gar endast aro eit loster at dagens skris oca nyr
hetsbegär. Hvilka äro väl då de representanter af
de valda Stånden, som bildat den stora majoriteten?
Är det en samling af demagozei;- af ynglingar,- af
personer som genom sin ställning i samhället hafva
ingenting att förlora men allt att vinna af förän-
dringar, blott för deras egen skull? Bestå de till
större delen af män som kunde komma i fråga till
eoobetsmansaplatser, genem en förändring i styrel-
sepersonalen? eller bestå de icke af Kyrkohe: dar på
laadet, de mest ansedde bland Svenska kyrkans
presterskap, tillika med städernas och allmogens full-
mäktige, som chvad än rättvisligen må invärdas
mot formen af deras representationssätt, åtminstone
icke kunna förbrås förkärleken att vilja omforma
sarcahället eftey toma abstraktioner och ensidiga the-
o.!ler, emedan deras yrken sällan lemnat dem nå-
gon tid öfrig att spekulera på sådana; mensom der-
emot känna folket hvar i sin hemort, äro bekante
med dess tillstånd, dess näringsutvägar, och dessas
förhållande till utskylderna; och hos hvilka slutli-
gen till största delen både deras ålder, och deres e-
genskap af familjefäder och fastighetsägare uteslu-
ter äfven den ringaste misstanka att ej vara till-
räckligt fästade vid försvaret af det som verkligen
bidrager till fosterjordens bestånd.
Och likväl har Regeringen hos en så föga demokra-
tiskt sammansatt representation under innevarande
Riksdag lidit det ena afbräcket efter det andra, bör-
jade med frågan om Sjultiotvåar, och i hvilka nu
er.dast feles en lika utgång angående de extra ansla-
gen, för alt tillsammans bilda det komplettaste ne-
derlag som någon Riksdag, kanske sedan Riksdagar
började finnas i Sverge, haft att uppvisa. Uti ett
annat land skulle icke mer än en enda sådan vote-
ring behöfts, för att öfvertyga ministeren om dess
pligt. Öfverallt, hvarest det representativa systemet
börjat göra sig gällande, och der representanter-
nes opinoner besegrat ministrarnes, hafva desse
sjelfve insett den vigtiga sacning, som Grefve von
Schwerin år 1815 här började uitala, och som se-
dan ofta blifvit upprepad, fastän för döfva öron:
att nya principer och ideer fordra nya organer.
Sjelfve G-efve Grey, den så mycket aktade ech fi-
rade Grefve Grey, ansåg det icke längre gå en att
qvarstadna i spetsen för Stor-Britantuiens styrelse
efter hvad som passerat angående Irländska upp-
ro:sakten. I Frankrike bar den ena ministeren ef-
ierirädt den andra inom få år. I Spanien är Mar-
tinez de la Rosa, endast efter vågra månader, re-
dan på vägen att vika för en ny sakernas ordning.
Endast i S:erge är ingenting så oomkullstötligt, som
en taburett. Och likväl finnes utan tvifvel intet
land, hvarest nya orgaver voro af behofvet så yt-
terst påkallade. Skådom våra Stats-Råder, till
större delen bestående af bräckliga gubbar, af hvil-
ka de mest inflytelseägande redan för 235 år tillba-
ka räknade sin verksammaste manraålder, och jem-
förom cem — wi vilje icke begära det, med en
Brougham eller Durham, — utan äfven med de
kiaftfulla och stora talanger af hvilka de Ry-
ska cch Preussiska monarkerne äro omgifne. Ma-
ste icke resultatet af en sådan jemförelse påtvin-
ga sig äfven den mest skumögda? Kan någon und-
gå att inse det sådane män som en Rosenblad, Wet-
tersted:; Löfwenhjelm, Lagerbjelte, Mörner, med fle-
ra annars aktvingsvärde och hederlige män, icke
under det återstående af deras hfstid skola mäkta
att med någon kraftig kand ingripa uti reformer,
som de hi:tils hvarken visat håg eller förmåga att
verkställa, och att Regeringen, för den stora em-
byggnad, som förestår i alla riktningar, och hvarje dag
af folket mera högt påkallas, förgäfves sksll tillsät-
ta änrna lika många komittger som redanäro anlitade
om hjelp i nöden, så länge icke sjelfva tronen omgifves
af en kraftfullare och yngre anda, hvilken lemnar
åt representanterne vid deras sammanträden för-
hoppving om en annan statskonst, än den, som er.-
dast kan fortlefva med ständ:gt ökade uppoffringar,
utan alt i utbyte mot dessa lemra någon af de kon-
cessioner, som äldre löften gifva rätt att fordra.
T:llfället är nu öppnvadt och Jösen nog tydligt
utsaod till en sådan förändring. Det blir icke re-
p:esentatiorens fel om betydelsen bäraf ännu längre
missförstås. Månge förutsade redan vid sista Riks-
dag, att det som nu skett skulle int: åffa , såsom
följd af den utomordentliga beredviliighet , hyaraf
Regerivgen då så ampelt begagnade sig, utan att
den ändock be funvits tillräcklig. Måtte då det som
skett någon gång lända dem till besinning , som
utan tvifsel irom sig finnas att deras tid är inne
o
att gå till hvila från statsbestyren!