AA AIÄCCUL ILLER AP TMEPYS ett bit RA i EVVILLCD sa re Svedelius ansåg icke några nya medel biehöfva beviljas till karantäns-ansta!terna ; förhållandet är nu annorlunda än är 1831; nu är koleran inne i lardet, då härjade hos i grannländerna. Yppar sig icke inom de krig Östersjön liggarde länder andra aitosamma sjukdomar, så höra inga andra än de förut varande karantänsanstalter vidtagas. Domprosten Holmst: öm ogillade at: Riks. Ständer uttryckte den åsigt att irga karantänsanstalter vidare behöfdes:. Väl hade pluraliteten af representanter, till hvilken äfven T-laren bekände sig, utryckt denna åsigt; wen pluraliteten af natioren tyckes bylia motsatser, och representanten bör göra afseende derpå. Det af Utskottet sadgade vilkor bör utgå och summan öfverlemnas til! Kong l. Moöj:ts disposition med åt Ständerne förbebållen revision. Stats-Ridet Pc oppius yrkad e och ålerremiss, på det att Utsloitet måtte öppet tillstyrka Rike. Siändef att anvisa eller icke anvisa medel till farsoteus afbåillande. År 1831 vsr ännu koleran ett okendt och oförutsedt behof. Karantin:ar stalter, alideles olika med de förut varande, måste då vidtagas. De iunrde då ej bil annat än stora och kostsamme, emedan man 1 allmänhet var oerfaren om sjukdomens beskaffenhet och emedan folkets fordrinningar voro siora. Men vu är koleran beklagögen icke mer elt okändt. Representationen bör derföre uttryckligen tillkännegiiva sin cpinion om och huruvida den anser Kurentinsanstalterna väödvärdiga eller icke ech derefter anvisa medel, eller öppet och besiämdt säga: lilla kreditivet får a användas, om det dertili beböfves. Ty annars kunde det hända att, om Regeringen vid farsotens ypparnde cke wvidtog några karantänsanstalter, folket beskylde den för att hafva icke vårdat sig om landets bästa; och åter, om den begagnade lilla kreditiset, skul le man kanske säga, koleran vsr icke lange ett okänd: och oförutsedt behef;? J hafven derföre användt lilla kreditivet icke enligt grunclagen. Flere hördes instämma deruti. Prosten Odman ville ivgalunda antaga Biskopen af Wingårds argumentation, emedan deraf skulle följa att detta kreditv skulle blifva ett nyit och stående ansleg , alldenstund det skulle utgå så lirge man hade rågot att frukta af koleran i Eu oza ech den enligt Biskop af Wingårds yltrande nu sore alt anse såsom inhemsk derstädes. Talaren erinrade att sjöfolkets öfning bör beredas och vinnas gerom andra ansleg , äfvensom smugleriet bör förekommas genom tullintraderna. Några Regeringar kafva upphört med alla karantänsanstalter 3 och så länge koleran är Europeisk, torde den svårligen kunna ulestängas genom dem. Prosten Hallström instämde i Utskottets Utlåtarde , men ville hafva öppet uttryckt ati K. M:t äger att arvända lilla kreditivet. Talaren ansåg att redovisningen borde ske, ej endast inför R. Ständer, utan också inför R. Ständers Revisorer. Biskop Thyselius öfverensstämde hufvudsakligen med Stats-Rådet Poppius och Pr. Hallström, äfvenså Biskop Hedren, som derjemte ville, attregeringen ej skulle vara förhindrad att ersätta sådana kostnader som särskilda kommuner vidtagit med anledninger, gifna af Konungens Befallningshafvande. Detta ernotsades af Biskoparne Thyselius och af Wingård på den grund, att landet då skulle alltför mycket och orättvist kunna betungas. Gerom votering blef utlåtandet återremitteradt med 18 1öster emot 17, som yrkade bifall. Preste-Ståndets plenum den 2 Okt. e. m. Detta Ple-um upptogs uteslutande af Lag-Utskottets be:ärkande N:o 122, och den punkten deruti, i hvilken Utskottet föreslår. lika arfsräit emellan begge könen inom Ridd. och,Adeln samt Bonde-Stindet, Prosten J. J. Nibelius ansåg betänkligt att afsteffa den olika arfsrätten mellan begge könen å landet, emedan, om iman alger behofven, desse allid äro större på sonens sida än på dolirens; emedan, genom den lika arfsräten, hemmansklyfuingen skulie blifva alltför stor, verka högst ofördelaktigt på allmogens sjdfständighet och välmågs. Lektor Bergqvist antog samma skäl och ansåg bättre att gamia lagparagrafen finge förbiifva oförärdirad. Den rältvisa men för denna förändring lagt till grund, avsåg talaren bestå i proportionen mellan hvers och ens läge, förhållande, rättigheter och skyldigheter i samhället. Talaren yrkade rent afslag å betänkandet eller ock att jemI kheten skulle utsträckas i allt, så att t. ex. qvinnan ägde lika stor laglig rätt att förstöra allt som manner. Biskop af Wingård medgaf väl att Utskottet kade för sig n stor autoritet i Lag-kom