:r menniskor, han icke skulle finna en erda, som vore mäktig att uppfatta hans vishet och således kontirasig: erade hans beslut. Så enkel vore frågan. Talaren hemställde, cm det kunde vara upprigtigt att deruti vilja förespegla en minister-styrelse, ett Konungens beroende under aristokratien, en syttning till oligarfisk styrelseform. Man ville ju intet annat, än att kon1rasignanten skulle ansvara för beslu!tet såsom för egen skuld; och då Konungen, såsom oansvarig, -jelf ej kunde till nationen betala skulden för sina regeringsåtgärder, så måste väl nationen äga rätt att utkräfva denna 1iordran af föftesmonnen. Detta vore det enda sätt att förekomma, det raissnöjet samlade sig öfver Konungens cget hufvud m m. G:efve Horn fann sig skyldig till den förklaring, att kan afsåg samma ansvarighet som Hr Dalman, nemligen alt den som undertecknat ett beslut, gerlör skall ovilkorligen vara ansvarig. Grefven kunde cj inse den fara man velat förespegla, att Konurgen cj skulle kunna aflägsna en rådgifvare, som ej inginge på hans planer, ty Konungen ägde ju rätt att tilloch afsätta ledamöterne 1 sin konselj, ech ingen kunde tvinga sig att sitta qvar vid rådsbordet. Gr. ku:de således ej inse ringaste våda för den monarkiska principen af detta förslag; tvertom vore det cit skydd derför, så framt man CC) vili framkalla sådana Mecnsarker som Roms vilddjur eller medeltidens tyranner. Hr Silfverhjelm OC. A. Det vore visserligen svårt att säga hvad nationen tänkte om denna sak, men säkert vore det att 5-G:delar af folket vore missnöjdt med hvad som nu vore. Skälet härtill vore till cm del äfven bristerna i ansvarighetslagen Vi hade hört regeringens rådgifrare sjelfvc medegifva sis för närvarande vara nollor ach talaren RR