SIUURETY AiIitrl:ig AUT AUVIUFRSe I feHe atlr PEUSdLiEe 29 men då det ligger i sakernas natur, att statsbehof möjligen kunna, under... tidernas lopp, i vissa fall inskränkas, så inses lätt, att statsbehofvens fördelning uti ordinarie och extra utgör ett hinder, att med de tillgångar, som genom möjliga reformer kunde inom ordinarie budgeten beredas, fylla de uti extra budgeten sammanförda brister, hvilka, huru väsendtliga de än må betraktas, dock böra anses af en, jemförelsevis med ordinarie Statsregleringen, underordnad vigt. Då likväl ingen regel finnes utan undantag, har, Stats-Utskottet, efter meddeladt afslag till en del! af hvad Kongl. Maj:t uti Dess Nådiga proposition om ordinarie Statsregleringen begäst, nu tillstyrkt bifall till omkring sjettedelen af det belopp, som den af Kongl. Maj:t föreslagna extra budgeten upptager. Det är i anledning af detta beslut som jag med förklarande att jag helt och hållet instämmer i Hr Werns deremot afgifna reservation, dessutom för egen del får yttra följande: Stats-Utskottets tillstyrkande, att extra Statsanslaget må geaom Bevillning utgå, hade, i min tanka, bort, närmare än som skett, motiveras. Den obesutna, orepresenterade folkklass, hvars numerär utan öfverdrift kan skattas till en tredjedel af Rikets folkmängd, belinner sig, enligt sammanstämmande intyg, i den beklagansvärda ställning, att en stor del af dess kronoutlagor måste, äfven uti de af naturen bäst gynnade provinser, antingen genom tvång af utmätning gäldas, eller ock för bristande tillgång eftergifvas. Handlöst lemnad åt sin råa okunnigbet, ofta, särdeles under den varma årstiden nedtryckt af arbetets mödor men deremot icke sällan, under åe långa vintrarne, saknande all arbetsförtjenst och demoraliserad gerom hittills gällande bränvinslagar, är denna folkklass icke med synonerligen starka band förbunden med fäderneslandet. Att under sådana omständigheter höja dess skatter, vore icke blott omenskligt utan äfven ganska vågadt, då ett missnöje med närvarande samhällsskick lätt kunvde deraf blifva en följd. Men i vårt land finnas utan tvifvel rika individer, hvilka i första rummet böra utgöra den högre beskattning, som i anseende till ökade statsbehof, kan ifrågakomma. Det tillhör Bevillnings-Utskottet, på hvars långsamt mognande arbeten man nu med spänd uppmärksamhet väntar, att afgifva förslag, genom hvars antagande, rikedomen och öfverflödet må kunna i beskattningsväg så nöjaktigt åtkommas, att tillgång sålunda vinnes för de extra statsanslag, hvilka, i motsats till de åsigter jag nu går att framställa, Rikets Ständer tilläfventyrs kunna bevilja. Det är denna opinion, rörande sättet för en högre Bevillnings utgörande, som jag ansett Utskottet böra uttrycka. Att under fredens lugn anskaffa och ierdningställa hvad, som vid inträffadt fredsbrott möjligen kan blifva af nöden, är visserligen en sats som, med vissa förbehåll, icke bör sakna tillämpning; men det första och säkraste medel att med hopp om framtida bestånd reglera försvarsverket, är dock, att sätta kostnaden för detsamma uti ett proportionerligt förhållande till de skattdragandes förmåga att utan betryck bära den, att vidare med frånskiljande af allt bvad i militärväg företer sig öfverflödigt och skadligt, disponera tillgångarna endast för det nödiga och afgjordt nyttiga, samt att undanröja en för kriget farlig veklighet, derigenom, att de under ett krigstillstånd vanligen erforderliga privationer icke under fredslugnet må, uti luxuriösa förhållanden, finna sin alltför ytteriiga motsats. Kostnaden för försvarsverket måste ständigt växa, så länge det anses axiomatiskt, som antingen är absclu: oriktigt eller åtminstone prob!ematiskt. Otacksamt är allt bemödande att gagna Statsverket gexom afslöjandet af Försvars-Systemets mångfaldiga brister, då de mest evidenta bevis i detta hänseende intet förmå emot förut fattade meningar, hvilkas så kollade genomdrifvande på vanugt riksdagsmaner hör till dagens ordning. Hyarje fråga, huru påtagliga missbruk skola rättas och huru, medelst möjliga reformer, en större effekt för försvarsverkets organisation skall kunva af för handen varande tillgångar frambringas, leder nu till intet resultat, emedan den gamla ordningen måste bibehållas, just derföre att den är gammal, emedan man fruktar att stöta enskilta, dels på häfdvunna prerogativer, dels på fåfänga och fördomar grundade intressen, och emedan. man anser bespariogar i allmänhet för statsverket obehöfliga, i hopp att utan hinder af den Till af.har anäsnsan da frukten för untländel claäuldosse