råd.? Bristen I tillämpnivugen lag devi, att Haädgilvarne
saknade de attributioner, de borde öga, för att tillräck-
list vecka. Urih. nmedga, att ansvaret, enligt 107 Ivore
svärt att tillämpa, men Frih. boppades kunna deltaga i en
förbättring i detta afseende; och han trodde cen sådan
vera till en del vunnen genom Utsk. tillägg af orden i 9
S , att Räådslagen borde gifvas till den påföljd, hvarom i
x08 och 107 S9 vidare stalgas. — Denna mening kunde
vara otydligt ut:ryckt, men rättades ej genom He Dal-
mans förslag. Frib vågade äfven påstå, att Gr. Horn ej
mena! detsamma som fir D.iIman; ban hemställde detia
vill Ar Grecfven. Talaren trodde ej att maa kunde sätta
en Rädgifvares omdöms öfver Konungens t. ex. i frågan
om afsättning eller tillsättning af ett Embete. Frih. frå-
gade, hvad som berättigade till den tanka, alt den förres
omdöme skulle vara battre. Detta lät sig göra då ansva-
ret vore kollektivt och der Ministrarne kunde komma öf-
vereus att ej tjena tillsammans med den eller den perso-
nen. Då Rådgifvarne ansvarade både för de råd, de gif-
vit och dem de underlåtit, så vore detia så långt man
kunde tå. Må man bestämma R-epresentationerns rätt att
utkrälva an-var efter 07 S., men ej framkasta förslag
som aldrig kunde vinna den andra Statsmaktens bifall.
Frih. hemställde, hur Konurgen nu skulie kunna skilja sig
2från en halsstarrig Minister, då de öfrige kunde vägra
honlrasiguation å bass entledigande. Han hade med värma
talat emot förslaget, emedan han ansåg det overkställbart.
Hr Lelren upptog det yttrandet, att nationen övskade
större ansvarighet af Rådgfvarne. - Delta rop om hvad
alimänna opisionen v He eller icke ville, vore vanligt rån
ett visst håll; men månne dessa Herrar verkligen sökt
samla pluralitete s tankar, eller månne de icke sätta i
stället, hy2d de på siva Kammare uppgöra. Denna f åga
handlade, om icke mer eller mindre, än att närma Kouvun-
gen i Sverge till detsamma som Konungen i England, der
Ministsarne regera. — Det enda säkra sött att få veta,
hvad Svenska folket tänkte härom, vore alt återgå till Hi-
storien. Den visade ing-nliisg annat, än en fortgående
strid meilan Konu-g:n och Aristokratien. När Aristokra-
lien visat sig såsom fo kets förtryckare, hade folket fun-
nil sitt stöd i Konungamakten. Falaren trodde förden-
skull, att öv. folket ej vill fråntaga K nungen någon rät-
t:ghet, för attintränga på det aristokratiska gebitet. Ta-
faren hörde ej till Riddarhuset af födsel. Han hörde till
medelklassen ech bade medfört hiten sansad demokratick
anda, hvilken dikterade hos honom det: beslut att ej bidra-
ga lill återinförande i Sverge af vågot com liknade hvad
der infördes efter Carl XII:s död, och hvilket system, efter
r756 års blodiga uppträden , slutligen föll 1772, då folket
sag had det innebar. 1809 ärs män hade den sans att
vilja undvika, en styrande Råd- eller Stämpe mästare-
Kammare; ty de viste, att Svenska folket ej ville bli
uppäet af mactägande Ministrar.
ilr Dalman ville lemna Hr CLefråen det svar, i avled-
ning af hans påstående, att Talaren skulle önska återin-
föra Aristokratiens välde, alt ingen hatade Asi tokrati
mer än ban , ech att han af uppriktigt hjerta ansåge den
konstitutiorel. monarkiska syrelseformen vara den enda
lämpliga på de Europeiska samhällenas nuvarande stånd-
punkt. Han bekände sig likväl icke hafva läst vår Histo-
ria såsom Hr Lefren, eller att aristokratiens välde vant
för Sverge mera olycksbringande än Suveränitetens. Ta-
laren trodde, att i detta afseende det ena ganska väl kun-
de qvitta med det andra. Min talaren ville ej väcka
detta nya tvisltämve. Betröffinde sjelfva öfverläggnings-
frågan, syntes man hafva för afsigt att fullkombgt em-
brouillera densamma. Talar: n bad således att ånyo få upp-
repa, att förslaget endast givge derpå ut, det den som un-
dertecknat ett Konungens beslut, derföre skall vara ansva-
sig. Ville han ej ikläda sig detta ansvar, tå vore ban skyl-
dig nedlägga sitt embete och Korurgen valde då en annan
Rädgifvare , som bifölie Hans åsigt. Svårligen kunde Ta-
Jaren finona , huru detta kunde, såsom Frih. Ehrenborg
föreställt siz, leda derhän, alt Konungen skule nödgas e-
imot sin vilja bibehålla sina Rådgifvare , enär er vägrad
kontrasignation , enligt Grundlagen, alltid skall åtföl-
jas af Embetets nedläggande. Skulle Konungen vil-
ja utfärda sådane beslut, att ingen af Haus Rådgif-
vare ville derföre ålaga sig ansvaret, så vore det san-
nolikt för fosterlandet ganska väl, om dessa beslut
inställdes. Men cm Konungen vore mer insigtsrik
än alla hans rådgifvarc, om han ägde större statsman-
naplaner ån dessa rådgifvare kunde fatta, så vore det väl
föga sannolikt, att, bland 3 mill:r menniskor, han icke skul-
le finna en erda, som vore mäktig att uppfatta hans vis-
het och således kontirasig: erade hans beslut. Så enkel vore
frågan. Talaren hemställde, cm det kunde vara upprigtigt
att deruti vilja förespegla en minister-styrelse, ett Konun-
gens beroende under aristokratien, en syttning till oligar-
fisk styrelseform. Man ville ju intet annat, än att kon-
1rasignanten skulle ansvara för beslu!tet såsom för egen
skuld; och då Konungen, såsom oansvarig, -jelf ej kunde
till nationen betala skulden för sina regeringsåtgärder, så
måste väl nationen äga rätt att utkräfva denna 1iordran af
föftesmonnen. Detta vore det enda sätt att förekomma,
det raissnöjet samlade sig öfver Konungens cget hufvud m m.
G:efve Horn fann sig skyldig till den förklaring, att
kan afsåg samma ansvarighet som Hr Dalman, nemligen alt
den som undertecknat ett beslut, gerlör skall ovilkorligen
vara ansvarig. Grefven kunde cj inse den fara man velat
förespegla, att Konurgen cj skulle kunna aflägsna en råd-
gifvare, som ej inginge på hans planer, ty Konungen ägde
ju rätt att till- och afsätta ledamöterne 1 sin konselj, ech
ingen kunde tvinga sig att sitta qvar vid rådsbordet. Gr.
ku:de således ej inse ringaste våda för den monarkiska
principen af detta förslag; tvertom vore det cit skydd der-
för, så framt man CC) vili framkalla sådana Mecnsarker som
Roms vilddjur eller medeltidens tyranner.
Hr Silfverhjelm OC. A. Det vore visserligen svårt att
säga hvad nationen tänkte om denna sak, men säkert vore det
att 5-G:delar af folket vore missnöjdt med hvad som nu vo-
re. Skälet härtill vore till cm del äfven bristerna i ansva-
righetslagen Vi hade hört regeringens rådgifrare sjelfvc
medegifva sis för närvarande vara nollor ach talaren
RR