da utan afventyr kunna lemnas oberoende al undersökning om kolfång, men under narvarande förhållanden, då kändt är, att många bruk helt och hållet eller till en del begagna köpekol, producerade af en mängd jordägare, hvilka af deras små possessioner vilja hämta den hastigaste möjliga inkomst, utan afseende på den skogsbrist, som i framtiden kan inträffa; torde det, med af erfarenhet gillade Statsekonomiske grunder, ej vara förenligt att i detta afseende lossa alla band eller mycket afvika från hittills gällande stadganden. I afseende på tackjernshandeln har genom Kongl. Förordningen den 30 Juni 1820 en utvidgad rättighet blifvit meddelad de Bruksägare, som ej äga egen tackjernsblåsning, sålunda att de äga inköpa deras behof från hvilken Bergslag som helst; men häraf har, för bergsmansnäringen åtminstone, någon märkbar fördel ej inträffat. En i allmänhet fri och obegränsad tackjernstillverkning i Bergslagerne låter icke väl förena sig med ett privilegieradt antal köpare, hvilka dessutom, hvar för sig, äre inskränkte till en bestämd årlig köperätt till tackjern; och lika onaturligt är tvånget för en del Bruksägare, hvilkas smiden blifvit på egen tackjernsblåsning grundade, att använda egna skogstillgångar på en för dem kostsam tackjernstillverkning, om än tillgång på bättre tackiern finnes, till ringare pris än det, hvartill samma vara af dem sjelfve kan åstadkommas. Bergslagerne äro i förlägenhet, i följd af bristande afsättning, och kunna efter allt utseende ej lyftas härutur utan medgifven fri tackjerashandel, hvilken otvifvelaktigt är ett bland de första vilkoren för Svenska jernhandteringens framskridande till ea högre utveckling. Utskottet anser sig derföre böra vördsamt tillstyrka: att Rikets Höglofl. Ständer hos Kongl, Maj:t i underdånighet anhålla, att handel med tackjern inom Riket måtte förklaras fullkomligt fri och oberoende, så att, utan hinder af de inskränkningar, som nu förefinnas, det må för hvar och en vara öppet lemnadt att köpa och sälja tackjern, från och till hvilken inrikes ort och till hvad belopp som helst. En fri utförsel af tackjern har Utskottet deremot afstyrkt, såsom högst vådlig för stångjernstillverkningen i riket. Den del af betänkandet, som rörer en utvidgad smidesfrihet, anse vi, då det angår ett af de vigtigaste intressen i landet, förtjena in extenso intaas. Medgifvandet af en: fri och obegränsad tillverkningsrätt inom tillåtna och i förhållande derefter beskattade smidesverkstäder synes visserligen vara lika billigt, som det med säkerhet bör kunna antagas, att en sådan rättighet skall blifva ett verksamt medel till industriens uppmuntrande och ett ibland vilkoren för en möjlig täflan med utländningen, i anseende till jernhandteringens mera fabriksmessiga och derigenom tillika förmånligare bedrifvande. — Då man utgår från denna, i sig sjelf rigtiga princip, måste jemväl medgifvas, att sedan, medelst tackjernshandelns ovilkorliga frigifvande, det första steget blifvit taget till jernhandteringens friare utveckling, så följer derefter i ordningen att på ett ändamålsenligt sätt reglera hela det närvarande systemet för stångjerns-tillverkningens privilegierande, friare utöfning, samt dess dermed sammanhang ägande beskattning. Vore det således nu fråga derom, att från början tilldela privilegier eller anläggningsrätt till härdar, så inom som utom Bergslag, så kunde något tvifvel ej uppstå, att icke samma fria tillverkningsrätt borde, emot lämplig skatt, tillerkännas alla härdar inom och utom Bergslag, hvilkas tillverkning då kunde grundas på metsvarande, för behofvet tillräckligt skogsfång; men dåi skulle också följden deraf blifva, att härd-antalet i det hela kom att blifva vida mindre är det nu är; och det lärer såsom obestridligt få antagas att, så vida tackjernstillverknmingen i Bergslagen skulle kunna uppehållas, jemte smidet, vid dess nuvarande höjd, så kunde, utan andras förfång, derstädes icke gerna privilegieras mer än vid pass 200 härdar, i stället för de nu befintlige, som, enligt hvad Utskottet inhämtat, och bifogade Tabell närmare visar, utgöra 321, med ett skattlagdt smide af 109.000 skeppund, hvilket smide dessutom är så ojemnt fördeladt på härdarne, att då vid 92 Bergsmanshärdar årliga smidesrätten utgör eudast omkring 17,000 Skeppund, eller 185 Skeppund per härd, i medeltal, så bestiger sig smidet för öfrige 229 verkstäderne till nära nog g2,000 skeppund, eller ungefär 401 skeppund per härd. Utom Beråslag finnas deremot för närvarande 346 härdar för eit sammanräknadt smide af något mer än 316,000 skeppund , hammarskatten alltid oberäknad, motsvarande sålunda öfver hufvud ett årligt smide per härd af 374 skeppund; hvarförutan det förtjenar anmärkas, dels att, då, utom berslagerne skogstillgången för smidet i allmänhet anses någorlunda tillräcklig, är deremot förbållandet i flere bergslager sådart, att det nu tillåtna smidet, kanske redan till någon del, i anseende till skogsfång, drifves på grufvebrytningens och tackjernstillverkningens bekostnad, dels äfven att smidet inom Bergslag drager en relativt ligre skatt än det utom Bergslag varande, af hvilket sistnämde allt det smide, som efter år 1803 tillkemmit, är belagdt antingen med dubbel hammarskatt, celler med den dryga såkallade rceckognitionsafgiftep, som vanligen utgör 36 a 40 sk., ända till en Rdr B:ko per skeppund. a yt Aa Arr mar fam JEelilaA d app op RR ARTE