Den nyhetsälskande publiken i England i gemen och En-
gelska hofveti synnnerhet har nyligen haft ett utomordent-
ligt nöje af en gentleman, anställd i armeen. Anledningen
härtill är ingenting annat än kärleken, hvilken, som väl-
bekant är, ästadkommer underliga ting vid många tillfäl-
len. Mannen har nemligen på en gång blifvit desperat kär
i — gissa läsare! — — uti sjelfva Prinsessan Victoria, när-
maste arfvingen till det förenade StorBritanniska rikets
tron och regeringen öfver 100 millioner menniskor. Vid
hvarje tillfälle under de förflutna månaderna har denne
Celadon sökt att yppa sin låga för Hennes Kongl.
öghet, !
Enligt de underrättelser som hittills erhållits, började
han i våras först hos en af hofbetjeningen flitigt fråga ef-
ter Prinsessan, huru han skulle kunna träffa och se och tala
vid henne i Kensingtonpalatset. Efter några sådana samtal
lemnade han honom tre visitkort, hvilka skulle innehålla
hans namn och titlar, med den förbindligaste anhållan, att
genast fortskaffa dem tiil Prinsessan, På det ena af dessa
kort stod: Konungen af Rom; på det andra: Kejsaren
af Österrike, och på det tredje: Stora Lama. Mannen
hade tagit till det bästa han visste, för att göra ett godt
parti. — Efter denna tid skickade den trefaldiga potentaten
det ena brefvet efter det andra till palatset; dessutom syn-
tes han beständigt deromkring, såsom en af medeltidens
trogna Riddare, väntande att få skåda sitt hjertas utvalda.
En dag lyckades han att smyga sig in i en stängd parterr,
der Prinsessan plägade promenera, och hängde der ett bref
till henne i en törnrosbuske.
Hvad vår tid ändå är föga ridderlig! En af hofycts hög-
re uppvaktning, som blef underrättad om den suekande äl-
skarens ständiga vistande nära slottet, tar helt simpelt ett
par slottsknektar med sig, går rakt på: mannen, och för-
klarar honom;,-att antingen måste han Senast gå sin väg,
oeh lofva att icke vidare skrifya några bref, eller också
krypa i kurran. Hvad var att göra. Tvenne Slottsknek-
tar och en Kammarherre — och sedermera Borgfriden !
Mannen fann klokast att kapitulera, under vilkor, att han
ej behöfde aflägsna sg längre, än att han åtminstone kun-