AA AIÄCCUL ILLER AP TMEPYS ett bit RA i EVVILLCD sa re
Svedelius ansåg icke några nya medel biehöfva
beviljas till karantäns-ansta!terna ; förhållandet är
nu annorlunda än är 1831; nu är koleran in-
ne i lardet, då härjade hos i grannländerna.
Yppar sig icke inom de krig Östersjön liggarde
länder andra aitosamma sjukdomar, så höra
inga andra än de förut varande karantänsanstalter
vidtagas. Domprosten Holmst: öm ogillade at: Riks.
Ständer uttryckte den åsigt att irga karantänsan-
stalter vidare behöfdes:. Väl hade pluraliteten af
representanter, till hvilken äfven T-laren bekände sig,
utryckt denna åsigt; wen pluraliteten af natioren
tyckes bylia motsatser, och representanten bör
göra afseende derpå. Det af Utskottet sadgade
vilkor bör utgå och summan öfverlemnas til! Kong l.
Moöj:ts disposition med åt Ständerne förbebållen re-
vision. Stats-Ridet Pc oppius yrkad e och ålerremiss,
på det att Utsloitet måtte öppet tillstyrka Rike.
Siändef att anvisa eller icke anvisa medel till far-
soteus afbåillande. År 1831 vsr ännu koleran ett
okendt och oförutsedt behof. Karantin:ar stalter,
alideles olika med de förut varande, måste då vid-
tagas. De iunrde då ej bil annat än stora och kost-
samme, emedan man 1 allmänhet var oerfaren om
sjukdomens beskaffenhet och emedan folkets fordrin-
ningar voro siora. Men vu är koleran beklagögen
icke mer elt okändt. Representationen bör derföre
uttryckligen tillkännegiiva sin cpinion om och hu-
ruvida den anser Kurentinsanstalterna väödvärdiga
eller icke ech derefter anvisa medel, eller öppet
och besiämdt säga: lilla kreditivet får a användas, om
det dertili beböfves. Ty annars kunde det hända
att, om Regeringen vid farsotens ypparnde cke wvid-
tog några karantänsanstalter, folket beskylde den
för att hafva icke vårdat sig om landets bästa; och
åter, om den begagnade lilla kreditiset, skul le man
kanske säga, koleran vsr icke lange ett okänd:
och oförutsedt behef;? J hafven derföre användt
lilla kreditivet icke enligt grunclagen. Flere hör-
des instämma deruti. Prosten Odman ville ivgalun-
da antaga Biskopen af Wingårds argumentation, eme-
dan deraf skulle följa att detta kreditv skulle blif-
va ett nyit och stående ansleg , alldenstund det
skulle utgå så lirge man hade rågot att frukta af
koleran i Eu oza ech den enligt Biskop af Win-
gårds yltrande nu sore alt anse såsom inhemsk der-
städes. Talaren erinrade att sjöfolkets öfning bör
beredas och vinnas gerom andra ansleg , äfvensom
smugleriet bör förekommas genom tullintraderna.
Några Regeringar kafva upphört med alla karan-
tänsanstalter 3 och så länge koleran är Europe-
isk, torde den svårligen kunna ulestängas genom
dem. Prosten Hallström instämde i Utskottets
Utlåtarde , men ville hafva öppet uttryckt
ati K. M:t äger att arvända lilla kreditivet. Ta-
laren ansåg att redovisningen borde ske, ej endast
inför R. Ständer, utan också inför R. Ständers Re-
visorer. Biskop Thyselius öfverensstämde hufvud-
sakligen med Stats-Rådet Poppius och Pr. Hallström,
äfvenså Biskop Hedren, som derjemte ville, attre-
geringen ej skulle vara förhindrad att ersätta såda-
na kostnader som särskilda kommuner vidtagit med
anledninger, gifna af Konungens Befallningshafvan-
de. Detta ernotsades af Biskoparne Thyselius och
af Wingård på den grund, att landet då skulle
alltför mycket och orättvist kunna betungas. Ge-
rom votering blef utlåtandet återremitteradt med
18 1öster emot 17, som yrkade bifall.
Preste-Ståndets plenum den 2 Okt. e. m.
Detta Ple-um upptogs uteslutande af Lag-Ut-
skottets be:ärkande N:o 122, och den punkten der-
uti, i hvilken Utskottet föreslår. lika arfsräit emel-
lan begge könen inom Ridd. och,Adeln samt Bon-
de-Stindet, Prosten J. J. Nibelius ansåg betänk-
ligt att afsteffa den olika arfsrätten mellan
begge könen å landet, emedan, om iman alger be-
hofven, desse allid äro större på sonens sida än
på dolirens; emedan, genom den lika arfsräten,
hemmansklyfuingen skulie blifva alltför stor, verka
högst ofördelaktigt på allmogens sjdfständighet och
välmågs. Lektor Bergqvist antog samma skäl och
ansåg bättre att gamia lagparagrafen finge förbiif-
va oförärdirad. Den rältvisa men för denna förän-
dring lagt till grund, avsåg talaren bestå i pro-
portionen mellan hvers och ens läge, förhållande,
rättigheter och skyldigheter i samhället. Talaren
yrkade rent afslag å betänkandet eller ock att jem-
I kheten skulle utsträckas i allt, så att t. ex. qvin-
nan ägde lika stor laglig rätt att förstöra allt som
manner. Biskop af Wingård medgaf väl att Ut-
skottet kade för sig n stor autoritet i Lag-kom-