gar endast aro eit loster at dagens skris oca nyr hetsbegär. Hvilka äro väl då de representanter af de valda Stånden, som bildat den stora majoriteten? Är det en samling af demagozei;af ynglingar,af personer som genom sin ställning i samhället hafva ingenting att förlora men allt att vinna af förändringar, blott för deras egen skull? Bestå de till större delen af män som kunde komma i fråga till eoobetsmansaplatser, genem en förändring i styrelsepersonalen? eller bestå de icke af Kyrkohe: dar på laadet, de mest ansedde bland Svenska kyrkans presterskap, tillika med städernas och allmogens fullmäktige, som chvad än rättvisligen må invärdas mot formen af deras representationssätt, åtminstone icke kunna förbrås förkärleken att vilja omforma sarcahället eftey toma abstraktioner och ensidiga theo.!ler, emedan deras yrken sällan lemnat dem någon tid öfrig att spekulera på sådana; mensom deremot känna folket hvar i sin hemort, äro bekante med dess tillstånd, dess näringsutvägar, och dessas förhållande till utskylderna; och hos hvilka slutligen till största delen både deras ålder, och deres egenskap af familjefäder och fastighetsägare utesluter äfven den ringaste misstanka att ej vara tillräckligt fästade vid försvaret af det som verkligen bidrager till fosterjordens bestånd. Och likväl har Regeringen hos en så föga demokratiskt sammansatt representation under innevarande Riksdag lidit det ena afbräcket efter det andra, började med frågan om Sjultiotvåar, och i hvilka nu er.dast feles en lika utgång angående de extra anslagen, för alt tillsammans bilda det komplettaste nederlag som någon Riksdag, kanske sedan Riksdagar började finnas i Sverge, haft att uppvisa. Uti ett annat land skulle icke mer än en enda sådan votering behöfts, för att öfvertyga ministeren om dess pligt. Öfverallt, hvarest det representativa systemet börjat göra sig gällande, och der representanternes opinoner besegrat ministrarnes, hafva desse sjelfve insett den vigtiga sacning, som Grefve von Schwerin år 1815 här började uitala, och som sedan ofta blifvit upprepad, fastän för döfva öron: att nya principer och ideer fordra nya organer. Sjelfve G-efve Grey, den så mycket aktade ech firade Grefve Grey, ansåg det icke längre gå en att qvarstadna i spetsen för Stor-Britantuiens styrelse efter hvad som passerat angående Irländska uppro:sakten. I Frankrike bar den ena ministeren efierirädt den andra inom få år. I Spanien är Martinez de la Rosa, endast efter vågra månader, redan på vägen att vika för en ny sakernas ordning. Endast i S:erge är ingenting så oomkullstötligt, som en taburett. Och likväl finnes utan tvifvel intet land, hvarest nya orgaver voro af behofvet så ytterst påkallade. Skådom våra Stats-Råder, till större delen bestående af bräckliga gubbar, af hvilka de mest inflytelseägande redan för 235 år tillbaka räknade sin verksammaste manraålder, och jemförom cem — wi vilje icke begära det, med en Brougham eller Durham, — utan äfven med de kiaftfulla och stora talanger af hvilka de Ryska cch Preussiska monarkerne äro omgifne. Maste icke resultatet af en sådan jemförelse påtvinga sig äfven den mest skumögda? Kan någon undgå att inse det sådane män som en Rosenblad, Wettersted:; Löfwenhjelm, Lagerbjelte, Mörner, med flera annars aktvingsvärde och hederlige män, icke under det återstående af deras hfstid skola mäkta att med någon kraftig kand ingripa uti reformer, som de hi:tils hvarken visat håg eller förmåga att verkställa, och att Regeringen, för den stora embyggnad, som förestår i alla riktningar, och hvarje dag af folket mera högt påkallas, förgäfves sksll tillsätta änrna lika många komittger som redanäro anlitade om hjelp i nöden, så länge icke sjelfva tronen omgifves af en kraftfullare och yngre anda, hvilken lemnar åt representanterne vid deras sammanträden förhoppving om en annan statskonst, än den, som er.dast kan fortlefva med ständ:gt ökade uppoffringar, utan alt i utbyte mot dessa lemra någon af de koncessioner, som äldre löften gifva rätt att fordra. T:llfället är nu öppnvadt och Jösen nog tydligt utsaod till en sådan förändring. Det blir icke rep:esentatiorens fel om betydelsen bäraf ännu längre missförstås. Månge förutsade redan vid sista Riksdag, att det som nu skett skulle int: åffa , såsom följd af den utomordentliga beredviliighet , hyaraf Regerivgen då så ampelt begagnade sig, utan att den ändock be funvits tillräcklig. Måtte då det som skett någon gång lända dem till besinning , som utan tvifsel irom sig finnas att deras tid är inne o att gå till hvila från statsbestyren!