bel våda synes mig blottställd. Vore dena blotta
formen någonsin mäktig att framkalla väsendet:
kunde någon inrättaing i sig sjelf allena förmå att
väcka fosterlandsnitet och upplifva medborgaresin-
net, det skulle då vara en lätt sak att förbättra
och afhjelpa hvarje statsskics. Men det är icke så:
— och deri ligger, efter min öfvertygelse, det
strängaste inkast emot bela den nya Iustitutionen,
att dea icke är af något allmänneligen kändt eller
insedt behof påkallad, icke af provinsernes röst
förordad, icke af någon Önskan eftertraktad, icke
ens anrad. Den är och blir derföre en — om ock
äldre, dock antiqverad och numeia — tom form;
— men i den tomma öppna Hillgävgliga formen ho
vet, hvilken anda omsider infar? Måhända just den,
man vill afleda, den anda af ett temligen allmänt,
om än obilligt, missnöje öfver representationssättet,
hvilken erkännes inom åskylliga samhällsklasser fö-
refinzas, och som, inom sig sjulf söuderfalen, kring-
vandrar orolig, men som här möjligen kunde finna
en utgångspunkt eller fäste, dexifrån han med hopp
om bätire framgång kunde söka rubba det hittills
bestående och uudergrafsa till någon del dev gam-
la statsformen Måhända ock en annan Damon,
hvilken, hylland: den falska åsi gt, att Koaungar-
nes och Nationernas sak icke äri grunden densim-
ma, aktar angeliget, att ej den senares röst får
oferställd s nning Tramnänga cch med tillhjelp af
maktinflytelsen och embetsmanraimpulsen dritver
det för villand: spelet derhän, att Nationernas egna
Ombud blifva eller åtminstone synas vara egentliga
upphofvet tll de tvetydiga åtgärder, i spetsen för
hvilka Regeringarne sjesfva icke vilja inför samtiden
framtäda. Å Landskapstngen, södane de i enlig-
bet med utkastet dertill kunova motses, skulle, vid
en dylik syftning i framliden, operationsfältet blif-
va hvarken vidlyftigt cler svårt, ej heller mot-
ståndskrafien betydlig. Vill man bärförutan lyssna
till äldre vittnesbörd, så saknas icke varnande rö-
ster emot så kallade små Riksdsgar i provinser
hvilka, ehzar dei någon liknelse å erbildat s!g, IC-
ke skördat särde!es berömelse: och foratidens vishet
frams ällde likaledes i klar och talande symbolstyr-
kan af den sammanbundna risknippan, men huru,
efter dess upplösning, delarne hvar för sig, och
söudrade från hvarandra lätt afbrytas. Jag anser
det på a!la dessa skäl vara mera vådligt än råd-
ligt, att an!aga den Instituton Uiskottet tillstyrker.
Professor Agardh har reserverat sig mot följande
Utskottets bestut: 1:0 att hvarje Adeisiman, soma är
berättigad till säte och stämma på Riddarhuset, och
betalar bevillning af ipkomst, må kunna deltaga i
val tll Lardtdag; 2:0 ait andra Valkilassen bör ut-
göras både af Prester med erdivaric befattning och
af ord narie Lärare vid Statens allmänna Underzis-
ningsverk ; 3:o att till femte klassen skola höra al-
la sådare besutne bemmansögare på landet samt
hus- och jerdägare i städerne inom jandskapet, som
icke tillhöra rågon bland de fyra öfriga Klasserna;
4:0 att inga Lard:dagens Ledamöter må vara der-
till sjelfkal!ace; 5:o att alla Landidagsn äcnen sko-
la väljes inom och cj tillika utom sjelfva Valklas-
sen.
fond