mitt vidhållande s!som ezgenkärt och envist. För att fria sig från sådana tillmälen vill författaren blott i förbigående nämna att han till stöd för sin opinion äger en autoritet som kanske till: och med de så kallade militärevetenskap;smännea sjelfve torde låta gälla för något, e.är denna autoritet är den största milvära; och vid hvilken Europa fäst och fäster ett så högt afszende, Författaren anser och uppskattar fästningsverk för hvad de verkligen äro — ej mer och icke mindre — det vill säga för en genom konstens tiilbjelp så anordsad och danad stridsplats, att en liten och till och med mindre öfvad trupp kan der med fördel kämpa mot både till antal och stickhighet vida ofverlägsna skaror. Hav anser Armeens och Beväringens fullständiga öfning och utvustoing till en isallo stridbar här såsom hufvudelesenterne i vårt lands försvarsplan; samt att dess2 angelägenheter böra främst af allt afses och besörjas. Mena han vet derjemte att denna här behöfver fästningar och befästade positioner till stöd för sina operatiorer, till bas i militäriskt och ekonomiskt hänseende. Han vet att rationens .aoraliska kraft — om än uppstegrad af entusiasmen för friheten samt af hatet tull våldskräktaren — är blott ea begränsad potens, hvars rot är folkets fysiska kraft; och som nationens armar äro för få, måste de 1 farans stund så att säga ännu vidare kunna månadubblas; och dertil!l kunna befästningar mäktigt bidra. Den efficer, han må nu vara af bögre eller lagre grad, som ej inser och erkänner decna sanning, som ej begriper befäst ningselementets vigt och det biträde som det kan lemna ar , dea kraft som det kan gifva åt försvaret i allmänhet — han är, om ock uniformerad, icke en informerad militär. Men tyvärr finnas sådane, som genom en ytlig kännedew om Napoleons krig inbillat sig sjelfva samt söka inbilla andra, att fästningar äro ogagneliga och hörande till fordna tiders pedantiska sätt att föra krig. Oförståndet och orimligheten af dylika påståenden liega i blar dag för hvar och en som blott känner A B GC istrategi och faktik: men A B Ci dessa vetenskaper måste man väl känna för att ej af krigshis!orien och memoirer förledas till skefsa begrepp och falska slutsatser. Insärdaren har hört många vidunderliza påståenden af så väl personer med som utan uniform. Men lyckligtvis äro krigsvetenskapens grunder så enkla , sanna och klara, att massan af allmänheten icke betydligt kan missledas. Den inser snart nog ensidigheten och insträrktbeten i de åsigter och satser som dessa halfbiidade militärer sökta kringföra. Den begriper att ett fFolkfattiot land till sitt försvar har befästningskonstens hjelpkäl!or af nöden g). Den bör veta att vårt land äger några få hufvudknutar, h) så höast vigtiga i militiriskt och politiskt hänseende, att de samma ice ntan våda kunna lemnas obefästade. Den wet att hela år åtgå för att i vårt klimat kunna utföra dessa beftstnoingar, hvilka derföre i fredstid måste ombesörjas. Och den begriper att hvad dylika hufvudknutars befästande nu kostar nationen i penningar och svett, det skall hon ena dag bespara i blod. En sådan hufvudknut — den vigt:gaste måhända — är Stockholm. Att den i politiskt och moraliskt hänseende är så viglig, är visserligen ej lyckligt; men detta förhållande är ett nödvändigt ondt som vi knappast kunna — och som jag vågar tro vi j heller böra försöka eller ens önska att afbjelpa. Ty ännu är det ej gifvet att Stockholm skall förblifva en gränsort; oeh derföre kan och vill Insändaren på intet vis instämma 1 åsigten, att Stockholms politiska vigt bör förminskas, och om möj igt, tiilintetgöras.. Nej han älskar det djerfva, det verkligen Svenska som röjer sig i beslutet att lita Stockholm — äfven såsom gränsort, förblifva hufvudstad. Men ban tror att det vore förmätet, ja nästan dumdristigt att låta hufvudstaden längre stå obefästad. ,; Det sista ordet hade Förf. ej hunnit utskrifva, då den sjukdom öfverföll honom som slutade hans dagar. Vi beklaga hans bortgång, under det vi ej haft rättighet att lemna oanmärkt hvad vi tro vara misstag i hans af oss recenserade skrift. Denna utvisar en varm känsle, ett lifligt begär att vara nyttig för fäderneslandet, och är i detta afseen