bel våda synes mig blottställd. Vore dena blotta formen någonsin mäktig att framkalla väsendet: kunde någon inrättaing i sig sjelf allena förmå att väcka fosterlandsnitet och upplifva medborgaresinnet, det skulle då vara en lätt sak att förbättra och afhjelpa hvarje statsskics. Men det är icke så: — och deri ligger, efter min öfvertygelse, det strängaste inkast emot bela den nya Iustitutionen, att dea icke är af något allmänneligen kändt eller insedt behof påkallad, icke af provinsernes röst förordad, icke af någon Önskan eftertraktad, icke ens anrad. Den är och blir derföre en — om ock äldre, dock antiqverad och numeia — tom form; — men i den tomma öppna Hillgävgliga formen ho vet, hvilken anda omsider infar? Måhända just den, man vill afleda, den anda af ett temligen allmänt, om än obilligt, missnöje öfver representationssättet, hvilken erkännes inom åskylliga samhällsklasser förefinzas, och som, inom sig sjulf söuderfalen, kringvandrar orolig, men som här möjligen kunde finna en utgångspunkt eller fäste, dexifrån han med hopp om bätire framgång kunde söka rubba det hittills bestående och uudergrafsa till någon del dev gamla statsformen Måhända ock en annan Damon, hvilken, hylland: den falska åsi gt, att Koaungarnes och Nationernas sak icke äri grunden densimma, aktar angeliget, att ej den senares röst får oferställd s nning Tramnänga cch med tillhjelp af maktinflytelsen och embetsmanraimpulsen dritver det för villand: spelet derhän, att Nationernas egna Ombud blifva eller åtminstone synas vara egentliga upphofvet tll de tvetydiga åtgärder, i spetsen för hvilka Regeringarne sjesfva icke vilja inför samtiden framtäda. Å Landskapstngen, södane de i enligbet med utkastet dertill kunova motses, skulle, vid en dylik syftning i framliden, operationsfältet blifva hvarken vidlyftigt cler svårt, ej heller motståndskrafien betydlig. Vill man bärförutan lyssna till äldre vittnesbörd, så saknas icke varnande röster emot så kallade små Riksdsgar i provinser hvilka, ehzar dei någon liknelse å erbildat s!g, ICke skördat särde!es berömelse: och foratidens vishet frams ällde likaledes i klar och talande symbolstyrkan af den sammanbundna risknippan, men huru, efter dess upplösning, delarne hvar för sig, och söudrade från hvarandra lätt afbrytas. Jag anser det på a!la dessa skäl vara mera vådligt än rådligt, att an!aga den Instituton Uiskottet tillstyrker. Professor Agardh har reserverat sig mot följande Utskottets bestut: 1:0 att hvarje Adeisiman, soma är berättigad till säte och stämma på Riddarhuset, och betalar bevillning af ipkomst, må kunna deltaga i val tll Lardtdag; 2:0 ait andra Valkilassen bör utgöras både af Prester med erdivaric befattning och af ord narie Lärare vid Statens allmänna Underzisningsverk ; 3:o att till femte klassen skola höra alla sådare besutne bemmansögare på landet samt husoch jerdägare i städerne inom jandskapet, som icke tillhöra rågon bland de fyra öfriga Klasserna; 4:0 att inga Lard:dagens Ledamöter må vara dertill sjelfkal!ace; 5:o att alla Landidagsn äcnen skola väljes inom och cj tillika utom sjelfva Valklassen. fond