da utan afventyr kunna lemnas oberoende al un-
dersökning om kolfång, men under narvarande
förhållanden, då kändt är, att många bruk helt
och hållet eller till en del begagna köpekol, pro-
ducerade af en mängd jordägare, hvilka af deras
små possessioner vilja hämta den hastigaste möjliga
inkomst, utan afseende på den skogsbrist, som i
framtiden kan inträffa; torde det, med af erfaren-
het gillade Statsekonomiske grunder, ej vara för-
enligt att i detta afseende lossa alla band eller
mycket afvika från hittills gällande stadganden.
I afseende på tackjernshandeln har genom
Kongl. Förordningen den 30 Juni 1820 en utvid-
gad rättighet blifvit meddelad de Bruksägare, som
ej äga egen tackjernsblåsning, sålunda att de äga
inköpa deras behof från hvilken Bergslag som helst;
men häraf har, för bergsmansnäringen åtminstone,
någon märkbar fördel ej inträffat. En i allmänhet
fri och obegränsad tackjernstillverkning i Bergsla-
gerne låter icke väl förena sig med ett privilegie-
radt antal köpare, hvilka dessutom, hvar för sig,
äre inskränkte till en bestämd årlig köperätt till
tackjern; och lika onaturligt är tvånget för en del
Bruksägare, hvilkas smiden blifvit på egen tack-
jernsblåsning grundade, att använda egna skogstill-
gångar på en för dem kostsam tackjernstillverkning,
om än tillgång på bättre tackiern finnes, till ringa-
re pris än det, hvartill samma vara af dem sjelfve
kan åstadkommas. Bergslagerne äro i förlägenhet,
i följd af bristande afsättning, och kunna efter allt
utseende ej lyftas härutur utan medgifven fri tack-
jerashandel, hvilken otvifvelaktigt är ett bland de
första vilkoren för Svenska jernhandteringens fram-
skridande till ea högre utveckling. Utskottet anser
sig derföre böra vördsamt tillstyrka:
att Rikets Höglofl. Ständer hos Kongl, Maj:t i un-
derdånighet anhålla, att handel med tackjern inom
Riket måtte förklaras fullkomligt fri och oberoen-
de, så att, utan hinder af de inskränkningar, som
nu förefinnas, det må för hvar och en vara öppet
lemnadt att köpa och sälja tackjern, från och till
hvilken inrikes ort och till hvad belopp som helst.
En fri utförsel af tackjern har Utskottet dere-
mot afstyrkt, såsom högst vådlig för stångjernstill-
verkningen i riket.
Den del af betänkandet, som rörer en utvidgad
smidesfrihet, anse vi, då det angår ett af de vigti-
gaste intressen i landet, förtjena in extenso inta-
as.
Medgifvandet af en: fri och obegränsad till-
verkningsrätt inom tillåtna och i förhållande derefter
beskattade smidesverkstäder synes visserligen vara lika bil-
ligt, som det med säkerhet bör kunna antagas, att en så-
dan rättighet skall blifva ett verksamt medel till industriens
uppmuntrande och ett ibland vilkoren för en möjlig täflan
med utländningen, i anseende till jernhandteringens mera
fabriksmessiga och derigenom tillika förmånligare bedrif-
vande. — Då man utgår från denna, i sig sjelf rigtiga
princip, måste jemväl medgifvas, att sedan, medelst tack-
jernshandelns ovilkorliga frigifvande, det första steget blif-
vit taget till jernhandteringens friare utveckling, så följer
derefter i ordningen att på ett ändamålsenligt sätt reglera
hela det närvarande systemet för stångjerns-tillverkningens
privilegierande, friare utöfning, samt dess dermed samman-
hang ägande beskattning.
Vore det således nu fråga derom, att från början tillde-
la privilegier eller anläggningsrätt till härdar, så inom som
utom Bergslag, så kunde något tvifvel ej uppstå, att icke
samma fria tillverkningsrätt borde, emot lämplig skatt, till-
erkännas alla härdar inom och utom Bergslag, hvilkas till-
verkning då kunde grundas på metsvarande, för behofvet
tillräckligt skogsfång; men dåi skulle också följden deraf
blifva, att härd-antalet i det hela kom att blifva vida min-
dre är det nu är; och det lärer såsom obestridligt få anta-
gas att, så vida tackjernstillverknmingen i Bergslagen skulle
kunna uppehållas, jemte smidet, vid dess nuvarande höjd,
så kunde, utan andras förfång, derstädes icke gerna privile-
gieras mer än vid pass 200 härdar, i stället för de nu be-
fintlige, som, enligt hvad Utskottet inhämtat, och bifogade
Tabell närmare visar, utgöra 321, med ett skattlagdt smide
af 109.000 skeppund, hvilket smide dessutom är så ojemnt
fördeladt på härdarne, att då vid 92 Bergsmanshärdar årli-
ga smidesrätten utgör eudast omkring 17,000 Skeppund, el-
ler 185 Skeppund per härd, i medeltal, så bestiger sig smi-
det för öfrige 229 verkstäderne till nära nog g2,000 skep-
pund, eller ungefär 401 skeppund per härd.
Utom Beråslag finnas deremot för närvarande 346 här-
dar för eit sammanräknadt smide af något mer än 316,000
skeppund , hammarskatten alltid oberäknad, motsvarande
sålunda öfver hufvud ett årligt smide per härd af 374 skep-
pund; hvarförutan det förtjenar anmärkas, dels att, då, u-
tom berslagerne skogstillgången för smidet i allmänhet an-
ses någorlunda tillräcklig, är deremot förbållandet i flere
bergslager sådart, att det nu tillåtna smidet, kanske redan
till någon del, i anseende till skogsfång, drifves på gruf-
vebrytningens och tackjernstillverkningens bekostnad, dels
äfven att smidet inom Bergslag drager en relativt lig-
re skatt än det utom Bergslag varande, af hvilket
sistnämde allt det smide, som efter år 1803 tillkemmit,
är belagdt antingen med dubbel hammarskatt, celler med
den dryga såkallade rceckognitionsafgiftep, som vanligen ut-
gör 36 a 40 sk., ända till en Rdr B:ko per skeppund.
a yt Aa
Arr mar fam JEelilaA d app op RR ARTE