för dyrkan. D ssutom får jag den äran underrätta Tåat, att min fader ända in i sista stund bibehöll sia obilliga aversion för peruker, profoss köppar ech s-ö. lif. ; i Mig uppfostrade den saligen aflidne så och så. Ehuru han ej alldeles försummade den moderna uppfostringsmetodens elementer: ? maeh -säss, pille, eoucke och apportez, — jag menar tvattensdrickning och viiigöring m. m., — öfvade han mig föga derutinnan, utan ville strax, med förbigående af alla reellanstudier, försätta mig på studeitparnassens öfversta klinter, lät mig dervföre dricka punsch och umgås med exellenser. Jag ser att Tant häpnar vid ordet Exellenser Goda Taat! Det var ej sådana exel!enser, med hvilka man umgås vördnadsfullt; — såsom Tant behagat yttra sig — och hvilkas ramn äro kända af statskalendern, utan sådana, med hvilka man umgås förtroligt och hvilkös namn man känner af verldshistorien. Slika exellsnser heta Shakespeare, Homerus, Sophocles, Horatius, Sterne, Rabelais, Byron c. c. Min lilla böjelse för estetisk spekulation understödde mia sal. fader med all gevalt, gjorde mig hekant med Lessng och Herder (också ett par exellenser) och sade: Min scn! Då jag failer undan , vänd dig till Sveoska Minerva med dina ethetiska dubier; hon vet svear och råd för alltiog. Det bedröfliga dödsfallet har timat Min fader är icke mer bland de lefvandes an!al. I arf efter, korom har jag ingenting bekommit, utom arfsynden och en gåspenns. Nämde penna sitter jag nu och fingrar, upprepandes för mig sjelf, halfhögt och ironiskt, de bekanta veiserna ur Geijers IViking: Jag faders rostade svärd tog i hand, Och svor att förvärfva mig krona och land Uppå hafvet. Goda Tenil Dubier hafva sedermera inställt sig, just i anledning af det af Tant publicerade TegpErs-poemet, och jag måste således, till följe af min fader: testamente, vinda mig till Tant med några ödmjuka frågor. Fö:sta frågen låter så Lär: Finnes iecgea skilnad mellen dikta ech ljuga? Anledsingen till denna enfaldeligen framställda fråga, skall närmare nästa bre. Detta är redan elitför 1 ag kunde nu lmpliecn slua, om jag icke såge en friga sväfva på Tanis läppar. Hvarförev — hör jag Tant saga -skrifver icke Kusin privatim till mg, utan trycker sina bref i en allmänt , J äst td: lus, OCh Oiverlcranar aem taledes a: der vidsträckt.ste publicitet, som bär ken vinnas? Goda Tant! orsaken är den bär: jag är rädd om hufvudknappen; man har exempel på att den som skrifver tiil vederbösande här i lendet, får I mista hufvudet, då deremot den, com irycker, merendels Vv 1 e f. slipper med Waxholms fästning — ett livdrigt straff, i våra lider. Öövårare fall kunua visserligen inträffa för en mar, som trycker, t. ex. ati dömas till betydliga böter. Ati undvika slikt, låter sig icke alltid göra derigenom, sti man samvetsgrannt studerar tryckfrihetsförordaingen; ty det är Kof-Kanslers-Emhetet, som skall vaka öfver dess vidmakthållande. Som ru allting (enligt nyare bevisnivgar) ir tillätit, sem icke är förbudit, och åklagare insenstädes förbjudas, ait läsa tryckfeihetsförordninsen i Wattmössan, så kan en fattig syndare som trycker , och icke läser trycfribetsförordningen i nattesössan, råka i kollision med högbemäl:e embete, och stanna för tby åtföljande olägenheter. Är man from och vill försäkra sig om sin välfärd, så lägger man sig till en sådan rattmössa, som åklagaremakten bruker, studerar deruti tiyckfrihetsförordningen, och trycker med trygghet en tid bortåt — ack! men endast en kort tid; ty — ett tu tre — skaffar sig åklagaremskten en ny nattmössa, och läer deruti tryfrihetsförordningen på ett nytt sätt, om hvilket den fattige, tryckande och i gamla nattmössan läsande syndaren icke kan hafva den ringate aning. — Jag har ru förklarat, hvarföre jag heldre publice trycker, än skrifver privatim. Af vå orda ting, väljer man gerna det minsta. Med djup vördnad framhärdar jag Min goda Tanis. Ödmjukaste tjerare. Nils Nilson Nyberg. I — ÄVÖ. Mn