Den nyhetsälskande publiken i England i gemen och Engelska hofveti synnnerhet har nyligen haft ett utomordentligt nöje af en gentleman, anställd i armeen. Anledningen härtill är ingenting annat än kärleken, hvilken, som välbekant är, ästadkommer underliga ting vid många tillfällen. Mannen har nemligen på en gång blifvit desperat kär i — gissa läsare! — — uti sjelfva Prinsessan Victoria, närmaste arfvingen till det förenade StorBritanniska rikets tron och regeringen öfver 100 millioner menniskor. Vid hvarje tillfälle under de förflutna månaderna har denne Celadon sökt att yppa sin låga för Hennes Kongl. öghet, ! Enligt de underrättelser som hittills erhållits, började han i våras först hos en af hofbetjeningen flitigt fråga efter Prinsessan, huru han skulle kunna träffa och se och tala vid henne i Kensingtonpalatset. Efter några sådana samtal lemnade han honom tre visitkort, hvilka skulle innehålla hans namn och titlar, med den förbindligaste anhållan, att genast fortskaffa dem tiil Prinsessan, På det ena af dessa kort stod: Konungen af Rom; på det andra: Kejsaren af Österrike, och på det tredje: Stora Lama. Mannen hade tagit till det bästa han visste, för att göra ett godt parti. — Efter denna tid skickade den trefaldiga potentaten det ena brefvet efter det andra till palatset; dessutom syntes han beständigt deromkring, såsom en af medeltidens trogna Riddare, väntande att få skåda sitt hjertas utvalda. En dag lyckades han att smyga sig in i en stängd parterr, der Prinsessan plägade promenera, och hängde der ett bref till henne i en törnrosbuske. Hvad vår tid ändå är föga ridderlig! En af hofycts högre uppvaktning, som blef underrättad om den suekande älskarens ständiga vistande nära slottet, tar helt simpelt ett par slottsknektar med sig, går rakt på: mannen, och förklarar honom;,-att antingen måste han Senast gå sin väg, oeh lofva att icke vidare skrifya några bref, eller också krypa i kurran. Hvad var att göra. Tvenne Slottsknektar och en Kammarherre — och sedermera Borgfriden ! Mannen fann klokast att kapitulera, under vilkor, att han ej behöfde aflägsna sg längre, än att han åtminstone kun