mitt vidhållande s!som ezgenkärt och envist. För
att fria sig från sådana tillmälen vill författaren
blott i förbigående nämna att han till stöd för sin
opinion äger en autoritet som kanske till: och med
de så kallade militärevetenskap;smännea sjelfve torde
låta gälla för något, e.är denna autoritet är den
största milvära; och vid hvilken Europa fäst och
fäster ett så högt afszende,
Författaren anser och uppskattar fästningsverk
för hvad de verkligen äro — ej mer och icke mindre
— det vill säga för en genom konstens tiilbjelp så
anordsad och danad stridsplats, att en liten och
till och med mindre öfvad trupp kan der med för-
del kämpa mot både till antal och stickhighet vida of-
verlägsna skaror. Hav anser Armeens och Beväringens
fullständiga öfning och utvustoing till en isallo strid-
bar här såsom hufvudelesenterne i vårt lands för-
svarsplan; samt att dess2 angelägenheter böra främst
af allt afses och besörjas. Mena han vet derjem-
te att denna här behöfver fästningar och befästa-
de positioner till stöd för sina operatiorer, till bas
i militäriskt och ekonomiskt hänseende. Han vet
att rationens .aoraliska kraft — om än uppstegrad
af entusiasmen för friheten samt af hatet tull vålds-
kräktaren — är blott ea begränsad potens, hvars rot
är folkets fysiska kraft; och som nationens armar
äro för få, måste de 1 farans stund så att säga än-
nu vidare kunna månadubblas; och dertil!l kunna
befästningar mäktigt bidra. Den efficer, han må nu
vara af bögre eller lagre grad, som ej inser och
erkänner decna sanning, som ej begriper befäst
ningselementets vigt och det biträde som det kan
lemna ar , dea kraft som det kan gifva åt för-
svaret i allmänhet — han är, om ock uniformerad, icke
en informerad militär. Men tyvärr finnas sådane,
som genom en ytlig kännedew om Napoleons krig
inbillat sig sjelfva samt söka inbilla andra, att fäst-
ningar äro ogagneliga och hörande till fordna ti-
ders pedantiska sätt att föra krig. Oförståndet och
orimligheten af dylika påståenden liega i blar dag
för hvar och en som blott känner A B GC istrate-
gi och faktik: men A B Ci dessa vetenskaper
måste man väl känna för att ej af krigshis!orien
och memoirer förledas till skefsa begrepp och
falska slutsatser. Insärdaren har hört många vid-
underliza påståenden af så väl personer med
som utan uniform. Men lyckligtvis äro krigs-
vetenskapens grunder så enkla , sanna och
klara, att massan af allmänheten icke betyd-
ligt kan missledas. Den inser snart nog ensidighe-
ten och insträrktbeten i de åsigter och satser som
dessa halfbiidade militärer sökta kringföra. Den be-
griper att ett fFolkfattiot land till sitt försvar har
befästningskonstens hjelpkäl!or af nöden g). Den
bör veta att vårt land äger några få hufvudknu-
tar, h) så höast vigtiga i militiriskt och politiskt hän-
seende, att de samma ice ntan våda kunna lem-
nas obefästade. Den wet att hela år åtgå för att
i vårt klimat kunna utföra dessa beftstnoingar, hvil-
ka derföre i fredstid måste ombesörjas. Och den
begriper att hvad dylika hufvudknutars befästande
nu kostar nationen i penningar och svett, det skall
hon ena dag bespara i blod. En sådan hufvudknut
— den vigt:gaste måhända — är Stockholm. Att den
i politiskt och moraliskt hänseende är så viglig, är
visserligen ej lyckligt; men detta förhållande är ett
nödvändigt ondt som vi knappast kunna — och
som jag vågar tro vi j heller böra försöka eller ens
önska att afbjelpa. Ty ännu är det ej gifvet att
Stockholm skall förblifva en gränsort; oeh der-
före kan och vill Insändaren på intet vis instämma
1 åsigten, att Stockholms politiska vigt bör förmin-
skas, och om möj igt, tiilintetgöras.. Nej han älskar
det djerfva, det verkligen Svenska som röjer sig i
beslutet att lita Stockholm — äfven såsom gräns-
ort, förblifva hufvudstad. Men ban tror att det vore
förmätet, ja nästan dumdristigt att låta hufvudstaden
längre stå obefästad.
,;
-
Det sista ordet hade Förf. ej hunnit utskrifva,
då den sjukdom öfverföll honom som slutade hans
dagar. Vi beklaga hans bortgång, under det vi ej
haft rättighet att lemna oanmärkt hvad vi tro va-
ra misstag i hans af oss recenserade skrift. Den-
na utvisar en varm känsle, ett lifligt begär att va-
ra nyttig för fäderneslandet, och är i detta afseen-