en vagn, kom spännande i hvilken sutte tvänne be-
tjenter, som till den väntande parten aflämnade följan-
de bref!
He:r Kamrat! Dagen och stunden nalkas, då
vår hederssak på lif och död skall afgöras. Som Ni
sjelf underrättat mig, att Ni är en alldeles utmärkt
Pistolskytt tvilken aldivig förfelar sitt mål, och jag
är öfvertygad, att Ni såsom en man af heder, häruti
icke sagt annat än sanningen, så tviflar jag icke, att
Ni, som är den utmanade, och derföre skall skjuta
först, st!räcier mig till marken i första skottet.
Just detta gör dock att ert öde synnes mig bediöf-
ligare än milt, då ja 8 hör, att de Preussiska lagar-
na emot duellen äro så stränga. För alt sål!edes be-
spara er alla ocangenäma följder, och mig sjelf be-
sväret af resin, anser jag det beqvämare för oss bå-
da alt jag påett genare sätt tillvägabringar
ettZ resultat. Jag har derföre, när Ni erhbål-
ler; detta bref kleckan precis half tolf, på era väg-
nar skjutit mig sjelf, och dör såsom er försonade
vän Napleton.
P:eussaren höll detta i början för ett skämt, men
det spordes snart att Engelsmannen hållit ord och
med k ockan i era handen och pistolen i den andra
afvaktat det besrämda klocksazet, samt då satt ett
skott i hjertat.